Idag har jag varit hemma, kanske sista måndagen med Ia. Det har inte varit någon märkvärdig måndag på något sätt. Klockan kvart över sex kördes jag upp för att ta hand om hund när frun skulle gå till jobbet. Ta hand om hunden tyckte jag man gjorde bäst genom att lägga sig på soffan och sova. Och lämpligen soffa som in inhägnad av kompostgaller, så ingen hund kan komma och störa en. Men det hjälpte inte. Klockan sju stod hon och skällde på mig. När jag masade mig upp och fram till Ia sprang hon och ställde sig utanför duschrummet och skällde. Det är där inne vi förvarar hundmaten. Och klockan 7 är det dags för frukost. Sen gick vi och la oss igen, jag i soffan bakom gallret och Ia i gungstolen. Framemot 9 vaknade jag och åt frukost, och började därefter arbeta. Det gick bra, och vid lunchtid tog vi en liten lunchpromenad. Eftermiddagen förlöpte också ungefär på samma sätt. Framemot halv fyra åkte jag iväg till jobbet, och överlät åt yngsta dottern att passa hund. När jag kom hem drygt två timmar senare får jag höra om en monsterhund som biter i allt och alla, och är helt hopplös. Jag förstår ingenting. Hon verkar rastlös, och det första man tror är ju att man aktiverat henne för lite. Men jag vet inte det. Enligt vår valpägarkursledare är risken snarare att man överaktiverar valpar än underaktiverar dem.Turligt nog verkar det som om hon hellre biter de andra än mig, om hon kan välja. När jag är ensam hemma kan hon ju inte välja.I kväll har vi förberett trappan så att hunden ska kunna gå i den. Det ser för jävligt ut hemma, men det är väl förhoppningsvis bara under en övergångsperiod. Hur som helst har hon redan provat att springa upp för trappan och det är väldigt roligt. Nerför är betydligt svårare, men hon får väl öva lite på det också. En annan dag. Nu har hon lagt sig och verkar komma till ro.

(..men det kan ju finnas undantag. Till exempel vet jag inte alls hur vi uppfattas av andra hundägare)Som tidigare berättats var vi i lördags ute och träffade en annan lagotto och hela dess familj. Det första intrycket vi fick av dem var att det var en väldigt trevlig familj, helt klart värd att lära känna mer. Och då kan man ju undra lite hur man kan tycka så. Att hundar har en socialiserande effekt på sina ägare är ju känt sen tidigare (även om jag tänker skriva om det senare), men vad kommer sig detta av? Att folk med liknande intressen slagit sig samman i föreningar, både av praktiska och rent nöjesmässiga skäl är ju inte heller något nytt. Men hundägare verkar tro att dom har oerhört mycket gemensamt, och så är det bara intresse för ett husdjur man delar. Går det att bygga vänskap på? Eller är det så att intresset för ett husdjur inte är så "bara"? Om man skaffar hund så upptar hunden en stor del av ens liv, och vips så har man mycket i livet gemensamt med andra hundägare som också låter hunden ta en stor del av deras liv i anspråk. Eller kan det vara så att det är en viss typ av människor som skaffar hund? Om man går omkring på en hundutställning får man intrycket att det inte är så. Där finns dom som älskar att kamma sin pudel i 7 timmar om dagen, där finns han som köpt en Stafordshire bullterrier för att förläng sin pe... förlåt, förstärka sitt dåliga självförtroende (gäller naturligtvis inte alla ägare av denna ras, N.B.), där finns schäferägaren som tror att brukshundsklubben är hans/hennes hem och de "vanliga familjerna" som har en retriever eller en spaniel eller nåt sånt. Men kan det vara så att alla dessa i alla fall har något gemensamt? Kanske förmågan att sätta sig in i andra människors/hundars situation, dvs empati? Men framför allt, varför blir känslan av samhörighet så oändligt mycket starkare när man har samma ras? Tror man att man har ännu mer gemensamt då? Kan det vara så att alla vi som köpt lagotto har gjort det av ungefär samma orsak; vi vill ha en hund som inte är för stor, vi vill ha en hund som vill vara med och ligga i soffan och gosa (även om inte vi fått en sådan hund än), vi vill ha en hund som är social och trevlig mot andra människor och hundar och vi tror att allt gott kommer från Italien? (Det där sista var nog inte sant, ens för oss.) Kan det vara så att man har väldigt mycket gemensamt med dem som äger samma hundras som en själv? Ja, det verkar ju inte omöjligt. (En intressant tanke: Om man har så mycket gemensamt så man väljer samma typ av familjemedlem, skulle man då också kunna byta fruar/män med varandra utan att det skulle göra så stor skillnad? Är rasklubbar kanske ett hot mot äktenskapet? I så fall måste det också vara världens bästa raggställe för singlar.)

