Igår var vi hemma hos bekanta då deras yngsta barn fyllde år.  En intressant familj; Fem barn, Å är utbildad både personalvetare och grundskolelärare, och arbetar just nu som det senare. A  är utbildad läkare, utbildad ambulansförare, utbildad busschaufför och utbildad taxichaufför. För att finansiera sina och fruns studier har han alltid haft minst två jobb. Oftast har det ena varit ambulanssjukvårdare. Även om vi känt varandra väldigt länge, över 25 år, är det sällan, om ens någonsin, vi liksom går in på djupet i samtalen.

Igår när vi kom satt A ute i bussen (har man fem barn har man inte bil, man har en folkabuss) för att trassla ut ett bilbälte som snott sig. Jag har aldrig sett honom så förbannad på ett ting. Arg på människor kan väl vem som helst bli, men så förbannad på ett bilbälte som han var, är ytterst ovanlig, i synnerhet för honom. Nåväl, jag funderade inte så mycket mer på det. När vi sedan satt och fikade hör jag hur Å beklagade sig för sin mamma att dom inte hade några pengar just nu. För närvarande har A bara ett jobb, som ambulanssjukvårdare, vilket alltså ger lite för små inkomster. Det är nog inte så att de lever ett speciellt slösaktigt liv, men det är inte gratis att ha fem barn och en del lån på huset. När vi sedan var på väg hem råkade den äldsta sonen (runt 10 år) vifta lite för mycket med armarna så att yngsta dottern tappade sin keramiktomte som hon gjort i skolan. Den äldsta sonen är generellt ganska yvig och vild av sig, så det var på intet sätt förvånande. Men då tappar Å tålamodet, blir förbannad och kör upp sonen på rummet. Och sen berättar hon hur jobbig och uppmärksamhetskrävande han är.

På vägen ut till bilen sen ser jag sambanden och känner mig mycket illa till mods. Först och främt har familjen ekonomiska problem. Det gör att man har mycket lättare till irritation. Det var förklaringen till att A satt och svor åt bilbältet när vi kom, och att Å inte klarar av sina barns förehavanden utan att förlora behärskningen. Dessutom har dom en son som dom upplever som väldigt jobbig och krävande. Detta är inget drömläge för en familj. Det kan lätt gå åt helvete på både det ena och andra sättet. Och vad kan jag göra. I princip kan jag tala om hur dom ska hantera sin son, för enligt mitt förmenande gör dom fel. Men dom är knappast mottagliga för den typen av tips från coachen. Jag kan vara en samtalspartner, lyssna och stötta, men problemet är att vi som jag sa, trots att vi känt varandra väldigt länge, inte har den sortens relation där man pratar med varandra om lite allvarligare saker. Men jag känner att dom behöver hjälp. NU. Så vad gör man?

 

Yvonne & Totti & Dino

11 december 2007 10:50

Ingen lätt situation. Tyvärr väldigt vanlig. Verkar som de skulle behöva lite tid till eftertanke och liksom "landa" för att se vad de kan göra för att förbättra.

http://www.tottigalotti.se

 

La famiglia

11 december 2007 11:25

Vad gäller ekonomin tror jag det är ett övergående problem. Förr eller senare får han ett jobb som läkare igen, och det finns nog tillräckligt kapitalstarka föräldrar bakom om det krisar sig. Jag är mer orolig för familjens välbefinnande och barnens utveckling.

 

Breezie

11 december 2007 21:13

Även om ni inte pratar med varandra om lite mer allvarliga saker så betyder ju inte det att man inte kan visa sig.. Att visa sig menar jag att DU i det här fallet bara helt enkelt talar om att du finns om de behöver hjälp eller vill prata. Dom vet ju självklart att du finns men eftersom ni inte prata om vad som helst så kanske de inte vågar öppna sig. Men talar du om att du finns om de vill prata av sig över en fika tex. bara lätta hjärtat lite då kanske de vågar öppna sig. Kan vara så enkelt. Ren omtanke från din sida bara ;)

http://Breezie

 

La famiglia

12 december 2007 23:05

Breezie det du skriver känns inte speciellt görligt. Jag har nu funderat en stund på vad det kan bero på och kommit fram till följande. Idag är jag en ganska djupsinnig person. Att döma av hur många som kommer till mig och pratar om lite allvarligare saker, är jag nog en god lyssnare och stödjare. Jag ser det ganska naturligt att tala om problem med mina vänner. Men de här kamraterna lärde jag känna för över 20 år sedan, och då var jag inte alls den jag är idag. Jag tror inte de känner det nödvändiga förtroendet för mig. De har nog inte sett att jag har ändrats sedan 1982. Men säg så här; jag jobbar på det.

 

jossan

13 december 2007 15:38

Jag håller med Breezie. Berätta för dem vad du har sett och säg att du finns där om de behöver prata. Å verkar ju vara den som i alla fall kan "erkänna" att det finns problem i familjen, hon berättar ju både om ekonomin och sonen. Det kanske är henne du ska börja med? Vad har du att förlora?

 

jossan

13 december 2007 15:42

Glömde ju att berätta att jag själv gjort nästan samma sak nyligen. Min kusin är sjuk i anorexia och jag har aldrig haft någon nära relation till henne men jag har känt att jag vill finnas där för henne om hon behöver mig. Jag tänkte också som du, att vi har ju inte den relationen där vi pratar om allting osv och jag trodde att hon kanske inte skulle vilja prata med mig. Men, så fel jag hade. Hon blev istället glad att jag brydde mig och idag "jobbar" vi på att komma varandra närmare. Ibland behöver man bara någons öra....

http://jossans.bloggagratis.se

 

La famiglia

13 december 2007 16:42

Som sagt, jag jobbar på det. Vi träffar dom snart igen, då ska jag lyssna av lite hur det verkar. Sen får vi se vartåt det går.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I någon slags miljömedvetenhetsanda talas det alltmer om hur fel det är att transportera mineralvatten långa sträckor när vi har så gott kranvatten i Sverige. Vi som älskar ramlösa, loka, etc framställs allmer som riktiga miljöbovar. Och i en förläng...

I går på första april hade denna avdankade blogg 700 besökare. Det är ju inte vettigt....

Men hallå asså. Det senaste inlägget på denna blogg skrev jag sista december förra året, och sedan dess har jag en ny blogg.  Men vad kommer det sig att denna blogg fortfarande har en jävla massa besökare? Bloggen ligger ju idag för tusan på 14 plats...

Som sagt, från och med nu flyttar jag till annan adress. http://hundblues.blogspot.com   Ni är välkomna dit om ni vill föjla mig under 2008 (och kanske även längre)   ...

Nyårsafton, årets sista och mest spännande dag för alla hundägare. (Det är väl i och för sig årets sista dag för rätt många människor.) Dagen började med en tvåtimmarspromenad på golfbanan, och nog fan var det folk ute och spelade golf idag också. De...