När jag skulle skriva dagens hunddagbok kunde jag inte logga in på min blogg. Felaktigt namn eller lösenord sa datorn. Vad-i-ja-ni-vet-vad, tänkte jag. Jag skriver inte fel. Inte 17 gånger i följd. Har någon snott min blogg och bytt lösenord tänkte jag. Så jag tittade på bloggen, men den såg ut som när jag sist lämnade den. Skönt. Sedan konstaterade jag att senast publicerade inlägget var från klockan 21.12 och nu var klockan 22.05 Okey att Fråga Anders och Måns på SVT2 är veckans TV-höjdpunkt, men att ALLA bloggare skulle se på det verkade otroligt, så jag bestämde mig för att det troligen var något fel någonstans, och si, nu fungerar det igen. Pust!!

Idag har vi haft extern hundvakt igen. Enligt berättelser i andra hand gick det bra. Enligt egna upplevelser sedan jag kom hem är Ia för jävlig på att stjäla mat och liknande från bänkar och köksbord. Här har vi ett problem, och jag har just nu ingen aning om hur man lär hunden att det inte får nalla mat från köksbänkarna. Jag måste läsa på i litteraturen. Efter kvällspromenaden fick Ia fullständigt tokfnatt. Det var stört omöjligt att ta av henne selen och kopplet, och att torka henne var inte att tänka på. Hon for runt och bet på en del av de hemmavarande, och sedan studsade hon mellan möbler, pianon, väggar och människor som en kula i ett flipperspel eftersom hon bara sprang runt så fort hon bara kunde inomhus. Sen kunde man ju hoppas att hon skulle vara helt slut och bara ligga och gnaga på ett hundkex (inte blomman alltså, utan ett kex för hundar) och sakta somna in. Men icke. Hon har ännu inte kommit till ro fast det var över en timme sedan vi började försöka varva ner henne. Hon skulle behöva sova, för i morgon väntar nya spännande utmaningar, och nästa vecka är det dags att börja på hunddagis. Spännande. Tycker i alla fall vi.

..sista natten svunnit hän, brukade min far väcka mig med när jag bodde hemma. Han var inte så bra på att sjunga, men man vaknade till en gyllene morgon varje dag. Trots att han inte sjöng för mig i morse kan ju inte denna dag bli annat än gyllene. Sämre än i går är inte möjligt. Så nu ser jag framför mig en underbar dag. Och jag har en hel dag på jobbet, alldeles för mig själv. Det som orsakar stress och irritation hos mig är oförmågan att göra något åt sin situation. Nu när jag är på jobbet och inte har en hund som påkallar uppmärksamhet, kan jag göra något åt min situation.

...för just nu är jag en dålig familjeägare.Min irritation som jag beskrev i ett tidigare inlägg sitter fortfarande kvar. I eftermiddags var jag tvungen att åka till jobbet och vara med på ett möte som började klockan 17.00 Två timmar senare skulle jag var på ett föreningsmöte i den förening jag är ordförande i. Redan när jag kom till jobbet var jag förbannad. Jag var tvungen att avreagera mig genom att skicka ett mejl till någon jag aldrig träffat och fråga varför i helvete han belastat mitt ordernummer med flera tusen kronor (en struntsumma i och för sig, men man måste ju hugga på det man har när man behöver avreagera sig.) Mötet på jobbet borde inte ta mer än en timme resonerade jag. Det borde gå ge mig tid att äta någon slags middag på en närliggande restaurang. Men icke då. Mötet höll på till halv sju, (dessutom ett möte med knepiga frågor att diskutera och strategiska beslutsunderlag att ta fram till morgonmöte i morgon klockan 8.00) så jag får slänga mig i bilen och börja köra mot nästa möte. Men jag tänkte slinka in på McDonalds för en snabb måltid. (Jag gör en Big Mac meny på under 5 minuter om jag inte måste dricka upp all läsk). Men när jag stått i kön i 10 minuter, i en så gott som tom restaurang, med bara ett par tre kunder framför mig, inser jag att jag aldrig skulle hinna få maten innan jag måste åka vidare, och under 3 minuter kommer jag nog inte på en hel meny. Måttligt road sätter jag mig i bilen, och upptäcker att den måste tankas för att inte få bensinstopp på vägen hem. Nåväl, det hinner jag, och varför då inte köpa en korv på macken. Jo, för att det ät en jävla korvkö där också. Hungring och arg som ett bi beger jag mig till mötet. Jag hinner i tid, men inte mer. Och väl hemkommen finns fan ingen middag heller (Det var ju inte meningen, så ingen skugga över någon hemmavarande för det. Det första jag gör när jag kommer hem är att utfärda varning för mitt dåliga humör. Det brukar jag göra när jag vet att jag är lättretad. Jag blir alltid på dåligt humör när jag inte får äta mat. Inte på grund av blodsockerbrist eller hunger eller så, utan helt enkelt för att det är min jävla rättighet att få äta en god lunch och en god middag!!! Nu när jag har avreagerat mig genom att skriva ska jag gå och tröstäta. Jag ska koka te och göra två dubbla skinktoast och smälla i mig. Och så en massa choklad. Vahlrona Grand Cru förstås, vad trodde ni?Filifjonkan, tallarna sparar jag till morgondagen. De kan behövas efter morgonmötet, som kan gå åt ja-du-vet-vart.