Nu har jag äntligen fått ihop det studiecirkelmaterial jag skrev om den 1 november . Det blev ämnena dragspel, salongs- och restaurangmusik och Blues. Om Blues kan jag en hel del, och studiematerial kring dragspel hag jag gjort förut så det var bara att kopiera, men salongs- och restaurangmusik visste jag ingenting om, så det har jag varit tvungen att läsa in mig på. Och inte bara läsa in förresten. Jag har varit tvungen att på det stora vida internet försöka hitta något vettigt om denna musikstill också. Men nu är det gjort.

En lugn dag och en lugn morgon, för både hund och familj. Klockan 7 ville Ia ut och kissa, sedan låg hon och matte och sov på soffan till bortemot 9, då det var dags för frukost respektive morgonfika. (Det var inte Ia som fick morgonfikat.) Efter frukosten (som följde efter morgonfikat för alla utom Ia) åkte vi iväg till en av de närliggande slottsparkerna för en stunds promenad i det fina höstvädret. Det är en slottspark full med folk, så vi fick tillfälle att öva "passivitet på nytt ställe", en av de läxor från valpägarkursen vi inte riktigt hann göra. Men det är ju en bra övning, så det gjorde vi idag. Sedan övade vi inte-jaga-änderna och inte-bli-rädd-för-kanadagässen. Medelst koppel kan man väl säga att övningarna gick bra. Sedan åkte vi hem med en trött hund. Jag vet inte om hon var trött av slottsparkspromenaden eller fortfarande trött efter gårdagens lekande med Gino. Eftermiddagen förföt i stort sett i vilandets tecken, så när kvällen kom var hon redo för att leka. Och hon var väldigt sugen på att leka nu-biter-jag-dig-i-tårna-och-skriker-du-tror-jag-bara-du-tycker-det-är-roligt-och-vill-leka-mer-så-då-biter-jag-dig-i-benen-och-rumpan-också. Men med mig ville hon inte alls leka den leken, utan bara med matte. Lite orättvist tycker jag. Men i morgon ska jag vara hemma hela dagen, så då ska vi nog allt leka. Både det ena och det andra.

