Så har jag då gått lös på en ny kamera. Efter tips från säker källa valde jag en Canon 400D. Många knappar är det på den. Jag noterar att jag inte alls med samma glädje som för femton tjugo år sedan, eller kanske ännu mer för tjogofem år sedan, slänger mig över en ny teknisk pryl och dess bruksanvisning med ambitionen att lära mig allt om den nya manicken. För 25 år sedan kunde jag läsa bruksanvisningar som poesi. Jag läste allt jag kom över, oavsett om jag hade prylen eller inte. Jag hade ett omättligt behov av att veta hur man använder saker. Jag vet inte om det är på gott eller ont jag konstaterar att jag idag mest suckar över en ny bruksanvisning, men jag har i alla fall tagit mig igenom den för den nya kameran. Och den har onekligen en massa finesser som jag inte ens visste att jag saknade.

Det känns också ganska skönt att ha en kamera igen som man kan jobba med. Sedan min gamla systemkamera (utan autofokus) blivit omodern, har jag inte haft annat än digitala små löjliga kompaktkameror. Men efter att ha tagit några bilder med den nya kameran känner jag att det är något jag faktiskt saknat. Med en systemkamera kan man ju jobba på ett helt annat sätt. Nedan visas några resultat av kvällens lekande med kameran.

Idag har vi gjort det vi nästan alltid gjort på juldagen, åkt ut till mina föräldrars landställe (Sommarställe kanske är fel ord. Visserligen var det från början ett sommarstugeområde, men idag bor nästan alla där permanent, och mina föräldrar bor där minst halva året.) Den eländiga bondlurken som äger åkermarkerna runtomkring hade dessvärre plöjt upp sina åkrar nu i höst. De har de senaste åren inte varit odlade så det har varit perfekta att promenera på, eller springa på om man varit en lagotto. Idag gick vi en sväng "sommarstugeområdet" och sedan gick vi tillbaka över åkern, vilket var möjligt för han hade inte plöjt överallt. Ia fick springa lös en del, och som vanligt uppskattade hon det väldigt mycket. Och inomhus höll hon sig mycket lugnare än förra året. Hon välte till exempel inte granen en ända gång i år. Däremot försökte hon stjäla mat ur komposthinken, men utan någon större framgång. Och kalkonen nallade hon inte alls mycket på. Väl hemkomna har vi gått ytterligare en promenad med Ia. Och nu ligger hon och sover.

Inte för att vi vill klaga, och än mindre skylla på någon annan eftersom det helt och hållet är vårt fel, men frun och jag kände i morse att det skulle vara bra om Ia var lite lugnare idag än igår. Idag skulle vi nämligen hem till fruns syster med familj för att äta middag. I vår strävan att få Ia lugnare började vi dagen (om man nu kan tala om börja dagen vid halv elva, men vår dag började faktiskt då) med en långpromenad. Vi gick en runda på golfbanan (med hund, utan klubbor). Och tro´t eller ej, men det var en massa idioter ute och spelade golf i morse. I alla fall gick vi en lång sväng och när vi kom hem visade det sig att vi varit ute i två timmar. Efter lite rallylydnadsträning och lite vila, drog vi iväg till vår närbelägna skogsdunge. Där fick Ia springa lite lös. Först övade vi i att hon skulle leta reda på mig när jag gömt mig en bit bort. Det gick väl sisådär. Hon hittade mig efter en del letande. Sedan gick vi bara en sväng i skogen, och frun och jag envisades med att hela tiden gömma oss för Ia, så att hon skulle lära sig att hålla koll på oss. Det gick ganska bra, men det är helt klart något man kan öva mycket mer och oftare på.

Sedan var det dags att åka iväg till fruns syster. Och det visade sig att vår taktik fungerat perfekt. Ia låg och sov under i stort sett hela middagen, och var på det hela taget en mycket väluppfostrad hund idag.

Det framstår ju väldigt tydligt en sådan här dag, en dag full med aktiviteter som följer på ett näst intill händelselös dag, hur viktigt det är att aktivera sin hund. Om man gör det ordentligt blir hon hur mysig som helst, och gör man det inte blir hon mer eller mindre odräglig.  En både rolig och samtidigt lite tragisk upptäckt. I morgon ska vi till mina föräldrars landställe. Får se hur vi ska hålla Ia lugn då.

Jag är ju inte speciellt religös av mig till vardags. Jag skulle aldrig komma på tanken att frivilligt gå i kyrkan. Och jag tror nog mer på Robert Lind i Kramfors än på gud. Däremot är jag väldigt fashinerad  prästyrket och predikningar. Och det är väl den fashinationen som gör att jag varje jul genomlider både midnatssmässan från Rom och julottan på TV. Visserligen somnar jag ibland, men jag försöker ändå lyssna på predikningarna. Så även i år. Vi har kunnat läsa både på text-TV och på till exempel DN:s nätupplaga att påven tyckte att själviskheten förstör jorden. Det var väl i och för sig inte min tolkning av vad han sa. Han gjorde liknelsen att på samma sätt som Josef och Maria inte fick plats i Härbärget, är dagens människa så självupptagen att hon inte har plats för något annat än sig själv i sitt liv. Så långt är jag med. Men jag uppfattade att påven ville att det var gud som skulle få större plats i våra liv. Vi borde bli lite mer troende och ägna mer tid åt gud. Kanske inte en prioritering jag helt ställer mig bakom. Dessutom var påvens hela predikan ur ett retoriskt perspektiv ett fullständigt fiasko. Han staplade kristen floskel på kristen floskel i all oändlighet utan att få speciellt mycket sagt. Jag funderar på att skicka ner boken Praktisk Retorik av Göran Hägg till påven. Den innehåller de grundläggande kunskaperna om hur man bygger upp ett tal för att övertyga någon om något. Det kan påven verkligen behöva. Eller om det kanske är hans talskrivare som skulle behöva det.

