Idag har jag haft väldigt lite kontakt med hunden. Jag lämnade henne på dagis i morse, sedan har jag inte sett röken av henne. Inte förrän jag kom hem för en stund sedan. Då skällde hon först på mig när jag gick utanför huset, sen när jag kom in blev hon jätteglad och hoppade på mig och ville gosa en liten stund. Sedan gick hon och la sig.

Enligt utsago var promenaden hem från dagis idag ingen hit. Den gick på rekordtid, Ia körde ner nosen i marken och så satte hon full fart hemåt. Hon varken såg eller hörde något i övrigt utan skulle bara framåt. Hur jobbigt som helst enligt frun. I morgon är jag hemma, då är hon säkert hur lugn och snäll som helst.

HURRA!!!!! Nu äntligen tror jag att Ia kommit in i perioden av skendräktighet. Det har varit ett jävla bobyggande på henne hela kvällen. Men det går inge bra att gräva gropar varken i soffan eller i köksgolvet. Och ute på promenaderna är hon i stort sett fullständigt hopplös. Stirrig och ska bara dra åt alla håll. Jag hoppas det går över snart. I övrigt har dag och kväll förflutit normalt. (Och alla som har en lagotto vet ju vad "normalt" betyder.)

Liksom förra helgen började vi dagen med en långpromenad med möjlighet till lösspring för Ia. Och återigen kan man konstatera att så länge det inte finns andra människor eller hundar i närheten fungerar Ia hur bra som helst utan koppel. Vad som händer när vi möter några andra vet vi inte ännu, och egentligen både vill och inte vill prova. Men utan människor springer hon i förväg ett litet stycke. Sedan vänder hon sig om för att se att vi hänger med. Och så springer hon lite till framåt, och sedan vänder sig om för att vänta på oss. Till skillnad från många andra hundar verkade Ia inte direkt jubla av glädje för snön. Inte så att hon inte gillar den, men jag märkte då inget speciellt. I och för sig har vi mindre snö än i till exempel  Uppsala.

Efter långpromenad och frukost åkte frun och jag i väg på ärenden. När vi kommit hem igen gick vi upp i skogen för att leta kantareller. Vi misstänkte att det inte skulle finnas några växande kantareller (nu heller) i skogen, så frun gick i förväg för att slänga ut köpta. Och det är ingen tvekan om att hon vet vad "leta kantarell" betyder.Det är inte heller någon tvekan om att hon behöver öva mer.  Men visst hittade hon alla kantarellerna. Sedan gick vi hem för att öva rallylydnad i trädgården. Det gick väl sisådär ska jag säga. Jag har haft väldigt svårt de senaste dagarna att få henne att sätta sig framför mig. Inne kan fungera men absolut inte ute. Frun provade i trädgården och det gick klockrent. Sedan skulle jag prova. Då funkade det inte alls. Vi övade också lite slalom, och gissa vem som snodde konerna och drog iväg. ( Frun eller en busig hund?) Som omväxling till rallylydnaden övade vi lite inkallning. Och i samband med det har Ia nu fällt sin första matte. En matte som sitter på huk och lockar på hund. En hund kommer som en kanonkula och hoppar upp på matte. Matte ramlar baklänges. Hund är väldigt nöjd.

Efter middagen åkte vi bort till bekanta på kalas, men Ia var tvungen att stanna hemma och ta hand om yngsta dottern som inte ville följa med. Det lär ha gått bra. Hon har i stort sett skött sig. Inte setat för länge framför datorn och inte käkat för mycket ostbågar. När vi kom hem blev den en kvällspromenad för Ia, och nu har hon gått och lagt sig. Slutligen några bilder från morgonens promenad.

Det är inte alltid så lätt att fotografera en hund. Ofta har hon hunnit ur bild innan man hunnit knäppa kortet

Det blev inte lika mycket öronfladder i dag som förra veckan, men Ia verkade rätt nöjd ändå

Sölkorvar

Trots att frun är tillbaka i fosterlandet (eller vaddå fosterlandet förresten? Det var ju där hon var, eftersom hon är finsk medborgare) fick jag lämna Ia på dagis eftersom jag behövde bilen i kväll. Sålunda har fru och hund promenerat från dagis och hem, en promenad på runt en timme. Och Ia hade visst varit busig på dagis idag också. Och enligt frun verkade hon osedvanligt glad hela vägen hem. Och det är väl bra med en glad hund.

I går morse tänkte jag gömma Ias mat på lite olika ställen så att hon skulle få leta efter den. Det kan vara svårt att få henne att sitta i hallen och vänta medan man gömmer maten. Hon kommer gärna på en gång och vill leta. Därför passade jag på medan hon fortfarande låg och sov i dotterns säng på övervåningen.  Men bara för att testa lite, släppte jag en liten matbit i hennes matskål, varvid ett mycket karaktäristiskt ljud uppstod. Mycket svagt, men uppenbarligen tillräckligt starkt för att väcka en sovande hund på en annan våning långt bort. Hon kom som ett skott. I morse gjorde jag likadant, men nu var jag nästan helt ljudlös, men hon kom ner på en gång i alla fall. Vi ska sluta rycka hår i hennes öron så man kan gömma maten i fred i fortsättningen.

