Traditionsenligt var vi tidigare ikväll och tände ljus på svärfars grav. Och det verkade som om vi kom mitt i någon fruluftsgudstjänst. Med nattvard. Alldeles utanför grindarna till kyrkogården stod det några och tog nattvarden. Men i stället för vin och oblater hade de öl. Och av, troligen hygieniska skäl, hade de varisn burk också. I stället för oblater hade de cigaretter. Jag tycker det är så fint med ungdomar som tar de religösa ritualerna till sitt hjärta och gör nödvändiga anpassningar för att de ska fungera i deras egen vardag.För er som inte förstår ironi kommer här historien rakt av.När vi besökte svärfars grav tidigare på kvällen stod det en massa ungdomar utanför grindrna till kyrkogården och rökte och drack öl. Det var bland det mest smaklösa jag sett på den här sidan nyår. Fy f..n!

Jag är en stor vän av semestersverige, men bara de södra delarna. Norrland vill jag inte fira semester i. Min uppfattning har varit att norrland börjar någonstans i höjd med Uppsala. Vår förra bil hade vi i 9 år, och den gick runt 15.000 mil, men den var aldrig längre norrut än just Uppsala. Förra året tog vi mod till oss och styrde kosan mot Dalarna för en liten kort semestertripp. (Man måste ju vidga sina vyer, annars blir man så insnöad.) I augusti förra året begav vi oss således iväg mot Leksand. Jag vill minnas att vi kom på vägen från Sala mot Avesta, hade just passerat gränsen till Dalarna då kaffetörsten slog till med sådan styrka att vi var tvungna att uppsöka närmsta kafé. Vi såg en skylt från stora vägen, svängde av och körde en liten bit. Då kom vi fram till en liten kaffestuga (eller vad det nu heter i Dalarna. I Skåne heter det i alla fall kaffestuga). Vi gick in, blev mötta av några snälla tanter i folkdräkt som serverade kaffe och världens underbaraste kaffebröd. Det var mitt första intryck av Dalarna. Gissa om jag tog det landskapet till mitt hjärta. (Tänk vad enkelt det är att snärja mig: Lite kaffe och gott kaffebröd, och jag är totalsåld). Problemet är bara att jag var så omtöcknad av kaffetörst, så jag är inte säker på att jag hittar tillbaka. Snälla ni läsare av denna blogg som är från Avesta, kan ni tala om för mig var jag var och fikade? Om man kör från Sala mot Avesta, svängde man av åt vänster, strax före Avesta. Man körde mindre än en kilometer, och fick då ett gårdstun på höger sida där man kunde parkera bilen, och så låg kaffestugan på vänster sida. Eventuellt låg det en sjö nedanför kaffestugan, eller också är det bara något jag diktat ihop efteråt. Känner någon igen stället? Jag skulle nämligen behöva åka dit igen. Och nu vet jag att Dalarna inte ligger i Norrland. Nu tror jag att gränsen mot Norrland går någonstans i höjd med Orsa.

Med anledning av ett inlägg hos filifjonkan tänker jag följande:Jag ska naturligtvis inte försvara galna hundar eller idioter till hundägare, men några saker bör man ändå känna till. På vår valpkurs deltar en tjej med en rottis (som de kallas av de som vill verka initierade), och hunden är den fegaste av alla på kursen och tjejen den mest tysta och försynta hundägaren. Hennes plan är att så småningom att börja tävla i bruks, eftersom rottisen är en väldigt populär brukshund. Den är lättlärd och lätt att samarbeta med. Men i fel händer kan det gå så illa som i artikeln ovan. Men rottisen har aldrig varit en kamphund, till skillnad från Pitbull. Pitbull är för övrigt egentligen ingen ras, (ni som har en pitbull och hävdar att det är en egen ras, jo jag vet att den ena av USA:s kennelorganisationer registerar american Pitbullterrier, men den andra kennelorganisationen, som samarbetar med FCI (som även Svenksa Kennelklubben samarbetar med) gör det inte. Men de registerar däremot american staffordshire terrier (som för övrigt alltså är den ena halvan av mördarhunden på valpkursen) utan man brukar använda namnet i Sverige för diverse olika korsningar mellan bulldog och terrier. Dessa hundar avlades fram i USA med syfte att delta i hundslagsmål. I avelsarbetet strävade man efter att få bort alla naturliga beteenden så att den oprovocerat skulle kunna anfalla och bita. Denna ras (som alltså egentligen inte finns) finns det ingen anledning att tillåta i Sverige, men när det gäller rottisen är jag lite mer tveksam. Jag är inte säker på att rasen som sådan är mer olämplig än till exempel schäfer eller dogo argentino eller mastino napoletano. Men å andra sidan skulle jag inte vilja möta någon av dom rasera heller en mörk natt. Dessa raser (och flera andra också) har egenskaper som mod, nervfasthet, vaksamhet och naturlig skärpa, och det kräver fast hand vid uppfostran. Men rätt uppfostrade är dessa hundar lika väl fungerande i samhället som vilken annan hund som helst. Om alla dessa raser förbjöds i Sverige skulle hela brukshundsverksamheten upphöra. Så hur man kommer till rätta med detta problem är ingen lätt fråga. Jag vet definitivt inte svaret. Och som hundrädd har jag all förståelse för Filifjonkans krav på förbund.