Det är så man skäms. Jag också, fast jag inte ens var hemma. När frun stod och lagade mat, roade sig Ia med inbrottsförsök i frun handväska. Det lyckades. Vidare lyckades hon forcera några fack och själva förpackningen till......ja just det; chokladen. För er som inte vet kan jag berätta att choklad är rena giftet för en hund (tur man inte är hund). Det blev ju till att ringa veterinären och fråga vad man borde göra. När frun berättad hur mycket Ia ätit, och framför allt VAD hon ätit, gavs det lugnande beskedet: Det är ingen större fara, det var ju bara Marabou mjölkchoklad. Och då skäms man. Inte så mycket för att man inte har bättre koll så att ens älskade hund kommer åt choklad, utan för man tvingas erkänna att man köpt Marabous söta äckliga mjölkchoklad. Det hade ju känts mycket bättre om det var Vahlrona grand cru Ia hade dragit i sig. Men å andra sidan hade hon kanske mått mycket sämre av det. Nu har kvällen förlöpt utan några som helst symptom på chokladförgiftning. För övrigt har dagen bjudit på många spännande företeelser. Det började i morse med att hon snodde två mina brödskivor jag skulle göra frukostsmörgås av. När jag var borta nu i kväll snodde hon åt sig en pannkaka och lite kräm fräch också. På det stora hela en ganska givande dag för Ia. Fattas egentligen bara att hon snor en av husses Davidoff-cigarrer och röker uppp i smyg.Och som jag sagt tidigare, eftersom jag inte hunnit sköta mitt jobb idag har jag inte varit en bra hundtränare. Däremot låg hon och jag på hennes kudde och vilade middag tillsammans. För sånt kan jag, även om jag är stressad.

...för då skulle jag vara en dålig hundägare.När jag var ute och gick med Ia i morse kände jag att jag var väldigt lättretad. Jag blev sur så fort hon drog, när hon inte kom och när hon.... ja mitt tålamod var lika med noll helt enkelt. Orsaken är enkel. Det har hettat till på jobbet, och att sitta hemma och jobba gör att jag inte kan utföra mitt jobb ordentligt. Då blir man lättretad och tappar tålamodet. Men det är ju synd att det ska gå ut över en stackars oskyldig hund.

Halv dag med hund och halv dag på jobbet. Gissa vilket som var roligast. Själv vet jag inte riktigt. Förmiddagen förlöpte "som vanligt", och eftermiddagen har jag ingen aning om. Och själv kom jag hem klockan halv 12 och då hade alla gått och lagt sig. Inklusive en viss hund. Men jag skulle tro att eftermiddagen och kvällen förlöpte perfekt. Jag hade ju lagt grunden genom att inte trötta ut, utan lagom stimulera Ia så hon skulle kunna vara den underbara hund hon faktistk är, även om det inte alltid verkar så när jag skriver om det.

När jag var ute och promenerade härförleden, passerade jag det hus där våra bästa vänner tidigare bott. Eller snarare de hus det bott i. Dom har flyttat runt en del i vårt samhälle, och jag gick faktiskt förbi alla deras hus. Men för knappt ett år sedan lämnade dom samhället för ett mindre, dyrare och äldre hus, men närmre jobbet.När vi först lärde känna dem bodde vi bara en radhuslänga ifrån varandra. Man kunde kila över när som helst och fika och prata. Sedan flytta de en radhuslänga längre bort, och plötsligt var det dubbelt så långt till dom, och det kändes också. Vi pep inte över lika ofta. Och sen flyttade de till en villa, och avståndet ökade ytterligare med 1,5 gånger. Men som tur var låg villan på vägen hem till oss, så vi passerade dem väldigt ofta och kunde ha lite koll på vad de sysslade med. Sedan var det faktiskt vi som flyttade, och avståndet fördubblades, men det var fortfarande inte mer än 10 minuters promenad. Vi sågs ju emellanåt nere på byn också. Men nu har de flyttat så det tar nästan en kvart med bilen att åka hem till dom. Det är verkligen tungt, sett ur ett längre perspektiv. Från att ha haft 1 minuts gångväg till att nu ha 15 minuters bilväg. Det är verkligen taskigt. Men vi kan förstå värdet av att minska restiderna till jobbet, och vi träffas ju ändå. Men i alla fall.