Så har då årets sista utställningsdag gått till ända. Den dagen var inte att leka med, varken för hund eller ägare. Den formella utställningen var väl inte så lyckad. Ia åkte ut med en tvåa igen.(Tredje gången på raken) Men den här gången åkte hon ut i gott sällskap, av till exempel Salma, och en massa andra fina hundar. Visserligen självförvållat, men lite tråkigt var det att inte få vara med och fika efter utställningen, men har man anmält sig till att arbeta i rasmontern så har man. Där jobbade Ia och jag mellan 12 och 16. Och det gick måste jag säga över förväntan. Jag trodde Ia skulle bli jobbig att ha där, men det blev hon inte. Det var bara ibland hon tyckte jag var tråkig, och då skällde hon på mig. Så småningom kom Quintus (det var han du frågade vem det var Hannah) och han och Ia busade en hel del på det underbara sätt som bara två lagotto kan. Och jag har stått i fyra timmar och pratat om lagotto. Oerhört roligt och lärorikt. Och så inihelvet tröttsamt. Jag hade blivit varnad för att Ia kanske skulle bli trött, men det verkade som om jag blev ännu tröttare. Jag har varit fullständigt sänkt hela kvällen, men nu börjar jag faktiskt piggna till lite.

När vi skulle gå hem passerade vi newfoundlandshundarnas rasmonter, och vem sitter där om inte vår hundinstruktör (hon har nämligen två nuffar). Ia brukar vara som tokig i henne, men idag var hon ytterst reserverad. Helvete, tänkte jag, är detta ett resultat av den där jaktterrierns anfall på Ia? Förknippar Ia den händelsen med instruktören?  Men det verkade mer som om Ia inte kände igen henne, för efter en liten stund var det som om hon förstod vem som satt där, och då blev hon precis lika till sig som vanligt.

Som sagt, man skulle kunna tro att Ia skulle sova som en gris hela kvällen, men det har hon inte gjort. Och på sista promenaden alldeles nyss, var hon lika på som alltid. Men nu har hon slaggat in på hallgolvet.

Dagen före årets sista utställning. På programmet står då tvätt av tassar och nedre delen av benen, och lite pälsvård på det också. Inget som Ia har liksom jublat över. Det har också promenerats några korta svängar. Vi vill ju inte att hon ska skita ner sig eller få kardborrar i pälsen. Och det verkar hon inte ha fått (och inget bajs i rumpan heller).  Så nu ska vi vila oss i form inför morgondagen.

Nu kommer vi till den andra fördelen med hunddagis framför vanligt dagis. Jag behövde inte stiga upp jävligt tidigt i morse för att leta reda på luciakrona och tärnljus. Dom ligger ju aldrig där dom borde ligga. Och jag slapp att bege mig ner till statoilmacken och hänga på låset för att köpa batterier till den förbannade luciakronan (som låg bakom skridskorna på andra hyllan till vänster i klädkammaren). Det är väl på sätt och vis lite synd, för tio i sju utanför statoilmacken den 13 december är ju en viktigt mötesplats för byns alla pappor. Man ses där och pratar lite om hur det går i skolan för barnen, vad man ska göra till jul och sånt. Ganska socialt och trevligt på sitt sätt, men kanske inte det bästa sättet att tillbringa luciamorgonen på. I stället fikade vi och tittade på luciafirandet på TV.

Efter jobbet åkte frun och jag in till stan för att delta på Tempel Riddare Ordens luciafirande. Ia fick stanna hemma. När vi väl kommit hem var det kvällspromenad med hund och sedan läggdags, för alla de som inte måste arbeta halva natten.

Ikväll är det ju en sån där kväll som många tonårsföräldrar är, eller i alla fall borde vara oroliga över var deras barn är och vad dom gör. Vi som är hundägare har inte det problemet. Vi låser in hunden i huset och drar på luciafirande i stället. Därför har Ia varit ensam hemma en stor del av kvällen. Innan dess fick dock promenera med frun, och nu när vi kommit hem igen har vi också gått en sväng. Efter de två senaste mycket lyckade kvällspromenaderna med Ia vågade jag inte försöka igen. I synnerhet inte som frun var med och jag varit så nöjd med att Ia gått så bra. Så idag lät jag frun ta kopplet när vi gick tillsammans. Och det gick inte så där klockrent lysande. Skönt på sitt sätt. Men nu ligger Ia och sover i soffan. Och våra barn, dom har varit ute och röjt på stan. Det är jobbigt med tonårsdöttrar. Dom har varit på UNF-träff och bakat pepparkakor inför söndagen. Då ska nämligen UNF bemanna ordenshuset på Skansen och sälja fika.

Det bästa med hunddagis jämfört med vanligt dagis är framför allt två saker. Den ena återkommer jag till om några dagar, den andra avslöjar jag nu. Man slipper att få hem en massa jävla julpynt. Jultomtar gjorda av flörtkulor och toalettpappersrullar och crep-papper, luciatåg gjort av en äggkartong och tio-jävla-tusen julgranskarameller. Egentligen förstår jag inte hur någon enda dagisfröken vågar göra julpynt efter att Kurt Olssson  gjorde en julhare av en disktrasa.