Såg också till min bestörtning att en sökning på begreppen "indian porr" hade givit träff på min blogg. Jag hoppas besökaren blev extremt besviken

Tittade just på vilka sökningar som resulterat i besök på min hemsida. Någon hade sökt på palle+ensam, och på så sätt kommit till min blogg. Det oerhört läskiga var att den sökningen gav även träff på en annan blogg, med det orginella namnet Det Ljuva Livet. Huva!

Så kan vi lägga ytterligare en lördag till de dagar som passerat. Ur ett hundperspektiv har det varit en god dag. I förmiddags släpade vi runt hunden på en kanske lite för lång promenad, men det gav oss möjlighet att låta henne uppleva lite ny miljö, och hon fick en chans att öva sig i passivitet. Hon och frun stod utanför ett köpcentrum medan jag var innne och handlade yougurt och yougurt (vanilj- respektive matlagningsdito). När jag var på 60-årskalas hade frun fått för sig att hon skulle öva Ia på att åka buss. Jag körde dem ner till centrum på väg till kalaset, och sedan var det meningen att det skulle ta bussen tillbaka hem. Det gick alldeles utmärkt, och ärligt talat, jag hade inte trott något annat. Efter alla dessa strapatser har Ia sovit i stort sett resten av dagen och kvällen. De senaste timmarna på dagen har hon varit väldigt gosig och gärna sovit i knät på någon. Hur mysigt som helst.

Jag har just varit och uppvaktat en av medlemmarna i den orden jag är med i, på hans 60-årsdag. Det bjöds på smörgåstårta, hallongrottor, äpplekaka, annan kakag och naturligtvis tårta. Dessutom fanns det frukt att äta. Jag tog en clementin för att skölja ner allt det söta. När jag började skala den och kände doften av clementin, hamnade jag rakst 30 år tillbaka i tiden. För 30 år sedan hade min far en morbror (det har han förresten fortfarande) som fyllde år dagen före nyårsafton och vi brukade alltid gå dit på kalas. Och vid doften av clementin idag hamnade jag alltså på min faders morbrors kalas. På hans kalas fanns det alltid clementiner att äta, fin kaffeservis, gamla tanter, väggarna översållade med tavlor, en speciell stil på möblerna och en varm och fin stämning. Allt detta fanns på dagens kalas också. Tanterna, kaffeservicen, tavlorna, möblerna och stämningen. Detta gjorde dagens kalas till något fantastiskt. Och som vanligt var det en doft som utlöste minnets resa. Som alltid.Bland de andra gästerna fanns några lite äldre tanter

Idag har det varit en lugn dag för Ia. Första promendaden blev inte förrän vid halv 1, och vi har just kommit in från kvällspromenaden. Nu har även jag fått henne att rulla runt på rygg. Bra, då kan även jag. Så har hon legat i mitt knä och käkat morot. På förmiddagspromenaden träffade hon en svensk lapphund som var väldigt snäll. Den lapphunden bodde granne med den lagotto vi tidigare träffat, och som jag för övrigt såg på vägen hem från jobbet tidigare idag. Men eftersom den hunden bara hade med sig någon lill-matte vågade jag inte tilltala varken hunden eller barnet. Annars hade jag gärna hälsat på hunden.I kväll ska våra barn vara ensamma hemma med hunden eftersom vi ska gå ut på lokal. Hoppas det går bra. Det borde, och brukar det göra. Dom är fantastiska på att ta ansvar för hunden och dess välbefinnande, så det går nog bra.