Mina barn spelar något spel på datorn som heter Sims. Nu har jag fått lära mig att Simarna kan smuffla. Man sätter på musik på en jukebox eller radio, och sen bestämmer man att dom ska smuffla. Det ser ut som om dom dansar, men enligt yngsta dottern är det inte samma sak, och ett tränat öga ser skillnad på smuffla och dansa. I vilket fall som helst ser dom ut att ha himla roligt, och det ger också må-bra-poäng (eller vad det nu heter) så helt klart är att livet skulle te sig mycket roligare för alla om det smufflades lite mer ute i stugorna.

Med anledning av vad jag skrev på Fru Fundersams blogg vikten av att ha roligt för att undvika utbrändhet, har jag, för att skapa förutsättningar för den sanna gläden, ätit rotmos och fläsklägg igen. Rotmos är fantastiskt gott, och man kan äta hur mycket som helst. I alla fall så mycket man kokat. Och det var en del. Nu känner jag mig väldigt glad och belåten. Om jag får en portion rotmos och fläsklägg till före jul, tror jag att jag ska komma igenom hösten utan allvarligare höstdepresioner.

...i den pågående omröstningen. I alla fall inte när det gäller topplaceringen. Jag har för mig att Trolltider brukar vinna sådana omröstningar. Att Fem myror är fler än fyra elefanter är populära är ju inte heller någon överraskning. Vad som däremot förvånar, men även gläder mig, är att Albert och Herberts jul i alla fall har fått en röst. Jag trodde det bara var jag som uppskattade gammal fin göteborgsbuskis. Däremot är jag lite bedrövad över att ingen röstat på Ture Sventon, som jag verkligen tyckte var bra. När man gör film av en bok tycker jag det är viktigt att man i filmen bibehåller karaktärerna oförändrade (vilket Disney absolut inte gjort med Nalle Puh. Dom har gjort honom till en Björn utan hjärna som lider av bullimi (heter det så).). Just filmatiseringen av Ture Sventon tycker jag verkligen hade lyckats på den punkten. Karaktärerna är underbara i filmatiseringen. Dessvärre kan man inte säga det om Pelle Svanslös, som i och för sig var en mycket bra kalender, men man hade totalt missat Trisses karaktär. I böckerna var inte Trisse en mesig snäll Brasse Brännströmfigur; när Måns var elak röt Trisse "...annars sätter jag mig på din svans". I övrigt var den kalendern kanon. Dessbättre hade man inte heller lyckats med karaktärerna i Teskedsgumman. Men eftersom böckerna inte är speciellt bra tillförde både Birgitta Andersson och Karl-Gustav Lindstedt väldigt mycket genom sina rollgestaltningar. Jag saknar också röster på Hercules Jonssons storverk och Klart spår till Tomteboda. Hercules såg jag hade kommit ut på DVD nu; den måste jag ha. Det var ju Tage Danielsson som spelade en bortkommen pappa och så hans son Hercules som kunde göra underverk, när hans mamma hade förvandlat honom och hans pappa. Jag minns nästan ingenting, mer än att det var bra. Klart spår till Tomteboda minns jag ännu mindre av, men jag hade boken och läste när jag var liten. Den var också bra. Framför allt minns jag Sigge Sot, den gamle eldaren som bodde i en koja i skogen och kokade så starkt kaffe så han sjöng av det. (Jag undrar om det bara var kaffe i det kaffet) Var det inte Karl-Gustav Lindsted som spelade stinsen i den kalendern? Hur som helst, när den kommer på DVD vill jag köpa den också, för att se om den var så bra som jag mindes den.Slutreslutat från omröstningen presenteras när jag kommit på en ny omröstning.

Idag har alltså Thira en polski owczarek nizinny, varit hemma hos oss. Ja, inte bara hon, utan hennes matte också. Detta för att se om våra hundar kunde leka tillsammans inne. Man kan väl sammanfatta det hela med att Ia blev jätteglad över besöket. Av Thiras matte. Thira var kanske inte riktigt lika rolig att få som besökare. Det är ju vansinnigt svårt att läsa hundar om man inte är van, men jag fick intryck av att Ia försökte vara väldigt kaxig i början, och tala om vem som bestämde. Men det verkade nog inte som om Tyra riktigt höll med om det. När vi sedan åt lunch låg hundarna och tittade på varandra. Sedan släppte vi ut dem på vår inhägnade baksida, och då försökte Ia få fart på Tyra, men det gick väl så där. Sedan gick vi en promenad tillsammans och det är klart att de försökte umgås, men som riktiga lekkamrater lekte de ju inte. Och vad kan man egentligen begära. Det minns man väl själv hur det vara att bli ihoptvingad med någon som man förväntades leka med när man var liten. Det var inte alls roligt, och fungerade sällan bra. Men Tyras matte och jag bestämde i alla fall att vi ska träffas igen nästa vecka. I kväll var det också avslutning på valpägarkursen. Dessvärre hade jag inte möjlighet att vara med, men det hade väl gått sådär ska jag säga. Nu är det nog läge att ta en paus från kursandet. Om två veckor börjar ju inskolning på dagis, och det kan vara nog så jobbigt. Men efter jul hoppas vi att unghundskursen börjar. Idag satt Ia på trappan på baksidan och tittade ut över den parkering som gränsar till vår tomt. På denna parkering står en container för returpapper. När Ia satt och spanade på den kom det en bil som stannade där för att slänga en massa papper. Och då började Ia skälla, som om hon vaktade både tomten och parkeringen. Det är INTE ett önskat beteende hos vår hund. Jag hoppas det vara vara något tillfälligt, annars måste vi nog göra något åt det.