Julottans predikan var däremot mycket bättre. Den prästen hade något att säga. Han var dessutom mer påläst på retorik. Han började i bibeln med vilka känslor Josef hade inför att bli far till ett barn som han inte var far till. Hur en ängel berättade för Josef att han skulle ta hand om barnet trots att det inte var hans eget. Ur denna bibliska berättelse förklarade sedan prästen hur viktigt det är att fäder tar hand om sina barn, både sådana de gjort själva och sådana de fått överta efter andra (oavsett om det är en helig ande eller någon annan som ligger bakom). Och det var ju lysande. Även om jag för egen del inte tycker man måste ha bibeln till hjälp för att förklara vikten av att fäder tar hand om sina söner.

Och vad mysigt det är att dricka morgonkaffe till julottan och sedan gå och lägga sig igen.

Och vips var den dagen förbi. Julafton, som kanske är en av årets finaste dagar bara försvann utan att jag han säga god jul ens. Och på sätt och vis var väl det bra, för dagen blev kanske inte fullt så rolig för Ia som vi hade tänkt oss. Och det är klart, om man varken gillar sill eller Kalle Anka blir knappast julafton en hit. Men om man gillar att öppna julklappar kan julafton i alla fall bli uthärdlig, även om långa promenader och massor av aktivering inte heller hade suttit fel. Men av sådant blev det intet.  På traditionsenligt vis firade vi jul med mina föräldrar fram till klockan fyra hemma hos oss, och sedan åkte vi till svärmor. Hemma hos oss var allt under kontroll, framför allt beroende på att vi komposterar både gran och finsoffa, så några graneskapader blev det inte. Hemma hos oss. Men väl hos svärmor. La famiglia är egentligen en ganska tråkig familj tyckte Ia. När det är ju ska man väl dansa runt granen tyckte hon. Så det gjorde hon. Trots att jag inte hade med mig varken dragspelet eller fiolen dansade hon både gärna och länge.

För en tio femton år sedan hade svärmor en död råtta under köksgolvet över julen. Det luktade så illa så man kunde inte vara där över huvud taget innan golvet var uppbrutet och råttan borttagen. Jag misstänker att det finns en råtta under hennes vardagsrumsgolv nu, som ännu inte börjat lukta för andra än Ia. Ia försökte nämligen flera gånger gräva upp vardagsrumsgolvet, men hon lyckades inte.

I julklapp fick Ia lite ätbara saker av oss, och en reflexväst av dagis. Och bara för att folk ska vara säkra på att det är en hund som bär västen (och inte tro att det är ett får, som i somras) så står det DOG med stora bokstäver på västen.

Till skillnad från förra året verkar vi i år kunna titta på midnattsmässan på TV utan att Ia lever fan. (För er som vill veta hur det var förra året kan ni läsa det här.) Hon har nämligen i stort sett lagt sig, och så sakterliga övergår julafton till juldag.

PS. För er som förväntar sig ett personligt julkort med e-post kan jag bara hålla med er. Dessvärre gör inte Telia det. Deras mejlserver har tagit julledigt, så det blir inga mejl idag.

• Baka rosenbullar
• Baka vörtbröd
• Koka skinka
• Baka klenäter
• Baka uppåkrakakor
• Baka engelska pepparkakor
• Baka vanliga pepparkakor
• Lägga in sill
• Göra senapssill
• Göra skärgårdssill
• Koka knäck
• Koka Fudge
• Göra chokladtryffel
• Göra hallontryffel
• Koka sylta (Det skiter jag i, jag äter av min fars i stället)
• Steka köttbullar
• Baka kanelstjärnor
• Göra bondost
• Göra julbollar (godis, liknar Bounty)

Kanelstjärnor

Fudge. Det blev fler än tre, men dom ligger under smörpappret

Chokladtryffel till vänster och hallontryffel till höger. Chokladtryffeln har en underbar honungssmak från Västergötland

 Julskinkan är kokad. Griljeringen gör vi i morgon

Julbollarna

Bild på bondosten blir det först i morgon, eftersom den fortfarande står i formen och stillar sin häftiga själ.

Idag har det inte varit roligt att vara hund hos la famiglia. Länge fick man vänta på morgonpromenaden, och kort blev den. Men det blev en del springa fritt i alla fall. Och det gick alldeles utmärkt. Sedan hände det nästan ingenting förrän eftermiddagspromenaden, och den var också kort. Och slutligen en kvällspromenad, även den för kort. Men i morgon, då är det julafton, inte bara för människor, utan även för hundar.