I alla fall, utan julpynt hämtades Ia (om man hämtar hem något, borde det då inte kunna heta hemta? Man tar ju hem något. Hem-ta.) på dagis. Efter middagen försvann jag bort och riktigt vad som hände då vet jag inte. Jo förresten, frun var ute på en kort promenad. Kort men inte snabb. Även idag var hon stenhårt konsekvent på att inte gå när Ia drog, utan invänta ögonkontakt. När jag sedermera kom hem övade de rallylydnadsmoment, och Ia blev lika sur som vanligt när frun tog paus. I alla fall tog jag Ia på sista kvällspromenaden, och första halvan av promenaden behövde jag inte vänta på att Ia skulle ta kontakt med mig, för hon hade kontakt nästan hela tiden Kanon helt enkelt. Andra halvan av promenaden gick det dock betydligt sämre. Men vi kom hem i alla fall.

Nobeldagen, vad gör en lagotto en sådan dag? Ja, ungefär samma sak som på Finlands nationaldag, eller gustav adolfsdagen, eller årdagen för unionsupplösningen med Norge. Dvs äter, sover och skiter.

Kvällen för Ia har bestått till stor del av rallylydnadaträning. Vi håller också på att lära henne leka kurragömma. (Kanske jag redan skrivit om.) Hon vet att hon ska leta, men hon har fortfarande svårt att markera. Hon går in i rummet där man gömt sig, sen står hon bara där. Hon borde ju märka att man är i rummet, men hon tar väldigt lång tid på sig att gå fram och söka ögonkontakt. Men kanske att trägen vinner även här.

Frun har ilsknat till och infört ögonkontakttvång för att få Ia att sluta dra så förbannat i kopplet. Promenaderna nu på kvällen har inte blivit långa, men väl långvariga. Så fort Ia drar i kopplet stannar frun och Ia måste söka ögonkontakt. Nu ska vi konsekvent prova detta några dagar för att se om det ger resultat. Fan trot.

Dagen för Ias del började med en promenad och så fick hon springa lös i skogen. Hon var ganska spattig när vi gick till skogen, men hon var mycket följsam här hon inte var kopplad. Efter frukost åkte vi iväg till julmarknaden, utan hund, och när vi kom hem igen var det dags för nästa promenad. Ia är fortfarande lika spattig, om inte värre när hon går i kopplet. Vi vandrar bort till de ängar vi brukar promenera på på mornarna. Självklart släpper vi Ia lös där också, och hon följer hur bra som helst. När vi kommit en liten bit får hon emellertid fnatt och drar rakt in i skogen. Vi känner att detta inte är bra, och lyckas locka fram henne igen. Men att fånga och koppla var det inte att tänka på. Hon drar tillbaka in i skogen, och nu kommer hon inte tillbaka. Inte heller är hon synlig någonstans. Inge bra tycker jag. Det finns inga olämpliga bilvägar i närheten, men det är i alla fall inge bra med en bortsprungen hund. Men tack och lov dyker hon upp efter några minuter, och då är det koppeltvång. Hela vägen hem. Sedan åker vi på kalas hos bekanta, och Ia får stanna hemma.

Kvällspromenaden får jag gå ensam, och tro det eller ej, men så fint har inte Ia gått i koppel på väldigt länge. Hemma igen är det kloklippningsdags, och nu finns det nybakat bröd och te. Det blir te och smörgås på sängen.

En sån dag. En riktig sån där skitdag. Morgonen började lite oroligt. När vi släppte ut Ia i trädgården för de vanliga morgonbestyren bajsade hon inte. Det brukar hon alltid göra annars. Hon är pålitlig som en klocka. Inget att oroa sig för egentligen, om det inte var så att hon troligen inte bajsade i går morse heller (Det är inte alltid lätt att ha full koll). Och ännu värre, troligen inte heller varken i går eftermiddag eller i går kväll. Hon försökte men det gick inge bra. Och då börjar man ju undra. Men varken vid utsläppet i trädgården eller på morgonpromenaden försökte hon. Och inte heller på promenaden mitt på dan. För säkerhets skull ringde vi veterinären och frågade. Dom sa att så länge hennes allmäntillstånd inte är försämrat och så länge hon inte kräks upp det hon käkar är det väl ingen större fara. Så då lät vi saken bero, men när vi skulle åka iväg på julmarknad valde frun att stanna hemma för att ha uppsikt över Ia. Så mycket med uppsikten blev det väl inte, för hon somnade och sov rätt gott (frun alltså). När vi andra kom hem fick Ia gå en till promenad men utan resultat. Men när hon kom hem hade hon himla bråttom ut i trädgården och si på fan. Då ordnade det upp sig. Och på kvälls promenaden nyss letade hon upp det mörkaste stället i hela byn och satte sig där och la en hög.  Troligen berodde det hela på att hon kom ur rytmen antingen i går morse eller i går eftermiddag eftersom vi då satte oss direkt i bilen för att åka till Lotta. Hon brukar annars ha ganska bråttom hem till trädgården när hon kommer från dagis.

Idag har jag bestämt mig för att konstatera att trägen vinner. I normala fall har vi en grind in till sovrummet så att Ia inte ska gå in där. Men numer verkar det som om hon vet att hon inte får gå in där, för trots att grinden är öppen går hon inte in, utan lägger sig utanför. Och det verkar också som om vi med träget tjatande har lärt henne att man inte får springa  ut genom ytterdörren innan någon sagt var så god. Däremot har hon nollkoll på vad kurragömma är för lek. Ia skulle leta efter frun idag, och hon har nog förstått att hon ska leta, men hon verkar inte alls ha fattat att hon ska markera genom att gå fram till den hon letar efter. Det verkar som om hon är nöjd när hon kommit in i rätt rum och konstaterat att där är hon. Vi får jobba vidare på det. En annan dag.