Morgonen började med en trött hund. Gårdagen var nog mer ansträngande för Ia än vi trott. Hon var oerhört seg att få igång. Men så småningom blev det i alla fall en morgonpromenad. Sedan var planen att frun och jag skulle åka iväg och handla lite och sedan gå på en lång hundpromenad i det fina vädret. Men ödet ville annorlunda. Eller i alla fall ville våra vänner från Linköping annorlunda. De hade sagt att de skulle komma förbi någongång efter tre, men redan halv två ringde de och sa att de var på gång. Sålunda blev det ingen promenad förrän de bröt upp bortemot halv fem, och då var det redan mörkt. Inte mycket att göra åt, så vi tog en ganska lång promenad i alla fall.

Till middagen lagade jag köttfärsfylla cannelloni, och som den sanne italienare Ia är, ville hon naturligtvis väldigt gärna smaka. Det fick hon inte, men hon lyckades knipa åt sig några trasiga cannellonirör som blivit över och låg och skräpade på köksbänken. Sedan tänkte jag att Ia liksom jag ville avsluta den italienska måltiden med lite frukt. Jag delade därför med mig av min clementin till Ia. Jag har läst om andra hundar som tycker om clementiner, men det hade uppenbarligen inte Ia läst, för hon var ytterst skeptisk. Hon nosade försiktigt på den, hon skällde på den, hon petade försiktigt med tassen på den, men hon vägrade äta den.

Framåt kvällen begav vi oss iväg till kyrkogården för att tända ljus. Som vanligt är ju inte hundar välkomna in på kyrkogården, så jag står utanför med Ia. Då kommer det en mamma och ett barn på en runt 3-4 år som vill klappa Ia. Jag tänker då att jag ska berätta hur dom ska göra, men det behövs inte. Mamman har full koll och sätter ner barnet så att Ia kan komma fram i sin egen takt. Ia sköter sig exemplariskt, går fram och viftar på svansen, sätter sig ner för att bli kliad och gosad med, vilket hon också blir. Som tack för det får mamman en puss av Ia, och i rättvisans namn måste ju det lilla barnet också få en tycker Ia. Så hon delar ut en fin puss som barnet välter av och jag hinner tänka FAN OCKSÅ, nu har vi skrämt ett barn till. Men icke, hon gillade det. Och det var ju tur.

Sedan åkte vi hem för att vila ut ordentligt inför morgondagen, för då ska det bli långpromenad. Hoppas jag.

Folk som inte har hund kan ibland tro att hundägare är lite konstiga. Vi som har hund, vi vet att det är så. Varför tar man ledigt två dagar från jobbet, stiger upp klockan 6 för att baka bröd, packar bilen full med bur, burvagn, stolar, fällar och filtar, mat, kläder hund och familj, åker 47 mil, sover på ett vandrarhem, stiger upp i ottan, åker till hundutställning, väntar i fem och en halv timme, är inne i ringen i max 5 minuter, åker sedan tillbaka de 47 milen, allt bara för att få höra att Ia inte är värd mer än en tvåa? För bättre än så gick det inte. Här, liksom på Almare Stäket ansåg domaren att Ia var "mycket trång bak". Hannah, Karin och Lotta, vi klarar inte det här utan er. HJÄLP!!!! Nästa gång vi ställer ut måste ni vara med.

Och svaret på frågan då, varför man gör allt bara för att få en tvåa? Jo, det är mycket enkelt. För att vi fick träffa Mia och Salma, Tessan och Primo, som man bara träffar internetledes annars. Gårdagskvällen var mycket trevlig och likaså dagen på utställningen. Där fick vi dessutom träffa flera andra bekanta som vi inte sett på länge. Till exempel Ulrika och Ofelia (Kråkslottets Pelago), som för övrigt fick certet. (Ofelia alltså) Grattis!! Och det andra certet fick Primo. Grattis!! Himla roligt när två lite "okända" hundar kniper varsitt cert. BIR blev Gillenias Leon och BIM blev Gleskas Sweet Spot. Och fikade gjorde vi. Tessan hade med sig toscakaka, (kan ju låta lite smaklöst om man har en hund som heter Tosca, men hon var ju tyvärr inte där.)  Mia en massa olika muffins och vi hade havrekakor. Så trots en tvåa var det väldigt trevligt.

