I fredags kvart i tio på kvällen kom äldsta dottern på att hon behövde grejor handlade åt sig. Det var en kvart innan affären stängde så det var väl hanterbart. Men om hon hade kommit på det en timme tidigare när hon talade med oss hade vi kunnat handla det på vägen hem från kalaet vi var på. I går kväll, eller snarare i morse, runt halv ett, kom hon på att vissa kläder skulle behöva vara tvättade till nu på morgonen. Och det är klart att det går att lösa, vi har ju tvättmaskin, men hade hon kommit på det tidigare hade det varit roligare att gå ner i tvättstugan.Är det någon som varit med om att ens barn, klokan sent på kvällen kommit på att dom ska ha matsäck med sig till skolan dagen efter? Tänkte väl det. Så då blir förstås frågan: Varför fungerar minnet bäst på kvällen? Inte vet jag.

Fars dag, dennea hyllning till stöttepelarna i det patriarkala samhället. En sådan dag måste man uppvaktas med presenter som anstår en riktig man. Då duger inga tofflor för att hålla fossingarna varma när det är kallt. Fan, en riktig karl fryser inte! För säkerhets skull bör man därför köpa sina farsdagspreseneter själv. Men vad är då bra farsdagspresenter? Cementblandare? Motorsåg? Vinkelkap? Svetsaggregat? Jodå, men sånt har oftast en riktig karl redan köpt. Bruce Springsteens alla skivor i en jubileumsutgåva? Jodå för all del. Ett besök på monster trucks på Globen i Stockholm? Hade väl inte suttit fel. Men jag kände att jag behövde något för att stärka min roll som manlig förebild. Därför köpte jag två filmer från den eminenta TV-serien Bonanza (Bröderna Cartwright). Underbara manliga förebilder. Den visar på den fina familjen som håller ihop i vått och torrt. Dom försvarar alltid rättvisan och de svaga. De lever ett ekologiskt liv, ute på landet, inget onödigt bilåkande, frisk luft, de äter närproducerade livsmedel och värnar om miljön på alla sätt. Helt fantastiska förebilder helt enkelt. Vilken perfekt farsdagspresent.

Man kan bli trött för mindre. Men inte Ia. Trots en lång dag full på upplevelser kan hon inte varva ner och lägga sig och sova när vi bäst skulle behöva det. Vi tänkte titta på filmen DaVinci-koden. Och det tänkte Ia också. Eller i alla fall pocka på vår uppmärksamhet när vi tittar på den filmen. Fast hon borde vara väldigt trött och lägga sig att sova i sin nya säng. Vi har varit och köpt en (B)ia-bädd. (För alla er som inte är bevandrade i hundlängsbranshen kan jag berätta att det finns en sorts sovkudde som kallas för bia-bädd) Den ska vara väldigt bra. Sa affären som sålde den. Och det är klart hon säger det, med tanke på vad den kostade vill dom ju inte att vi ska känna oss lurade. Men det är vi säkert. Dagen inleddes för Ias den med att hon vaknade vid 7 och ville gå ut och kissa. Sen la hon och matte sig att sova på golvet i vardagsrummet fram till 8 ungefär, då jag kom ner för att göra morgonfika. Efter frukost åkte vi iväg för att hälsa på en annan hund, en pon (som är en förkortning av ett namn som ingen annan än infödda polacker bör ge sig på att uttala: polski owczarek nizinny) som Ia hade träffat på den första kursen hon gick. Enligt kursledaren skulle denna hund vara en feg och försiktig hund, vilket borde passa Ia bra. Men det var inte det intrycket vi fick när vi var ute och gick med dem. Den hunden, som för övrigt hette Thira, var ganska mycket på, och ville verkligen leka med Ia. Ia tyckte dock det var lite läskigt, så när vi släppte hundarna lösa och Sally började jaga Ia, fösökte Ia bara fly undan. Så det gick inte så bra att ha dem lösa. Men när vi promenerade med dem i koppel gick det bättre. Visserligen var det fortfarande samma roller, men Ia var ändå nyfiken och skulle nog gärna vilja leka om det inte gick så vilt till. Detta såg vi under hela promenaden, och när vi hade kommit hem igen var det nästan så att även Ia gjorde lekinviter. Så med fler träffar kan det säkert utvecklas till något bra. Vi ska bjuda hem hund och matte någon dag i veckan så de får träffas på Ias hemmaplan också. Det kanske går lite bättre. När vi stod utanför Sallys hos kom några bekanta till Sallys matte gående med en stor kungspudel som aspirerade på chamiontitel. Den var med andra ord ganska friserad och såg i största allmänhet väldigt konstig ut. Det intressanta då var att Sally blev väldigt avvaktande, men Ia var väldigt nyfiken och ville leka. Dessutom hoppade hon upp på pudeln med sin skitiga tassar och gjorde två fina tassavtryck på pälsen. Avtrycken hade nog synts bättre om det varit en vit pudel, men den var svart.Efter denna hundpromenad och helghandlande kom äldsta dottern på att livet var tråkigt och behövde piggas upp med chokladpraliner. Inne i den stora staden finns det ju en och annan chokladbutik, så vi tog bilen och åkte in till stan (växthuseffekten, here we come). Eftersom Ia är en tryffelhund tänkte vi utnyttja hennes kunskaper lite. Vi parkerade bilen mitt i stan, och sa åt Ia att söka tryffel. Då ledde hon oss raskt till en butik full med chokladtryffel, och annat läckert. Medan delar av familjen var inne i butiken och köpte choklad, stod andra utanför i regnet (jag och Ia) och övade passivitet på ny okänd plats, som var läxan från valpkursen. Det gick sisådär. Jag har väl aldrig sätt så många hundar hemma i förorten som där mitt i stan. Kan ju låta lite paradoxalt, men det finns säkert en naturlig förklaring (hundarna kanske bor där i stan). Sedan köpte vi b(ia)-bädden, och så hemmåt. En ganska lyckad dag med många nya intryck och upplevelser.

