Idag har jag varit hemma mycket med hund. Det är faktiskt väldigt trevligt. Och varenda gång hon varit ute har det varit behov av duschning. Och det är inget som Ia gillar. Däremot gillar hon godis, och slänger man in lite längst in i hörnet av duschen springer hon dit för att hämta det, och då kan man ge hennes tassar en liten dusch. Det går åt ganska mycket godis att få alla fyra tassarna rena, men det går.Man kannu så smått se hur hennes päls börjar krulla sig i nacken och lite på ryggen som riktig lagottopäls ska. Det är visserligen mest valppäls, men man börjar se antydan till det som komma skall. Kul tycker jag.

Har just läst, på flera bloggar hur varmt det är runtom i Sverige. Jag håller inte med. I det rum vår dator står, finns också en dörr ut till baksidan av trädgården. Utanför den dörren finns Ias rasthage. En av Ias favoritplatser är i dörröppningen, för där har hon utsikt både över grannens bostonterrier, som helt galna far runt i deras trädgård och skäller på allt och alla, samt utsik över parkeringsplatsen med tidningsreturcontainern. Och för att kunna sitta i dörröppningen måste dörren vara öppen. Och när den påstått varma luften då strömmar in till mig där jag sitter vid datorn, håller jag inte med om att det är varmt. Det är svinkallt, och det hjälper inte ens att jag drar igång fläkten jag ställt under skrivbordet. Jag fryser i alla fall.

En hel dag tillsammans med sin hund, vad mer kan man önska? Ja, det var kanske inte riktigt sant, och tur är väl det. Hundens dag började klockan 7 i morse. Det var fyra och en halv tille efter jag hade somnat (ja, jag var ute och slarvade) Dessutom har jag, tillsammans med mina barn varit på äldsta dotterns skola och dess årliga novembermarknad. Men förutom det har jag varit hemma hela dagen och umgåtts med hund. Lilla Mamma, som också var med på skolan idag, och som läser denna blogg, konstaterade att vi verkar ha det besvärligt med Ia. Och det har jag ju själv också konstaterat, om man läser vad jag skriver kan man säkert lätt få det intrycket. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, så är det inte alls. Det är klart det är jobbig när hon bits. Men det är lättare att skriva om de bitiga tillfällena, för då händer det ju något. De tillfällen hon inte bits, till exempel när hon ligger i mitt knä när jag sitter i gungsstolen, eller då hon och matte ligger och morgonmyser i soffan, eller då hon ligger och sover själv i gungstolen medan jag lagar middag, är ju inte så händelserika och därför svårare att skriva om. Men de tillfällena finns, och de är legio. Vi har haft flera av dem idag. Något speciellt har för övrigt inte hänt idag. Vi har visserligen inte gått kvällspromenaden än, och hon har följdaktiligen inte somnat, så mycket kan ju hända än. Vi får väl se.

Som sagt, någon omröstning tycker jag att jag borde ha. Därför har jag krystat fram en fråga ni kan få ta ställning till. Frågeställningen kan tyckas trivial men jag kan mycket väl se framför mig hur nya förhållanden får sin första stora prövning i denna fråga. "Jag vill ha julskinkan stekt i ugn eftersom min farmor alltid gjorde så, och det förknippar jag med min barndoms lyckliga jular." "Är du inte klok? Steka skinkan i ung? Då får man ju inget gott doppspad. Skinkan ska kokas annars kan du flytta hem till din farmor igen."För egen del kokade alltid min mormor skinkan till jul, och sedan åkte vi hem till farmor över nyår, och hon stekte alltid skinkan i ugnen, så jag vill ha både ock.

Omröstningen om populäraste TV-kalendern har pågått alldeles för länge, men jag har inte lyckats klämma fram ett nytt ämne. Det har jag fortfarande inte, men så här kan vi inte ha det längre. Omröstningen visar i alla fall att Trolltider är den mest populära kalendern av de jag listat. Jag gissar att hade jag haft med Mysteriet på Greveholm hade den vunnit. Min absoluta favorit Ture Sventon fick inte många röster, och Hercules Jonssons storverk fick inga röster alls. Var den inte så bra som jag minns den, eller är det ingen som minns den? Jag har i alla fall idag köpt den på DVD, och nu ska jag titta och minnas.

Igår kväll var jag på min stampub och lyssnade på musik (Blues). En mycket intressant företeelse. På scenen 5 killar runt 30 och i publiken inte många under 55. Många i publiken tillhör stamgästerna och hälsar både på bandet, personalen och varandra. Dock finns det en 8-10 stycken i publiken i samma ålder som bandet, eller yngre. Det är ett gäng killar och tjejer i 50-tals-kläder och -frisyr. Och i denna saliga blandning sitter jag och en arbetskamrat, och vi passar över huvud taget inte in i någon grupp (förutom att jag också nästan tillhör stamgästerna. Jag hälsar i alla fall på bandet, personalen och en del andra gäster samt känner igen några till.) Tilläggas skall att det är ganska nyktert och inte speciellt mycket köttmarknad. Stämningen är väldigt avslappnad. Alla törs vara den de är, de törs dansa trots sina minst sagt speciella och orginella dansstilar, och inte minst 50-talsungdomarna törs vara sig själva (man kan väl i och för sig fråga hur mycket sig själva de är när de är utklädda på det sättet, men jag menar att de ser inte ut som de flesta ungdomar idag, utan de törs ha en egen stil). Och mitt i denna samling av människor kommer det in ett gäng japanska turister. Vart tror de att de kommit? En pub där musiken låter som för 55 år sedan på en sylta i den amerikanska svarta södern, större delen ser av besökarna ut som den var redo för PRO om något år, några stycken som klivna ur en 50-talsfilm och alla som dansar hejdlöst till musiken. Kan detta verkligen vara en pub i Sverige? Jag vet inte vad japanerna tänkte men de såg klart skeptiska ut. Vi andra fick en underbar kväll med kanonmusik.

Idag har Ia och Thira träffats igen. Jag fick inte vara med, men enligt utsago var det en mycket lyckad träff. De träffades i skogen tillsammans med sina mattar. Det spårades lite, promenerades och lektes en del. Allt förlöpte mycket bra. Detta utspelade sig i förmiddags. Hela eftermiddagen har Ia sovit. Vad som hänt på kvällen vet jag inte eftersom jag inte varit hemma, och klockan nu egentligen är långt över midnatt, och ingen kan berätta för mig. Men säkert var det en fin och lugn kväll på alla sätt och vis.

...som sommaren flög rakt i famnen min, och jag log som i min späda barndomstid. (Dan Andersson)Brukade inte min far sjunga för mig när jag skulle somna, men jag somnade i alla fall med ett leende på läpparna. Så även i kväll. Självklart har dagen varit precis så bra som jag förutspådde i morse. Jag har kunnat jobba och fått bestämma en massa saker. Säkert har jag också gjort någon människa glad. Vad mer kan man begära av en dag? Jo, att den avslutades med te och nybakat bröd på sängen. Men jag har inte hunnit baka i kväll. Kanske till helgen. Så jag får väl gå och lägga mig på fastande mage.