Nobeldagen, vad gör en lagotto en sådan dag? Ja, ungefär samma sak som på Finlands nationaldag, eller gustav adolfsdagen, eller årdagen för unionsupplösningen med Norge. Dvs äter, sover och skiter.

Kvällen för Ia har bestått till stor del av rallylydnadaträning. Vi håller också på att lära henne leka kurragömma. (Kanske jag redan skrivit om.) Hon vet att hon ska leta, men hon har fortfarande svårt att markera. Hon går in i rummet där man gömt sig, sen står hon bara där. Hon borde ju märka att man är i rummet, men hon tar väldigt lång tid på sig att gå fram och söka ögonkontakt. Men kanske att trägen vinner även här.

Frun har ilsknat till och infört ögonkontakttvång för att få Ia att sluta dra så förbannat i kopplet. Promenaderna nu på kvällen har inte blivit långa, men väl långvariga. Så fort Ia drar i kopplet stannar frun och Ia måste söka ögonkontakt. Nu ska vi konsekvent prova detta några dagar för att se om det ger resultat. Fan trot.

Igår var vi hemma hos bekanta då deras yngsta barn fyllde år.  En intressant familj; Fem barn, Å är utbildad både personalvetare och grundskolelärare, och arbetar just nu som det senare. A  är utbildad läkare, utbildad ambulansförare, utbildad busschaufför och utbildad taxichaufför. För att finansiera sina och fruns studier har han alltid haft minst två jobb. Oftast har det ena varit ambulanssjukvårdare. Även om vi känt varandra väldigt länge, över 25 år, är det sällan, om ens någonsin, vi liksom går in på djupet i samtalen.

Igår när vi kom satt A ute i bussen (har man fem barn har man inte bil, man har en folkabuss) för att trassla ut ett bilbälte som snott sig. Jag har aldrig sett honom så förbannad på ett ting. Arg på människor kan väl vem som helst bli, men så förbannad på ett bilbälte som han var, är ytterst ovanlig, i synnerhet för honom. Nåväl, jag funderade inte så mycket mer på det. När vi sedan satt och fikade hör jag hur Å beklagade sig för sin mamma att dom inte hade några pengar just nu. För närvarande har A bara ett jobb, som ambulanssjukvårdare, vilket alltså ger lite för små inkomster. Det är nog inte så att de lever ett speciellt slösaktigt liv, men det är inte gratis att ha fem barn och en del lån på huset. När vi sedan var på väg hem råkade den äldsta sonen (runt 10 år) vifta lite för mycket med armarna så att yngsta dottern tappade sin keramiktomte som hon gjort i skolan. Den äldsta sonen är generellt ganska yvig och vild av sig, så det var på intet sätt förvånande. Men då tappar Å tålamodet, blir förbannad och kör upp sonen på rummet. Och sen berättar hon hur jobbig och uppmärksamhetskrävande han är.

På vägen ut till bilen sen ser jag sambanden och känner mig mycket illa till mods. Först och främt har familjen ekonomiska problem. Det gör att man har mycket lättare till irritation. Det var förklaringen till att A satt och svor åt bilbältet när vi kom, och att Å inte klarar av sina barns förehavanden utan att förlora behärskningen. Dessutom har dom en son som dom upplever som väldigt jobbig och krävande. Detta är inget drömläge för en familj. Det kan lätt gå åt helvete på både det ena och andra sättet. Och vad kan jag göra. I princip kan jag tala om hur dom ska hantera sin son, för enligt mitt förmenande gör dom fel. Men dom är knappast mottagliga för den typen av tips från coachen. Jag kan vara en samtalspartner, lyssna och stötta, men problemet är att vi som jag sa, trots att vi känt varandra väldigt länge, inte har den sortens relation där man pratar med varandra om lite allvarligare saker. Men jag känner att dom behöver hjälp. NU. Så vad gör man?