Idag har jag haft dålig koll på vad som hänt med hunden. Men tillförlitliga källor gör gällande att det har varit en ganska ordinär dag. Man kan mer och mer märka ett intresse för omgivningen. Eller om det är ett intresse av att plåga sin familj. Ju kallare det blir ute, desto mer verkar hon uppskatta att sitta på i dörröppningen ut till sin rasthage på baksidan av huset. Där sitter hon och har bra översikt på trädgården. Och om hon går en bit ut i rasthagen har hon också bra kontroll på den närliggande parkeringen och gatan utanför. Det uppskattar hon. Idag har vi också noterat ett stort intresse att sitta vid altandörren på andra sidan av huset. Där kan hon spana ut genom glaset eftersom det är en helglasad dörr.Frun påstår också att hunden drar mindre vid promenader nu än tidigare. Efter gårdagens promenad vet jag inte om jag är beredd att hålla med. Men vad vi i alla fall tvärsäkert kan enas om är att rumsrenhetsträningen går bra. Det är inte ofta hon kissar inomhus numer.På kvällspromenaden nyss var hon lite fundersam över en plastkasse som låg mitt på vägen. Det måste ha gjort dett ganska skräckinjagande intryck, för hon vågade inte riktigt närma sig den. Men hon skällde inte på den, det uppskattade vi mycket. Vi kanske måste intensifiera socialiseringsprocessen med plastkassar. Vi får ta det i helgen.

Det senaste tiden funnits många blogginlägg om den alltmer tilltagande köphysterin, och hur dumt det är att tro att man kan konsumera sig lycka. Självklart har jag ställt mig i främsta ledet och viftat med jag-håller-med-flaggan. Och vad ni än säger vidhåller jag den uppfattningen. Men det skulle inte sitta dumt med en ny digitalkamera, en ny bärbar bandspelare till sovrummet, en inspelningsbar DVD med hårddisk, en plattskärms-TV, några nya kavajer och en ny skrivare till datorn. Samt nya utgåvan av Microsoft flight simulator.

