Aldrig trodde jag att jag skulle jubla över en moderat kulturminister, men i morgonens tidning läste jag något som gjorde mig riktigt glad. Vår nye kulturminister uttalade sig om programutbudet i SVT, och ifrågasatte om det verkligen är rätt att lägga så mycket av licenspengarna på sportevenemnag. Leif Pagrotsky (den gamle kulturministern)ansåg det naturligtvis "oacceptabelt att en minister försöker styra SVT:s bedömning". Min slutsats blir givetvis att vi här inte ser skillnad på socialdemokratisk och moderat kulturpolitik, utan helt jävla enkelt skillnad på manligt och kvinnligt. Oavsett vilket skulle jag gärna slippa en del sport i TV. När det är stora sportevenmang får ju allting stå tillbaka för sporten. Fan vad jag hatar sport i TV. Tacka vet jag svart-vita dokumentärer om utslagna kvinnors situation i Nordirland. Näe, skojja bara. Men lite mer program om hundar, vespor, espresso och italiensk mat skulle inte sitta helt fel.

Slutsatsen av föregående omröstning är att Hasse&Tage är bäst. Den nya omröstningen handlar om något så viktigt som julkalendrar i TV. Jag har, med ett undantag listat dom jag tyckt varit bra. Tyck till och kommentera gärna,

Idag har jag återigen fått en inblick i hur det sociala livet som verkar vara endast hundägare förunnat att delta i. När jag var på förmiddagspromenade mötte jag en dam med en riesenschnauser. Ia verkade lite intresserad, liksom schnausern. Damen frågade då om dom skulle hälsa. Öppen och ärlig om min okunnighet som jag är, svarade jag; inte fan vet jag. Jag har bara haft hund i 2 månader. Det borde du veta mycket bättre. Sånt måste man säga med snälla ögon, annars blir folk upprörda. Hon blev det inte. Jo, sa hon, dom har nog hälsat förut. Och min hund brukar gå bra ihop med Gino. Och vips kände jag att jag var med i hundägargemenskapen i vårt villaområde där jag förväntades veta vad alla hundar heter och bor. Och då kunde jag inte vråla: MEN VEM I HELVETE ÄR GINO? Det går inte ens med snälla ögon. Men av alla hundar i vårt villaområde vet jag bara namnet på en, och det råkar turligt nog vara just Gino, kanske beroende på att det är en lagotto. Men trots detta ville inte Ia hälsa, riesenschnausern var nog för svart och för stor, så vi lommade hemåt (dock inte med svansen mellan benen).Senaste dagarna har Ia satt min förhandlingsförmåga på stora prov. Hon har verkligen utvecklat förmågan till näst intill virituositet när det gäller att identifiera vilka saker hon absolut inte får ta. Dessa tar hon, och hon vet direkt när hon fått tag på en trofé. Då smiter hon undan med högre svansföring än man trott var möjligt, och gömmer sig någonstans. När man slutligen hittar henne börjar en tuff förhandling. Jag brukar börja med med en liten godisbit, så hon inte ska tro att jag är beredd att betala hur mycket som helst. Men jag blir alltid genomskådad. Hon tittar inte ens åt godisbiten. Då dubblar jag mitt bud. I bästa fall får jag en blick som säger: Åja, lite mer får du nog vara beredd att betala. En godis till. Då lägger hon huvudet på sned och tittar på mig igen. Fy fan vad lättlurdad du är, ser hon ut att tänka. Hon backar ett steg, och tuggar lite på elräkningen, eller den virkade sptesduken från gammelfarmors mor. Då drämmer jag till med ett stort hundkex (inte blomman, utan ett kex för hundar) Då börjar hon tänka lite. Hon vet att jag med våld med lätthet skulle kunna få det hon har i munnen, men hon vet också att jag inte gillar den metoden. Hon kalkylerar hur mycket mer hon kan få ut, och i bästa fall inser hon i det läget att hon inte kan vinna mer, utan då byter vi. I vissa fall får jag förhandla ytterligare en stund. Jävla hund, jag älskar henne.