Efter lunchen glömde jag plocka undan burken med biscotti från köksbordet. Och det tar ju inte mer än en halv sekund innan en lagotto fått korn på en öppen biscottui-burk, och tagit sig upp på köksbordet och börjat knapra i sig biscotti så det yr smulor ur mungiporna. Men som van lagottoägare (så van man nu kan bli på två månader) har man ju ett extra sinne för när det är dags att kontrollera vad en hund sysslar med. Och detta sinne räddade väl en så där 20-30 biscotti från att gå hunddöden till mötes. Och jag kan få något till espresson i morgon förmiddag också.

I lördags när vi var och träffade en annan hund, bestämde vi att vi skulle försöka träffas fler gånger. Och inomhus. Så då bestämde vi att Thira och matte skulle komma hem till oss idag, för att umgås inne hos oss. Och jag lovade bjuda Thiras matte på lunch, för sånt tycker ju jag är roligt. Så halv tolv hade jag dukat fram en liten förrätt (toast med champinjoner och smör) och kycklingfilé i en sås av kräm fräsh, rökt skinka, riven ost och senap (som jag glömde ha i), serverat med ris. Som alltid ville jag avsluta måltiden med en espresso, och eftersom vi har nybakade biscotti hemma ställde jag fram burken tillsammans med kaffet. För mig ingen speciellt märkvärdig lunch, men rolig att laga till och bjuda på. Hur smart var det? Thyras matte tyckte det var väldigt gott (sa hon i alla fall. Flera gånger!) och kände sig verkligen undfägnad. Och så långt är ju allt gott och väl. Men sen slog det mig, kan det vara så att hon nu känner att hon står i någon slags tacksamhetsskuld, eller känner sig underlägsen, eller av något annat skäl som jag inte just nu kommer på, inte känner sig väl till mods? Det vore ju väldigt tråkigt för det var ju inte alls meningen. Jag tog ju bara tillfället i akt att få roa mig genom att laga lite god mat och bjuda på. Så hur smart var det på en skala att fläska på med en lite påkostad lunch i all enkelhet?

I eftermiddags hade vi våra vänner på besök för att dricka te och äta scones och lite annat gott. Men min vana trogen vill jag ju inte att det ska kännas snålt och fjuttigt när man kommer hem till oss. Därför hade jag slitit hela förmiddagen med att baka 2 sortes scones (med och utan socker. De med socker gör sig bäst till jordgubbssylt och vispgrädde), muffins, och en citronsockerkaka. Två sorters te, 3 sorters marmelad och slutligen vispad grädde. När gästerna kom klockan 2 var jag helt slut. Hur smart är det på en skala? Det är klart att afternoon tea är något avstressande och lugnande för själen. Men om man inte sliter som ett djur i köket före gästerna kommer, behöver man inte tagga ner sig med te och scones. Med andra ord: Afternoon tea behövs inte, men om man bjuder på det behövs det verkligen. Hur som helst var det väldigt trevligt att dricka te och umgås över en massa onyttigheter. (Ja, jag sa ju det Linda, du får inte läsa den här bloggen.)

Idag var dagen då vi hade hoppats att Ia skulle få leka med en annan lagotto. Men icke. Det passade inte riktigt in i varken den familjens eller våran söndagsplan. I stället har Ia legat på sofflocket och sovit större delen av dagen. Vilket i och för sig var bra, för vi hade en liten te-bjudning här idag. Och det är lättare att umgås med gäster om hunden ligger och sover än om den far runt som ett jehu och kaprar på allas fötter hela tiden. Som jag redan skrev för någon dag sedan, Ia visar ett allt sörre intresse för saker som händer där hon inte är. Det märktes tydligt idag då frun var ute i trädgården för att flytta på lite blommor. Ia satt och såg henne passera altandörren, sedan sprang hon till nästa fönster för att se frun passera där, och sedan vidare till fönstret mot baksidan, och så tillbaka igen. Intressant.