Njae, något ode blir det nog inte. Ode betyder ju hyllningsdikt, men jag är inte upplagd för att skriva på vers. Däremot är jag upplagd för en hyllning.Som tidigare antytts dog min frus morfar igår. Mina mor- och farföräldrar bodde 30 respektive 50 mil från min hemort, så jag träffade dom inte speciellt ofta. Min frus mormor och morfar bodde däremot i närheten av oss, så när jag träffade min fru fick jag plötsligt nästan obegränsad tillgång till en mormor och morfar. Låt vara att det inte var mina, men med den värme och kärlek jag hälsades välkommen i deras hem, gjorde det ingen större skillnad. Jag fick en bonus-mormor och en bonus-morfar. Och när mina egna hade dött ut, hade jag ändå dom kvar, vilket jag verkligen uppskattade. För runt 10 år sedan dog bonus-mormor. Jag minns henne för att jag blev så väl mottagen när jag dök upp som pojkvännen till ett av henns barnbarn. Och jag minns henne framför allt för all den goda maten och kakorna som man blev bjuden på hemma hos dem.Mot alla odds överlevde min bonus-morfar hennes bortgång. Det är ju inte alltför ovanligt att mannen dör ganska kort efter att hans fru dött. Men inte i detta fallet. Han skaffade sig en ny flickvän, för säkerhets skull några år yngre än han själv. Och han fortsatte bo kvar i huset, och han fortsatte att ha kvar sommarstugan. Och många gånger har jag undrat hur han har orkat. Mitt absolut bästa minne av min bonus-morfar var för två år sedan. Det var vinter, och jag var och hjälpte honom flytta på en stor vedhög i hans trädgård. Vi slet och konkade i flera timmar, och gissa vem som var tröttast när vi var färdiga. Ja, inte var det den 88-årige gubben i alla fall. Och när vi som bäst höll på att bära veden ser jag hur han halkar till på det hala berget, ramlar omkull och glider ner längs berget. Det är ju inge bra för 88-åring att halka på det sättet, men jag har aldrig sett en människa falla så mjukt. Han rullade ihop sig till en boll, och sen helt enkelt rullade ner för berget. Sen reste han sig upp, borstade bort snön, rättade till mössan och fortsatte bära ved. Helt otroligt. I tisdags var han ute och krattade löv i trädgården. Plötsligt fick han väldigt ont i magen, och ett dygn senare dog han. Men han skötte sin trädgård in i det sista, och det får man väl ändå kalla för ett lyckligt slut. Även om sådana slut aldrig är lyckliga. Nu har varken jag eller min fru några far- eller morföräldrar kvar i livet. Det känns verkligen tungt. Dessa mor- och farföräldrar som har som främsta uppgift här i livet att skämma bort sina barnbarn, hur viktiga är dom inte i dagens samhälle, när föräldrarna får det allt svårare att få tiden att räcka till för sina barn. Alla ni mor- och farföräldrar i allmänhet och mina och min frus mor- och farföräldrar i synnerhet, ett stort tack till er för allt ni gjort och gör för era barnbarn.

Vissa dagar passar det inte att sova på förmiddagen om man är hund i den lafamiljanska familjen. Men det märkliga är att "vissa dagar" alltid sammanfaller med "olämpliga dagar". Idag hade jag extra mycket att jobba med, och en extra vaken hund som ville leka. Mitt senaste påfund på lekfronten är att lära Ia vad Puss betyder. Det går ganska bra. Jag kan nästan få en puss om jag ber om det. Däremot har jag inte lyckats lära henne att inte dra i kopplet när vi är ute och går. FAN VAD SVÅRT DET ÄR!! Ibland blir jag riktigt förbannad, men det hjälper föga. Både står det i litteraturen och har jag erfarit själv. Ibland tvivlar jag på att det är en hund avlad för (tryffel)sök jag har. När jag släpper en godisbit på marken och Ia ska leta efter den, kan hon gå med huvudet precis ovanför utan att hitta den. Märkligt. Eller är det så att torkat hundgodis inte luktar så mycket? Däremot har jag aldrig tvivlat på att jag har en hund som tycker om mat. När det är dags för mat brukar hon stå och gnälla utanför duschrummet. Det är nämligen där vi förvarar hundmaten och blötlägger den innan hon får den. Och hpn är läskigt snabb på att ta sig upp på köksbordet och sno mat om man vänder ryggen till. Och säger man godis kommer hon som ett skott. Märkligt, vissa saker kan hon utan att man övat, och andra kan hon inte alls, fast man övat tusentals gånger. Det vore mycket lättare med en moped.Men ack så tråkigt

När man är hemma på dagarna blir man ibland ganska trött på att alltid behöva tänka på en hund. Men idag när jag var på väg hem från jobbet kände jag hur mycket jag saknat att vara med Ia idag. Dessvärre har det inte funnits mycket tid till det efter jobbet heller. När jag kom hem skulle det lagas mat, och sedan skulle jag iväg på möte. Och nyss hemkommen hamnade jag framför datorn. Hur dagen har varit för hunden har jag egentligen ingen aning om, men kanske inte allför rolig. Under dagen har vi haft lite dödsfall i familjen (fruns morfar, nästan 91 år) och sånt tar både kraft och tid att administrera. Men just nu hör jag hur Ia forcerar kompostgallret på övervåningen. Hon är inte längre speciellt förtjust i att sova bakom galler. Fan vet hur vi ska hantera det hela, för vi vill ju inte ha in henne i något av sovrummen, och om vi inte kan ha henne bakom lås och bom på natten vet man aldrig vad hon hittar på. Förmodligen dröjer det 2 mikrosekunder innan hon gosat till det för sig i någons säng. Hmmmmmmmmmmmmmmm