Hem körde vi nästan non stop för att hinna hem till Idol (jag ville så gärna se hur det skulle gå för Daniel), och vi hann. Men fan vad trött jag är. Ia däremot har vilat hela vägen hem, så hon är inte ett dugg trött.

För Ia har det nog inte varit en speciellt rolig dag. 47 mil i bil, inget en lagotto direkt längtar efter. Inget som en lagottos ägare heller längtar efter egentligen. Men det har trots allt gått bra. När vi kommit fram och installerat oss och satt oss att dricka lite kaffe kommer Mia och Salma. När de har installerat sig i sitt hus, som låg en bit ifrån själva vandrarhemmet, kom det till vårt rum, och Salma och Ia får leka. Och det gör dom. Samtidigt påpekar Mia var vi klippt Ia fel någonstans. Men turligt nog säger hon "klipp mer här och här" istället för "här och här har ni klippt för mycket". Så nu vet vi vad vi ska göra i morgon bitti. Och bara så att du vet det Mia, vi uppskattar verkligen att du berättar. Ia och Salma hade i alla fall väldigt roligt, och dom lekte väldigt bra tyckte frun och jag. (Det tycker alltid den som har störst hund, och Ia är större än Salma.) Så småningom kommer Tessan och hennes granne Annika med Primo och Kusco, och vi går ner för att äta. Stackars Ia får stanna på rummet. Men vi andra får en väldigt trevlig stund tillsammans, och alltihop tack vare våra hundar och bloggar. Utan internet och hundarna hade vi aldrig lärt känna varandra.

Det är en intressant upplevelse, ett helt vandrarhem fullt med hundar, och en stor andel av dem är lagotto.  Kul på många sätt tycker jag.

Så var då sista handen lagd vid Ias päls inför utställningen. Svansen och magen är idag kammade och klippta. Dessutom har vi ryckt hår ur öronen och klippt klorna. Nu är Ia fit for fight. Men innan det är läggdags skulle vi behöva gå en långpromenad, eftersom det inte blivit något sådant alls sen vi kom hem. Men gissa vad som pågår utomhus. Jo, ett jävla regnväder. Känns inte helt OK att ta ut Ia i det vädret. Istället har det tränats med utställningskoppel i vardagsrummet. Dessvärre är inte vårt vardagsrum lika stort som en utställningsring, men ändå. Få se hur vi gör med promenerandet. Ibland skulle man önska att man hade tränat henne så att hon kunde kissa på en tidning inomhus. (Så gör väl alla som tar utställningar på allvar. Inte kan man riskera en timmad päls dagen före en utställning genom att behöva ta ut hunden på kissning.

Nu har vi anmält oss till fortsättningskurs i rallylydnad. Dessutom har vår instruktör kommit på att hon ska ha träningsgrupper för rallylydnad. Det  betyder att de som vill träffas en förmiddag och övar tillsammans på banor som hon har byggt upp. Dessutom kan man få tips och idéer till hur man kan förbättra sig. Hela den idén tycker jag egentligen att man borde kunna arrangera i en vanlig förening, men någon sådan förening finns inte där vi bor. En brukshundsklubb finns, men där känner man sig inte så hemma. Vi får väl se vad det kan bli av det.

Nu har vi fixat huvud och bröstkorg på Ia. Svansen glömde vi bort, så det får vi ta i morgon. Om vi hinner ska vi också försöka reda ut vissa filtkakor på magen, och eventuellt snygga till maglinjen lite.  Vi är inte heller helt överens om hur ansiktet ska se ut. Jag tycker att det borde klippas lite mer, men vi enades om att skjuta upp det beslutet till i morgon. Så eventuellt lite puts där också. Efter att ha städat upp efter kammning och klippning några dagar, kan jag inte annat än fråga mig hur det kommer sig att högen från kammningen alltid blir större än högen från klippningen. Helt klart är att vi kammar bort mer hår än vi klipper bort. Märkligt kan tyckas.

Ia och jag har också gått en kvällspromenad. Det är ganska mysigt att promenera i mörkret, småprata med sin hund och öva lite rallylydnadsmoment. Om någon skulle se och höra mig skulle dom förmodligen undra om jag var riktigt klok. Men förhoppningsvis skulle dom kanske förstå när dom fick se att jag hade en hund med mig också.

