Idag har det inte varit roligt att vara hund hos la famiglia. Länge fick man vänta på morgonpromenaden, och kort blev den. Men det blev en del springa fritt i alla fall. Och det gick alldeles utmärkt. Sedan hände det nästan ingenting förrän eftermiddagspromenaden, och den var också kort. Och slutligen en kvällspromenad, även den för kort. Men i morgon, då är det julafton, inte bara för människor, utan även för hundar.

Idag har jag fan inte umgåtts med hunden alls nästan. Å andra sidan har inte frun gjort ett jävla dugg åt julmaten. (Förutom pepparkaksbaket, där ansvarsfördelningen är att fru och barn kavlar, tar ut figurer och lägger på plåtar och jag bakar av.) Men Ia har i alla fall fått gå några promenader och sprungit lös en del, och hon är lika glad åt det varje gång. Sedan har det aktiverats en del inomhus, och slutligen har Ia varit med och köpt gran.

Sista dagen på dagis för både vuxna och hund före jul- och nyårsledigheten. Efter hemkomsten var det meningen att Ia skulle få en riktigt lång promenad så att hon skulle stå ut med det stundande kalaset. Men tyvärr medgav inte tiden någon längre promenad. Och så stod inte Ia ut med fruns födelsedagskalas heller. När familjen med de fem barnen (varav endast fyra följde med) kom, tyckte Ia inte alls det var roligt längre. Och jag insåg snabbt att jag för länge sedan borde hämtat in hennes bur från bilen (Ja, den har legat i bilen sedan stora Stockholm, för i vanliga fall använder hon inte sin bur speciellt mycket), så jag gjorde en snabbutryckning till bilen och tog in buren. Det var tur, för den behövde Ia för att få vara i fred i. Men det funkade i alla fall inge bra.

Nåväl, efter genomfört kalas gick Ia och jag på en promenad. Det var väldigt skönt, tyckte nog både hon och jag. Ibland undrar jag hur hundars sovbehov fungerar. När vi går och lägger oss i vanliga fall runt 11 går ju Ia också och lägger sig. Men om vi är uppe till 1, är hon också mer än gärna det, och hon förväntar sig aktivering och lite hejsan och hoppsan och bompa då. Så medan vi plockade undan efter festen och sedermera spelade lite spel, påpekade Ia mer än en gång att det inte riktigt var vad hon förväntade sig av fredagskvällen. Men till slut resignerade hon och gick och la sig i alla fall. Och så även vi, för lördagen har dett digert program.

Idag har jag haft den stora äran att både hämta och lämna hund. Eftersom våran bil inte är av kombimodell, har vi Ia fastspänd med säkerhetsbälte i baksätet när vi åker bil. Det går vanligtvis bra, så länge hon inte åker ensam i baksätet. När hon åker ensam brukar hon ofta ställa sig med framtassarna på armstödet som är mellan stolarna i framsätet, vilket innebär att bilföraren får ett stort lurvigt (och för all del väldigt mysigt) lagottohuvud rakt i synfältet när mat riktar blicken lite åt höger. Inge bra. Dessutom försöker hon emellanåt komma fram i framsätet. Ännu sämre. När jag körde till dagis i morse och var nästan framme konstaterade jag att jag hade inte haft något hundhuvud bredvid mig alls under bilresan. För ett ögonblick slogs jag av tanken att jag skulle glömt Ia hemma innan jag åkte, men en snabb blick bakåt lugnade mig. Hon var med i bilen.

En stor del av kvällen ägnades åt bakande och städande inför kalaset i morgon, så Ia hade  det nog inte alltför roligt.

Inte heller idag har jag varit hemma på kvällen. Det är sent och jag orkar inte ljuga ihop något. Men jag kan säga att Ia blev i alla fall glad när jag kom hem. Väldigt glad. Det är ju därför man har hund.

Idag har jag inte varit hemma och vet således mycket lite av vad dagen har erbjudit. Det berättas att Ia smet ut ur den rymningsäkra tomten i morse. När jag kontrollerade staketet nu i kväll när jag kom hem såg jag att det var tämligen forcerat och låg nästan ner på ett ställe. Det verkar som om ett rådjur har sprungit in i det, men nu är det korrigerat. I övrigt vet jag inget.

Idag har jag både hämtat och lämnat Ia på dagis (fast jag gjorde det i omvänd ordning). Dom sa att hon hade skött sig på dagis idag. Jag får väl tro på det. Någongång, någonstans borde hon ju sköta sig. Hemma har hon inte gjort det. När jag vid något tillfälle nu ikväll gick in i arbetsrummet såg jag hur Ia tuggade på något. Jag lyckades gräva ut något plastaktigt ur munnen på henne, gick och frågade övriga familjen vad det kunde vara. Det tog frun 1 sekund att komma på vad det var. Resterna av en arméns hudsalva, från hennes handväska. Tänk om frun varit lika snabb i tanken att inte lägga väskan på golvet, då hade det inte hänt. Nu hade det hänt.

Vidare har Ia fått en kvällspromenad och fått busa en del.  Dessutom har hon nog tyckt att vi andra varit tråkiga som bakat pepparkakor hela kvällen. Men sånt går över. Pepparkaksbakande alltså.

Om man trodde att Ia skulle vara trött dagen efter stora Stockholm trodde man fel. Om man trodde att husse skulle vara trött dagen efter stora Stockholm trodde man rätt. Fan vad sänkt jag är. Det är ytterst ovanligt att jag blir så trött. Så fort jag tagit ut vörtbröden ur ugnen ska jag gå och lägga mig.  Medans jag gjorde att-göra-listan för julmaten (se föregående inlägg), gick Ia sin morgonpromenad. Sedan åkte jag och handlade och hemkommen satte jag degen till rosenbullarna. Sedan var det dags för långpromenad med hund medans degen jäste. (Ja! En det ska jäsa i två timmar för att utveckla god smak och inte smaka jäst, så det passar utmärkt med långpromenad när degen jäser.) Vi började promenaden med lite spår, eller vad det nu kan heta på fackspråk. I alla fall, medans Ia och frun stod stilla gick jag iväg i skogen, och när jag gömt mig bakom en gran satte dom igång att spåra. Det var länge sedan vi spårade, men detta lite konstiga sätt gick väldigt bra. Ia villade bort sig lite, men hon kom tillbaka och hittade ig tämligen enkelt. Sedan gick bort till golfbanan för vi tänkte att inte ens en riktigt golfidiot kan väl vara ute och spela nu. Men det kunde dom. Fast inte så många, så det gick bra att promenera på golfbanan. Jag försökte få Ia att gräva lite i en sandbunker, men det ville hon inte. Det kände annars lagom revolterande en söndagseftermiddag i december. Men icke. Däremot var hon för jävlig i kopplet. Hon verkade inte det minsta trött, utan hon drog och stretade i två timmar.

När vi kom hem två timmar senare var det dags att baka ut rosenbullarna., sätta deg till vörtbröden, koka fläsklägg och rotmos till middag, och så fortsätta med julmaten. Och som sagt, så fort bröden är klara går jag och lägger mig.