Idag har det nog inte varit någon vidare dag för Ia. Det började med att hon inte fick någon frukost. Sedan fick hon ingen lunch heller. Men däremot fick hon gå en lång förmiddagspromenad. Fram på eftermiddagen begav vi oss till veterinären för höftledsröntgen, och därav att hon inte fått någon mat på förmiddagen. Ett villkor för att det skulle skaffas hund i detta hus var att jag slapp vara inblandad i alla veterinära handlingar. Jag är nämligen alldeles för blödig för dylika saker, egentligen oavsett vad det gäller. Men trots detta var jag tvungen att föja med idag. Jag kan ju inte direkt säga att det kändes bra att se Ia bara försvinna in i dimman av den lugnande sprutan. Men jag slapp i alla fall vara med under själva röntgenprocessen. Och när det var klart kom Ia själv gående ut i väntrummet, men det var nog tveksamt om hon visste var hon var, och vad hon gjorde där. Hon har sedan tillbringat resten av dagen vilandes, antingen i sin soffa, i sin biabädd eller liggandes i trappan. Den enda gången hon uppvisat sig vanliga jag var när vi skulle fika. Då snodde hon runt fikabordet i jakt på något bullpapper eller något annat ätbart. I övrigt har hon bara vilat idag. Men enligt utsago ska hon vara fullt återställd i morgon.

När vi satt på djursjukhuset satt det ett annat par i väntrummet. Deras schäfer hade tydligen blivit opererad. Jag hörde inte allt och förstod ännu mindre, men det verkade som om hunden fått en pinne i svalget. Dom hade visst kastat en pinne som då på något sätt skadat hunden. Att kasta pinnar är ju rent allmänt inge bra, och i synnerhet inte till en schäfer. Att inte ha sin hund försäkrad är inte heller någe bra. Det hade dom inte. Det kalaset kostade dem därför en bit över fem tusen kronor. Mao, har du inte fem tusen över, ge fan i att kasta pinnar åt din hund. Har du fem tusen över, ge i alla fall fan i att kasta pinnar åt din hund!

Så har jag då gått lös på en ny kamera. Efter tips från säker källa valde jag en Canon 400D. Många knappar är det på den. Jag noterar att jag inte alls med samma glädje som för femton tjugo år sedan, eller kanske ännu mer för tjogofem år sedan, slänger mig över en ny teknisk pryl och dess bruksanvisning med ambitionen att lära mig allt om den nya manicken. För 25 år sedan kunde jag läsa bruksanvisningar som poesi. Jag läste allt jag kom över, oavsett om jag hade prylen eller inte. Jag hade ett omättligt behov av att veta hur man använder saker. Jag vet inte om det är på gott eller ont jag konstaterar att jag idag mest suckar över en ny bruksanvisning, men jag har i alla fall tagit mig igenom den för den nya kameran. Och den har onekligen en massa finesser som jag inte ens visste att jag saknade.

Det känns också ganska skönt att ha en kamera igen som man kan jobba med. Sedan min gamla systemkamera (utan autofokus) blivit omodern, har jag inte haft annat än digitala små löjliga kompaktkameror. Men efter att ha tagit några bilder med den nya kameran känner jag att det är något jag faktiskt saknat. Med en systemkamera kan man ju jobba på ett helt annat sätt. Nedan visas några resultat av kvällens lekande med kameran.