Äntligen har Ia fått leka på allvar med en artfrände. I förmiddags träffade vi lagotton Gino med familj. Dom bor ganska nära oss, så det är märkligt att vi inte stött på varandra tidigare. Idag var det en arrangerad träff efter det att vår gemensamme valpkursledare parat ihop oss. Återigen är det ju väldigt svårt att läsa hundar som umågs, men vad jag kunde se i början var Gino, liksom alla andra hundar (4 stycken) Ia försökt leka med, lite väl mycket "på". Ia var inte fullt så road av en ångvält som kom sättandes i full fart. Men så småningom tyckte jag att Ia började säga ifrån, och ytterligare en stund senare tyckte jag mig kunna skymta vissa dominerande handlingar från Ias sida också. Men sekunden efteråt blev hon jagad igen, så egentligen vet jag inte vad jag såg. Men vi gick i alla fall en liten promenad i vår lilla skogsdunge, och det verkade mer och mer som om dom kom sams. Efter promenaden med Gino var Ia både smutsig och trött, och sov därför större delen av eftermiddagen. Till middagsgäster hade vi svärmor och svägerska, och efter middagen vidtog sällskapsspelande kring köksbordet. Ia har i stort sett hela kvällen legat i gungstolen eller på golvet vid matplasen. Jag vet inte om det berodde på att hon var trött, eller om hon helt enkelt trivdes bättre än hon någonsin gjort tidigare, där mitt i sällskapsspelandet. En massa människor som skrattar och har roligt kanske är en sådan miljö som en lagotto trivs allra bäst i. På grund av detta sällskapsspelande blev det ingen kvällspromenad i vanlig tid, utan först vid halv-elvatiden ikväll fick Ia komma ut. Jag har tidigare klagat på att man aldrig möter några hundar när man är ute och går, men nu vet jag varför. Vi är inte ute och går runt halv elva i vanliga fall, men det är uppenbarligen alla hundar. Ia och matte hade inte gått långt förrän dom fick syn på Gino. Och om vi tidigare var lite tveksamma till vad Ia tyckte om att leka med ångvälten Gino, förbyttes denna tveksamhet raskt i vetskap. Ia blev jätteglad att se Gino igen. Sedan de hade skiljts som vänner, dröjde det inte många steg förrän de mötte en springer spaniel. Vi har sett den tidigare (långt innan vi hade hund) och varje gång förundrats över hur väl den hunden går utan koppel. Ia och springer spanieln umgicks en stund medan deras respektive stod och pratade skit.Och väl hemkomna tänkte jag mig lite te och nybakat bröd, men si det gick inte. För med sig hem hade frun världens mest uppjagade hund. Och det har varit ett elände att lugna ner henne så vi kunnat inmundiga kvällsmaten, men nu är det gjort och Ia sover gott på sin (b)ia-bädd.

Jag kom att tänka på det idag när vi var ute på promenad med Ia. Vartenda hunddagboksinlägg jag skriver, och allt annat jag skriver om hur hunderbart det är att ha hund, är egentligen ingenting annat än hyllningar till vår kära uppfödare, och ett stort tack för att vi fått förmånen att ansvara för uppväxten av en av hennes valpar. För en uppfödare som verkligen bryr sig om sina valpar kan det inte alltid vara lätt att lämna dem ifrån sig, i synnerhet till folk som man egentligen inte känner så bra. Även om det ibland känns jobbigt med en hund som knaprar på allt och alla, och även om det inte alltid syns i bloggen, går det ju inte en dag utan att vi blir positivt överraskade av vilken fin hund vi fått. Och ibland när man talar med andra hundägare förstår man hur tryggt det är att ha en engagerad uppfödare bakom ryggen. Vad mer kan man egentligen begära? (Skulle väl vara en hund till då, men kanske inte nu.)

Idag fick vi tillbaka ett julkort vi skickade för 10-12 år sedan. Läskigt, tyckte äldsta dottern. Att få tillbaka något man skickade för så länge sedan. Men det är inte så konstigt. Vi skickade kortet till fruns mormor och morfar, och som meddelats tidigare på denna blogg dog morfar nyligen. Svärmor har varit där idag och röjt och delat upp ägodelar med sin bror. Då tog hon vårt gamla julkort med sig och vi fick det just när hon kom hit på middag. Så det är ju inte så konstigt. Men läskigt tyckte äldsta dottern att det var i alla fall. Jag tycker det är roligt att det kortet sparats så länge.

Härom dagen var jag ute och gick (utan hund) en kvällspromenad. Man möter inte mycket folk, varken med eller utan hund. Men en och annan katt ser man faktiskt ibland. Och när jag passerade en lyktstolpe nära cetrum såg jag en uppklistrad lapp om en bortsprungen katt. Då tänkte jag vad skönt man inte har katt. Jag skulle inte kunna ha katt, i alla fall inte en utekatt. En fin raskatt som ligger på soffan, kan kanske funka men aldrig en utekatt. Jag skulle inte stå ut med oron att inte veta var katten var, om den blivit överkörd, uppäten eller helt enkelt sprungit bort. Risken att något av det skulle inträffa är ju inte försumbar. Jag vill på intet sätt säga att det är fel att ha utekatt, men personligen förstår jag inte hur man tänkter. Bedömer man riskerna som mycket lägre än vad jag gör, eller betyder inte en katt lika mycket som en hund för ägarna? Någon som vill får gärna förklara för mig.