Om man trodde att Ia skulle vara trött dagen efter stora Stockholm trodde man fel. Om man trodde att husse skulle vara trött dagen efter stora Stockholm trodde man rätt. Fan vad sänkt jag är. Det är ytterst ovanligt att jag blir så trött. Så fort jag tagit ut vörtbröden ur ugnen ska jag gå och lägga mig.  Medans jag gjorde att-göra-listan för julmaten (se föregående inlägg), gick Ia sin morgonpromenad. Sedan åkte jag och handlade och hemkommen satte jag degen till rosenbullarna. Sedan var det dags för långpromenad med hund medans degen jäste. (Ja! En det ska jäsa i två timmar för att utveckla god smak och inte smaka jäst, så det passar utmärkt med långpromenad när degen jäser.) Vi började promenaden med lite spår, eller vad det nu kan heta på fackspråk. I alla fall, medans Ia och frun stod stilla gick jag iväg i skogen, och när jag gömt mig bakom en gran satte dom igång att spåra. Det var länge sedan vi spårade, men detta lite konstiga sätt gick väldigt bra. Ia villade bort sig lite, men hon kom tillbaka och hittade ig tämligen enkelt. Sedan gick bort till golfbanan för vi tänkte att inte ens en riktigt golfidiot kan väl vara ute och spela nu. Men det kunde dom. Fast inte så många, så det gick bra att promenera på golfbanan. Jag försökte få Ia att gräva lite i en sandbunker, men det ville hon inte. Det kände annars lagom revolterande en söndagseftermiddag i december. Men icke. Däremot var hon för jävlig i kopplet. Hon verkade inte det minsta trött, utan hon drog och stretade i två timmar.

När vi kom hem två timmar senare var det dags att baka ut rosenbullarna., sätta deg till vörtbröden, koka fläsklägg och rotmos till middag, och så fortsätta med julmaten. Och som sagt, så fort bröden är klara går jag och lägger mig.

För att jag inte ska glömma bort något inför julen och för att jag inte ska behöva stå uppe hela natten före julafton, har jag gjort en lista på allt ätbart som ska göras, och ungefärligt bestämt vilken dag jag ska göra det.  Nedan är den kompletta listan på mataktiviteter. Allt eftersom jag har gjort något stryker jag det från listan.

• Baka rosenbullar
• Baka vörtbröd
• Koka skinka
• Baka klenäter
• Baka uppåkrakakor
• Baka engelska pepparkakor
• Baka vanliga pepparkakor
• Lägga in sill
• Göra senapssill
• Göra skärgårdssill
• Koka knäck
• Koka Fudge
• Göra chokladtryffel
• Göra hallontryffel
• Koka sylta
• Steka köttbullar
• Baka kanelhjärtan
• Göra bondost
• Göra julbollar (godis, liknar Bounty)

Ibland kan det bli lite tjatigt att stå i rasmontern. Samma frågor har en tendens att återkomma.

-Hur är rasen?

-En trevlig ras, glad, självständig, lättlärd och social. Men det är ingen prydnadshund, utan det krävs att man arbetar med hunden. Eftersom den är självständig och har stort självförtroende måste man visa vem som bestämmer.

-Får man klappa hunden?

-Javisst!

-Är lagotton en allergihund?

-Njae, det finns ju inget som heter allergihundar egentligen.

-Är det mycket pälsvård?

-Ja, man måste klippa hunden runt var sjätte vecka, kamma den ungefär en gång i veckan eller när den har tovor och man bör klippa ner den helt och hållet någon gång om året.

-Har ni någon lista på uppfödare i Stockholmstrakten?

-Nej, men på klubbens hemsida finns länkar till en del uppfödare.

-Hur är rasen?

-En trevlig ras, glad, självständig, lättlärd och social. Men det är en arbetande hund som kräver en del....

-Är lagotton en allergihund?

-Nej, det finns egentligen inga allergihundar

-Hur är rasen?

-En trevlig och social ras, fyra ben, en  svans. Behöver rastas och aktiveras.

-Får man klappa hunden?

-Ja, om hon vill bli klappad.

-Är det mycket pälsvård?

-Ja, det är lite pyssel. Man måste kamma pälsen regelbundet och klippa hunden ibland.

-Har ni någon lista på uppfödare i Stockholmstrakten?

-Nej, men det går att hitta på internet.

-Hur är rasen?

-Har fyra ben och svans, måste aktiveras.

-Får man klappa hunden?- Ja, men du gör det på egen risk. Men hon är ganska mätt nu och hon biter inte så hårt.

-Är det mycket pälsvård?

-I boken som är skriven av hon som tog in rasen till Sverige läser man att det i stort sett inte är någon pälsvård alls.

-Är lagotton en allergihund?

-Jajjamensan. Bättre hund för allergiker finns inte. Man kan säga att hunden i stort sett botar allergier.

-Har ni någon lista på uppfödare i Stockholmstrakten?

 -Du ska fan inte ha en lagotto. Köp ett gosedjur på BR leksaker i stället

-Hur är rasen?

-Köp den här svindyra boken och läs själv.

-Får man klappa hunden?

-NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Så har jag då spenderat 4 timmar i rasmontern på stora Stockholm. En mycket intressant upplevelse. Det var väldigt roligt, för det var nästan hela tiden folk som ville prata lagotto och veta en massa om rasen. Det var ju meningen att alla vi som stod där skulle svara ungefär likadant på samma sorts frågor, så därför att det skickats ut lite faktamaterial i förväg. Jag var väl påläst tyckte jag, men när jag väl stod där med frågor upp i halsen vete fan om jag egentligen svarade i enlighet med instruktionerna. Det blev nog mycket känsla baserat på egna upplevelser. Jag tror dock inte jag förledde någon tro att rasen skulle vara enklare och bättre än vad den är. De vanligaste frågorna var: Hur är rasen? Är det mycket pälsvård? Är det en allergihund? Har ni någon lista med uppfödare i Stockholmstrakten? Svar: Bra! Ja! Finns inga! Nej!

Men snacka om att få bekräftelse. Jag stod alltså i fyra timmar och pratade och folk ville bara höra mer och mer. Egot står just nu på topp. I övrigt är jag helt slut.

Så har då årets sista utställningsdag gått till ända. Den dagen var inte att leka med, varken för hund eller ägare. Den formella utställningen var väl inte så lyckad. Ia åkte ut med en tvåa igen.(Tredje gången på raken) Men den här gången åkte hon ut i gott sällskap, av till exempel Salma, och en massa andra fina hundar. Visserligen självförvållat, men lite tråkigt var det att inte få vara med och fika efter utställningen, men har man anmält sig till att arbeta i rasmontern så har man. Där jobbade Ia och jag mellan 12 och 16. Och det gick måste jag säga över förväntan. Jag trodde Ia skulle bli jobbig att ha där, men det blev hon inte. Det var bara ibland hon tyckte jag var tråkig, och då skällde hon på mig. Så småningom kom Quintus (det var han du frågade vem det var Hannah) och han och Ia busade en hel del på det underbara sätt som bara två lagotto kan. Och jag har stått i fyra timmar och pratat om lagotto. Oerhört roligt och lärorikt. Och så inihelvet tröttsamt. Jag hade blivit varnad för att Ia kanske skulle bli trött, men det verkade som om jag blev ännu tröttare. Jag har varit fullständigt sänkt hela kvällen, men nu börjar jag faktiskt piggna till lite.

När vi skulle gå hem passerade vi newfoundlandshundarnas rasmonter, och vem sitter där om inte vår hundinstruktör (hon har nämligen två nuffar). Ia brukar vara som tokig i henne, men idag var hon ytterst reserverad. Helvete, tänkte jag, är detta ett resultat av den där jaktterrierns anfall på Ia? Förknippar Ia den händelsen med instruktören?  Men det verkade mer som om Ia inte kände igen henne, för efter en liten stund var det som om hon förstod vem som satt där, och då blev hon precis lika till sig som vanligt.

Som sagt, man skulle kunna tro att Ia skulle sova som en gris hela kvällen, men det har hon inte gjort. Och på sista promenaden alldeles nyss, var hon lika på som alltid. Men nu har hon slaggat in på hallgolvet.

Dagen före årets sista utställning. På programmet står då tvätt av tassar och nedre delen av benen, och lite pälsvård på det också. Inget som Ia har liksom jublat över. Det har också promenerats några korta svängar. Vi vill ju inte att hon ska skita ner sig eller få kardborrar i pälsen. Och det verkar hon inte ha fått (och inget bajs i rumpan heller).  Så nu ska vi vila oss i form inför morgondagen.

Nu är jag äntligen tillbaka till den gamla goda tiden. Tiden då man kom hem från jobbet runt sex, käkade middag och satte sig sedan att arbeta fram till tolv. Eller då man jobbade fram till halv sju, drog till stan och lyssnade på blues några timmar, kom hem och satt och jobbade till framemot två på natten. Allt för att hinna med jobbet. Nu är det dags igen för ett nytt projekt, eller i alla fall en sådan fas i projektet, där detta blir nödvändigt. Det betyder rent konkret att jag har bakproblem till lördagen. Jag kan baka en småkaka, fixa pepparkakor och glögg. Helena hade toscakaka, Hannah saffransskorpor och pepparkaksmuffins, Mia Saffransbullar (om hon hann och inte Salma käkade upp dem på vägen. Har jag glömt någon nu?  Detta borde göra att vi överlever lördagen såvitt jag kan förstå.

Nu kommer vi till den andra fördelen med hunddagis framför vanligt dagis. Jag behövde inte stiga upp jävligt tidigt i morse för att leta reda på luciakrona och tärnljus. Dom ligger ju aldrig där dom borde ligga. Och jag slapp att bege mig ner till statoilmacken och hänga på låset för att köpa batterier till den förbannade luciakronan (som låg bakom skridskorna på andra hyllan till vänster i klädkammaren). Det är väl på sätt och vis lite synd, för tio i sju utanför statoilmacken den 13 december är ju en viktigt mötesplats för byns alla pappor. Man ses där och pratar lite om hur det går i skolan för barnen, vad man ska göra till jul och sånt. Ganska socialt och trevligt på sitt sätt, men kanske inte det bästa sättet att tillbringa luciamorgonen på. I stället fikade vi och tittade på luciafirandet på TV.

Efter jobbet åkte frun och jag in till stan för att delta på Tempel Riddare Ordens luciafirande. Ia fick stanna hemma. När vi väl kommit hem var det kvällspromenad med hund och sedan läggdags, för alla de som inte måste arbeta halva natten.