Inte heller idag har jag varit hemma på kvällen. Det är sent och jag orkar inte ljuga ihop något. Men jag kan säga att Ia blev i alla fall glad när jag kom hem. Väldigt glad. Det är ju därför man har hund.

För att ta mig hem från julbordet i Strägnäs nu i kväll åkte jag tåg från Strängnäs. När jag kom till stationen tyckte jag inte riktigt jag kände igen mig. Visserligen var det så sent som 1980 i augusti jag senast klev på tåget i Strängnäs, men jag ville inte minnas att det så ut så som det gjorde nu i kväll. Jag skulle tro (helt säker är jag inte, men tillräckligt säker för att skriva om det) att man faktiskt flyttat stationen från centrala staden och byggt en ny station i utkanten av stan. Fan vad själlöst det känns att åka tåg då. Dom har gjort likadant i Söderhamn (det vet jag bestämt, för dig har jag åkt mycket tåg) och säkerligen i ett flertal andra städer också. Jamen vad är det som händer? Sveriges underbara stationshus mitt i staden utgör ju hjärtat i den svenska resekulturen. Jag minns en journalist som så fort han kom till en ny stad, var tvungen att besöka järnvägsstationen om han inte kommit med tåg, bar för att liksom få en referenspunkt i tillvaron. Jag kan säga att Strängnäs nya station inte var den referenspunkten. Den var så tråkig så jag anser att det fina ordet järnvägsstation inte får användas om missfostret.  För att knyta an till några av mina kända läsare, var rädda om era järnvägsstationer. Rätt vad det är så finns varken stationen i Gävle eller  Linköping kvar i nuvarande utförande. Den i Mölnlycke är sedan länge något helt annat (en pizzeria kanske, helt i linje med Galenskaparna och After Shaves revy Stinsen Brinner.) och Hässleholm har jag ingen aning om.

Så blev det då dags för årets första julbord. Jag missade det med arbetskamraterna i slutet av november och jag missade det i fredags med Sif-klubben. Men idag har jag varit på Ulvhälls herrgård i Strängnäs och käkat julbord tillsammans med min far och en annan TR-broder med fru. Det var väldigt trevligt och väldigt gott. Efter drygt 40 levnadsår har jag också lärt mig att äta julbord. Jag minns mina första julbord, för sisådär 20 år sedan. Fan, jag åt så mycket så jag mådde dåligt flera dagar efteråt. Numer mår jag förbannat bra efter ett julbord. I synnerhet om det håller hög klass, vilket detta gjorde. Det var nog det första julbord där inte revbensspjällen var små förtorkade köttbitar, utan de var precis så saftiga som revbensspjäll ska vara. Men dom hade inte grisfötter. Kan man verkligen kalla ett julbord för julbord om det inte finns grisfötter. (Var med i min nya omröstning och tyck till om saken)