Morgonen började med en chock. VAR FAN ÄR CHOKLADKAKAN SOM I GÅR KVÄLL LÅG PÅ SOFFBORDET???? Inga spår av kakan, och märkligast av allt, inga spår av förpackningen heller. Och Ia verkar inte speciellt hungrig. Jag väcker frun; hon vet ingenting. Jag väcker äldsta dottern; hon vet ingenting. Paniken stiger och vi frågar Ia; hon vet absolut ingenting. Till sist väcker jag yngsta dottern och frågar. Hon kan då berätta att hon plockade undan chokladkakan i går kväll så inte Ia skulle kunna ta den. Puh....

Som traditionen, eller i alla fall vanan numer bjuder, gick vi en hundpromenad efter morgonkaffet. Eftersom mycket stod på dagordningen för dagen gick vi inte så långt, utan bara bort till en lite närmare skog. Där fick Ia springa lös. Som vanligt hade jag med mig kameran för att ta lite fina hundbilder.

Men nu har jag ju leveranstestat klart min fars 70-årspresent, så bilderna blir inte lika bra längre. (Okej då, ovanstående bild är inte tagen med ordinarie kamera utan med en kamera i en mobiltelefon, inställd på halvtaskig upplösning. Men ändå.)

Efter morgonpromenaden har i stort sett hela dagen gått åt till att städa och baka. Det har väl kanske inte varit Ias favoritsysselsättning kan jag säga. Men hon har fått vara ute på den inhägnade tomten och letat lunch och blivit utskälld av grannens bostonterrier.  Efter middagen åkte jag till stan för att lyssna på Blues tillsammans med en arbetskamrat. Troligt är att Ia då fick en lång kvällspromenad, och att det sedan tränades rallylydnad en hel den här hemma. Men eftersom frun hade lagt sig när jag kom hem, vet jag inte. Det blir bara spekulationer.