Sista dagen  jag hade totalansvar för hund. När jag hämtade henne på dagis meddelades det att hon även idag varit busig. Efter middagen sov hund och jag middag. Jag ligger i soffan med hunden ovanför mitt huvud. Gissa hur jag reagerar när Ia plötsligt får korn på en jävla inkräktare vid "hennes" kontainer, flyger upp i stående position i soffan och börjar vrålskälla rakt i mitt öra. Ledtråd: Det var inget angenämt sätt att bli väckt på. Därefte övade vi rallylydnad och framför allt position framför. Oftast går det jättebra, men ibland tappar hon fokus, får frispel och far upp i sin soffa och leker mullvad.

När frun kom hem framåt kvällen (från Finland) blev Ia i alla fall glad. Tur det, för vad ska man annars ha hund till. När dom lite senare skulle gå på en promenad kände Ia för att busa mer, så hon snodde sin reflexväst och drog iväg med den. Hon verkade inte alls tycka att hon passade speciellt bra i den. Men de gör hon!

Trots att frun fortfarande är borta har jag tagit mig friheten att inte vara hemma ikväll. Jag lämnade hund på dagis i morse och hämtade i eftermiddags. Lämnade hund hemma och drog iväg och åter för en stund sedan. På dagis berättades att Ia är osedvanligt aktiv just nu. Det är full fart på henne, hon söker kontakt och hon snurrar runt benen på personalen, säkert i hopp om att få godis. Personalen är inte så bevandrad i rallylydnad, men jag kan tänka mig att det är sådana trix hon har provat. Hon på dagis jag pratade med trodde dock inte att detta på något sätt var någon slags skendräktighet, det brukar inte riktigt se ut så. Utan helt enkelt bara en mysig hund som vill jobba. Vi kom också att prata om våra kurser och vår kursledare. Jag har ju tidigare skrivit att vi tycker hon är väldigt bra, fast egentligen har vi ju inget att jämföra med, utan det är bara något väldigt subjektivt. Men när jag berättade vem vi har som kursledare fick jag höra att hon hade mycket gott rykte. Hon på dagis som jag pratade med funderade på vår tränares valpkurs för sin lilla valp. Och det känns ju skönt att vår enkla uppfattning har viss förankring hos dom som vet.

En läskig epok har inletts. Frun har åkt på tjänsteresa till det stora landet i öster (Finland) och jag får ensam ta ansvar för hela skiten, inklusive hunden. Och det är väl "inklusive hunden" som är det läskiga. Dessutom måste jag både lämna och hämta på dagis. När jag hämtade på dagis idag berättade personalen att Ia varit osedvanligt busig idag. Både inomhus och på promenaderna. Och inte minst när jag kom. Jävlar vilken fart det blir på Ia när hon får se mig.

Efter middagen gick vi en lång promenad. På slutet av promenaden tyckte jag Ia blev lite väl stirrig. Hon drog i kopplet och for runt som hon inte gjort på länge. Lite förvånande måste jag säga. Och jobbigt. Sedan har vi bara fikat och myst lite.

Idag då, äntligen skulle det bli långpromenader med Ia. Vi drog iväg efter frukost i det fina vädret. Vi gick bort till fälten och ängarna där Ia kunde springa lös, och det gjorde hon. Med glädje. Och hon funkar fortfarande bra när hon är lös. Hon kommer när man ropar och hon drar inte iväg för långt. Det blev en lång och fin promenad. På vägen hem när vi är på väg in ien gångtunnel under motorvägen ser jag att vi möter en schäfer med ägare. Alla ni schäferägare som har fina och mysiga hundar får ursäkta mig, men är man uppväxt i en betongförort på 70-talet är schäfer det samma som pundarhund. Det bara är så, och därför är jag alltid skeptisk till schäfrar, och så även denna gång. Jag slår av på takten så att vi inte möter schäfern i tunneln, för det kommer att eka så mycket när den börjar skälla, tänker jag.  Och det är ju bara att beklaga, men mina värsta farhågor besannades. Schäfern gör utfall och skäller som fan på oss och Ia. Å andra sidan om man betänker hur schäferns matte agerade är det kanske inte så konstigt. Hon kortar kopplet, håller det spänt, står stilla och tittar på oss när vi passerar. Klart som fan hunden känner att vi är något läskigt som det gäller att sätta på plats. Men som sagt, mina fördomar visade sig stämma även denna gång. Tråkigt tycker jag.

Efter denna långa promenad har det blivit ytterligare två promenader för Ias del. Dessutom lite tovutredning. Liksom Salma har tovorna verkligen blommat upp i pälsen igår och idag.  Men nu ska vi hålla efter. På allvar. Så vi slipper stora tovutredar- och klipparveckan före nästa utställning. Kanske