Så var det sista träffen på rallylydnadskursen. Lite tråkigt, men det kommer nog en fortsättning. Nu har vi klarat av 24 av de 31 skyltarna i nybörjarklassen. Idag övade vi lite på vänstersvängar, mao bakdelskontroll. Jag förstår kanske fortfarande inte allt kring det, men jag förstår, eller snarare märker, att det kan vara lite knepigt. Sedan fick vi också gå en bana som var godkänd för användning i nybörjarklass. Jag gick den inte utan frun fick gå. Och man ser hur svårt det är att hålla fokus uppe under en hel bana. Och hur svårt det är att inte ha kopplet för sträckt. Men ekipaget kom i alla fall igenom, vilket var mer än man kan säga om Ias och mitt försök lite senare. Men det är roligt, tycker nog alla inblandade.Väl hemma vidtd pälsvård. Bara för att vi inte skulle känna oss sysslolösa har det regnat hela dagen, och det regnade på kursen också. Så några nya fina tovor på benen och tassarna hittade vi. Men nu har vi i alla fall kammat och klippt kroppen också. Nu återstår bara huvud, bröstkorg och svans. Det fixar vi i morgon.

Det var ju tur att det var just i natt som vi fick en extra timma. Den behövde vi. Så det blev en sen morgonpromenad för Ia, men hon hade faktiskt varit ute en sväng i trädgården redan vid 7-draget. På morgonpromenaden, som även jag följde med på, mötte vi en av Ias gamla kursare. Dvs goldentiken Rexie, som Ia gick valpkurs tillsammans med, och vars matte har varit äldsta dotterns dagisfröken. Ia och Rexie ville gärna leka, men det passade sig ju inte att släppa dem lösa mitt på vägen, även om det är inne i ett villaområde. Och jag tycker för min del att en goldentik leker ganska våldsamt. Hon väger väl i alla fall ett antal kilo mer än Ia. Det är möjligt att jag är onödigt försiktig, men det finns vissa historier som gör att jag tänker fortsätta vara det (Detta har jag visst skrivit om tidigare slår det mig. Senast i samband med lagottopromenaden i våras.)

Efter frukosten vidtog operation kamma bena. På Ia. Det höll vi på med fram till dess det var dags att köra ut barn till sin farmor och farfar på deras land. Där ska dom vara några dagar på sitt höstlov. Dit åkte vi, käkade middag och åkte sedan hem igen. Och då vidtog operation klippa bena. Och det var ingen lätt sak påstod frun. I synnerhet inte bakbenen. Oerhört svårt att få till rätt rundning och vinkel på bakbenen. Men nu är det i alla fall gjort. Strax blir det kvällspromenad och sedan är det läggdags. För somliga ska gå upp tidigt i morgon och flyga till Göteborg.

En riktig hunddag har det varit idag. Och Ia verkar rätt nöjd med dagen. I alla fall är hon trött. Ia började dagen med en morgonpromenad tillsammans med frun, medan jag var hemma och städade. Sedan blev det väl några tråktimmar innan gästerna kom. Hannah har ibland sagt att Tristan kan vara lite grinig av sig mot andra hundar. Men av något sådant märktes inte alls. Efter att vi hade fikat tog vi en promenad. Och Tristan visade på en gång att han är en äkta tryffelhund. Visserligen är det inte så gott om tryffel i vår by, men i vår skogsdunge tog det inte lång tid för Tristan att leta upp så kallad hartryffel. Så nu vet vi det, det finns hartryffel där. Ia och Tristan fick springa lösa, och det gick alldeles utmärkt. Det försöktes också ta kort på dem, men det var ingen lätt sak. Får se om jag i morgon kan hitta några användbara kort i kameran. Annars kan ni kanske besöka Hannahs blogg, för hon får säkert fram några bra bilder.

Att man älskar sin hund högre än någon annan hund är väl inte så konstigt, men vad som slog mig idag var hur lika Tristan och Ia är till sättet. Och det är väl det som kallas rastypiska egenskaper. Och då inser jag hur oerhört förtjust jag är i just lagotton som ras. Vilken tur att vi valde just den rasen. Men sedan är det såklart stora skillnader mellan Ia och Tristan, men det är mer individuella egenskaper.

Efter middagen satte vi oss i vårt allrum på övervåningen för att umgås. Och så småningom för att äta citronmarängpaj till efterrätt. Vi lyckades inte dra i oss hela pajen till fikat, så lite blev kvar. Gissa vad som händer om man lämnar en citronmarängpaj på bordet och en lagotto vid sidan av. Svar: Lagotton äter upp marängtäcket. Och av vad som hände att döma, är Ia en lagotto.