När jag var i stan idag kunde jag inte låta bli att köpa en skiva. Jag hittade Hasse Alfredssons Blommig Falukorv. Jag har ju talat om den tidigare, men jag har bara haft boken. Men nu äntligen har jag skivan också. Sitter just och lyssnar på den. CD-utgåvan innehåller en massa bonusspår jämfört med orginal LP:n. Till CD-utgåvan har Hasse också läst in för- och eftertexterna, som tidigare bara funnits i boken. Låt mig återigen beröra vikten av att ta barn på allvar. Det är Gunnar Svensson och Bengt- Arne Wallin som ligger bakom det musikaliska. Inga dåliga pojkar. Och det låter inte sämre av att det är Gert Palmcrantz som varit ljudtekniker. (Gert, denne nestor inom inspelningssverige. Han började väl som inspelningstekniker åt Hepstars, och gjorde på 70-talet legendariska inspelningar med Sveriges Jazzelit. Jag säger bara Jazz at the Pawnshop (för er som inte vet; det är en dubbel-LP inspelad på Stampen i Stockholm med Egil Johansen, Arne Domnérus, Georg Riedel, Bengt Hallberg och Lars Erstrand. Ljudbilden är helt fantastisk. Inspelat med två mikrofoner. Första gången jag lyssnade på skivan hörde jag en telefon ringa. Jag var på väg upp för att svara men då insåg jag att det var på Stampen det hade ringt när dom spelade in skivan. Helt otroligt.) Nåväl, skivan är inspelad 1965, men fortfarande är den bland de bästa barnskivor jag någonsin har hört. Släng er i väggen Mora Träsk.

men det är så svårt att komma på något nytt ämne. Den pågående visar i alla fall på att Hasse&Tage är roligare än både Hasse & Tage. Personligen tycker jag nog att alla tre är lika bra. Jag älskar Hasse när han gör figurer som pungkrockare Trindeman Lindeman. "Far åt helvete!! Det är punkspråk och betyder hej på dej du". Jag älskar Tage när han gör figurer som "hennes vän", (Fridas alltså) i Släpp fångarne loss det är vår. Och jag älskar Hasse&Tage när de gör figurer som i Roger Mooooooooore.

..att jag bytt bakgrundsmönster? Till en reliefbild av världens goaste hund?

Nu är jag där igen. Jag har läst ett inlägg på en annan blogg. Jag håller helt med om inläggen, men ändå måste jag kommentera eller skriva ett eget inlägg som i viss mån argumenterar emot. Fast jag håller med. Det är väl insikten om att allt inte är svart eller vitt som återigen vill visa upp sig. Hur som helst....På en annan blogg läste jag ett inlägg som uppmanade att ta det lungt inför julen. Man ska inte förköpa sig och inte stressa ihjäl sig. Försök i stället att njuta av julen, stillheten och gemenskapen. Och om detta kan man inte annat än hålla med. Ändå måste jag opponera mig lite. Men bara lite. Julen är en speciell högtid och då måste också förberedelserna vara lite speciella. Jag tror att om man förenklar förberedelserna och själva firandet för mycket, kan också en del av högtidskänslan gå förlorad. Jag tror det måste vara lite jobbigt före, för att man till fullo ska kunna njuta av julen. Det behövs dynamik. Glädje-sorg, mörker-ljus, sommar-vinter och lite julstress-julefrid. Så förenklingen får inte gå till överdrift. Men glöm inte visdomsorden från Macken: "Det ska va gott å leva". Och det var precis det som var budskapet i det inlägget jag läste.

