Idag har jag fan inte umgåtts med hunden alls nästan. Å andra sidan har inte frun gjort ett jävla dugg åt julmaten. (Förutom pepparkaksbaket, där ansvarsfördelningen är att fru och barn kavlar, tar ut figurer och lägger på plåtar och jag bakar av.) Men Ia har i alla fall fått gå några promenader och sprungit lös en del, och hon är lika glad åt det varje gång. Sedan har det aktiverats en del inomhus, och slutligen har Ia varit med och köpt gran.

Igår gjorde jag något som jag inte gjort sedan augusti 1987. Jag har sökt jobb. Orsaken är att det just nu genomförs en stor omorganisation på jobbet, och mitt nuvarande arbete kommer inte framöver att se ut som det gör idag. Och jag är inte helt nöjd med vad framtiden kan erbjuda.  Därför har jag sökt ett nytt jobb. Visserligen mycket snarlikt det jag har, och inom samma organisation, men ändå ett nytt jobb. Troligen får jag det inte, för jag gissar att det är väldigt många som sökt, och flera borde vara mer lämpade än jag. Men efter jul kommer jag att söka ytterligare ett par tre nya jobb, och dom har jag kanske lite större chans att få.  Det är lite knepigt detta, för jag vet inte hur man söker jobb. Kommer inte ihåg, och de jobb jag tidigare sökt har själva ansökningen mest varit en formalitet.

I går på kalaset kan man väl säga att Ia inte var riktigt nöjd med tillvaron. Det började när fembarns-familjens yngste son (någonstans mellan 7 och 11 år) slängde sig över Ia för att ge henne en kram. Vänligt i och för sig, men han gjorde det uppifrån bakifrån så Ia blev rent ut sagt skiträdd och försökte försvara sig genom att nafsa lite. Hon blev så rädd så att hon darrade en lång stund efteråt. Resten av kvällen ville hon inte ha med honom att göra, utan gick undan så fort han kom i närheten. Men när hon inte kunde gå undan, utan kände sig trängd skällde hon och nafsade lite igen. Inte i lika hög grad, men i gunden samma beteende uppvisade hon mot de två andra yngsta barnen i den familjen. Och hon har reagerat på samma sätt med andra familjers barn i samma ålder som beter sig på samma sätt. I grunden är ju Ias reaktion helt naturlig. Hon gör precis så som en hund förväntas göra. Hon blir rädd när någon överfaller henne uppifrån bakifrån, hon försöker gå undan för att slippa känna sig hotad, men är hon trängd säger hon ifrån.

Även om Ias beteende är förväntat av en hund, känns det inge bra att ha en hund som inte kan umgås med mindre barn. Eller för att vara tydlig, barn som beter sig på "fel" sätt.  Vi har inte så många bekanta med barn i åldern mellan 5 och 10 år, men de få gånger Ia träffat barn som är lite försiktiga har vi aldrig sett något liknande.  Frågan är nu om vi har ett problem, hur stort problemet är, och vad vi ska göra åt det. Jag kan väl tycka att problemet primärt är barnens och deras föräldrars, men den gången Ia biter på allvar är problemet enbart vårt, och då är det STORT. Jag är givetvis medveten om att vi har ett ansvar att visa barn hur man umgås med hundar, men alla barn är inte mottagliga för den typen av information. Och de barn som inte är mottagliga är just samma barn som skrämmer Ia.

Men när jag tänker efter nu, tror jag att de barn som Ia sagt ifrån mot, är barn som inte hälsat på Ia på rätt sätt eller inte alls. Kanske att vi inte alls har samma problem om barnen först hälsar på Ia på hennes villkor  så att hon vet vilka dom är. Nya skitungar väntar Ia på juldagen, då får vi se hur det går. I alla fall ska vi se till att Ia får hälsa på dom på rätt sätt. ("Skitungarna"  är för övrigt våra barns plastkusiner (dvs dom ingick i deras mosters sambo), och dom kan "tyvärr" inte på långa vägar jämföras med de barn Ia mötte igår, så det blir nog ingen större prövning.)

Jag förväntar mig nu att hundblogg-världen skriver några kommentarer om detta, för vi behöver er hjälp.