marie efterfrågade i en kommentar ett recept på grovt gott bröd. Att dela med sig av recept på jäsdegar och tro att det skulle smaka likadant när någon annan bakar som när jag bakar, är nog lite naivt. Men hur som helst. Här följer mitt recept, samt några tankar kring brödbak i övrigt. Minnesgoda läsare kommer nog ihåg min omröstning om temperatur på degspadet. Mina tankar då går igen nu.5dl kallt vatten25g jäst1msk flingsalt från havet (använder man inte havsflingsalt utan vanligt salt skulle jag gissa på 1,5tsk1dl mörk sirap med malt (eller annan sirap)1msk brödkryddor (då tar man vad man har hemma, kummin, anis, fänkål)300g rågmjöl200g surdeg (som man alltså alltid har stående i kylen. Vid behov kan jag berätta hur man gör en surdeg, men man kan också utelämna den om man inte orkar)100-1000g vetemjöl (jag vet inte hur mycket jag har i. Men det ska vara så att degen blir "lagom kladdig". Och det är här första svårigheten dyker upp. Beroende på hur mycket man knådar degen behövs olika mängd mjöl. Om man knådar degen mycket, vilket betyder 15 minuter i en degblandare, behövs mindre mjöl än om man knådar för hand i 5 minuter. Ju mer man knådar detso mer gluten får man fram, som gör degen smidig och elastisk. Jag knådar 15 minuter i maskin, och skulle tro att jag använder runt 350-500g vetemjöl)Lös upp jästen i vattnet, tillsätt rågmjölet, kryddorna och eventuellt surdegen. Blanda ihop till en sörja. Låt denna sörja gärna stå över natten (men om man vill vara sensuell och äta nybakat bröd på sängen på kvällen är det bättre att låta sörjan stå över dagen. Man kan naturligtvis fortsätta direkt, men att sätta en fördeg har många fördelar. Bl a utvecklas gluten bättre, och om man bakar med surdet, surnar degen till sig. Och så tror jag att brödet smakar med om fördegen får stå. Jag har läst någonstans att 10 minuter är bättre än ingenting, tre timmar är OK, men över natten (eller dagen) är bäst). Tillsätt resten av ingredienserna och knåda degen LÄNGE (som sagt, en kvart i Electrolux hushållsassistent kör jag degen. Knådar man gör hand bör man säkert hålla på i 25 minuter för att uppnå samma resultat. Och jag är ledsen att behöva säga det, men det är här man bestämmer luftigheten på brödet. Om man inte knådar länge blir brödet kompakt. Men att knåda 10 minuter för hand är väl också bra. Bra mycket bättre än att köpa bröd.) Låt degen jäsa till dubbel storlek, vilket borde ta 2 timmar ungefär. Forma två limpor, utan att knåda degen mer. Lägg limporna på plåt. Låt jäsa till dubbel storlek, borde ta runt 1 timme. Släng in bröden i ugnen, som ska vara förvärmd till 250 grader. Skynda på så att inte den goa värmen försvinner ut. Sänk sedan temperaturen till knappt 200 grader och grädda i 30 minuter. Och vips har man gott grovt bröd. Om sanningen ska fram är inte brödbak speciellt lätt, även om det finns recept som säger att om du följer det kan du inte misslyckas. Det är mycket med knådning (knådar man för länge sliter man av glutentrådarna vilket märks på att degen helt plötsligt blir kladdig igen, knådar man för lite blir det kompakt), mängd mjöl (har man för lite flyter bröden ut och blir platta, har man för mycket blir de kompakta), jästider, ugnstemperatur, samt en hel kemisk vetenskap med surdegar, fördegar, när man man ska tillsätta salt och så. Men om man inte ger sig in i det lär man sig aldrig, vilket är synd. Jag tycker inte man på något sätt ska bli avskräckt av alla svårigheter jag beskriver, men man får inte bli besviken på sig själv om det inte blir perfekt första gången. Det är bara att öva, pröva, läsa, fråga nån som kan, öva igen och åter öva igen. Jag har bakat bröd i 20 år, men det var inte förrän jag läste böckerna Riddarbageriets bröd, och Bröd (av Jan Hedh) som jag verkligen förstod. Böckerna rekomenderas varmt.