• Baka rosenbullar
• Baka vörtbröd
• Koka skinka
• Baka klenäter
• Baka uppåkrakakor
• Baka engelska pepparkakor
• Baka vanliga pepparkakor
• Lägga in sill
• Göra senapssill
• Göra skärgårdssill
• Koka knäck
• Koka Fudge
• Göra chokladtryffel (göra smet)
• Göra hallontryffel  (göra smet)
• Koka sylta (Det skiter jag i, jag äter av min fars i stället)
• Steka köttbullar
• Baka kanelstjärnor
• Göra bondost
• Göra julbollar (godis, liknar Bounty)

Det är inte så många klenäter, för det är bara jag som tycker om dem.

Pepparkakor, av en annan sort än de vi bakade tidigare. Nu kan vi verkligen frossa i pepparkakor

Små köttbullar, lagom runda och lagom bruna, precis som Emils pappa ville ha dom.

Idag har jag fan inte umgåtts med hunden alls nästan. Å andra sidan har inte frun gjort ett jävla dugg åt julmaten. (Förutom pepparkaksbaket, där ansvarsfördelningen är att fru och barn kavlar, tar ut figurer och lägger på plåtar och jag bakar av.) Men Ia har i alla fall fått gå några promenader och sprungit lös en del, och hon är lika glad åt det varje gång. Sedan har det aktiverats en del inomhus, och slutligen har Ia varit med och köpt gran.

Igår gjorde jag något som jag inte gjort sedan augusti 1987. Jag har sökt jobb. Orsaken är att det just nu genomförs en stor omorganisation på jobbet, och mitt nuvarande arbete kommer inte framöver att se ut som det gör idag. Och jag är inte helt nöjd med vad framtiden kan erbjuda.  Därför har jag sökt ett nytt jobb. Visserligen mycket snarlikt det jag har, och inom samma organisation, men ändå ett nytt jobb. Troligen får jag det inte, för jag gissar att det är väldigt många som sökt, och flera borde vara mer lämpade än jag. Men efter jul kommer jag att söka ytterligare ett par tre nya jobb, och dom har jag kanske lite större chans att få.  Det är lite knepigt detta, för jag vet inte hur man söker jobb. Kommer inte ihåg, och de jobb jag tidigare sökt har själva ansökningen mest varit en formalitet.

I går på kalaset kan man väl säga att Ia inte var riktigt nöjd med tillvaron. Det började när fembarns-familjens yngste son (någonstans mellan 7 och 11 år) slängde sig över Ia för att ge henne en kram. Vänligt i och för sig, men han gjorde det uppifrån bakifrån så Ia blev rent ut sagt skiträdd och försökte försvara sig genom att nafsa lite. Hon blev så rädd så att hon darrade en lång stund efteråt. Resten av kvällen ville hon inte ha med honom att göra, utan gick undan så fort han kom i närheten. Men när hon inte kunde gå undan, utan kände sig trängd skällde hon och nafsade lite igen. Inte i lika hög grad, men i gunden samma beteende uppvisade hon mot de två andra yngsta barnen i den familjen. Och hon har reagerat på samma sätt med andra familjers barn i samma ålder som beter sig på samma sätt. I grunden är ju Ias reaktion helt naturlig. Hon gör precis så som en hund förväntas göra. Hon blir rädd när någon överfaller henne uppifrån bakifrån, hon försöker gå undan för att slippa känna sig hotad, men är hon trängd säger hon ifrån.

Även om Ias beteende är förväntat av en hund, känns det inge bra att ha en hund som inte kan umgås med mindre barn. Eller för att vara tydlig, barn som beter sig på "fel" sätt.  Vi har inte så många bekanta med barn i åldern mellan 5 och 10 år, men de få gånger Ia träffat barn som är lite försiktiga har vi aldrig sett något liknande.  Frågan är nu om vi har ett problem, hur stort problemet är, och vad vi ska göra åt det. Jag kan väl tycka att problemet primärt är barnens och deras föräldrars, men den gången Ia biter på allvar är problemet enbart vårt, och då är det STORT. Jag är givetvis medveten om att vi har ett ansvar att visa barn hur man umgås med hundar, men alla barn är inte mottagliga för den typen av information. Och de barn som inte är mottagliga är just samma barn som skrämmer Ia.

Men när jag tänker efter nu, tror jag att de barn som Ia sagt ifrån mot, är barn som inte hälsat på Ia på rätt sätt eller inte alls. Kanske att vi inte alls har samma problem om barnen först hälsar på Ia på hennes villkor  så att hon vet vilka dom är. Nya skitungar väntar Ia på juldagen, då får vi se hur det går. I alla fall ska vi se till att Ia får hälsa på dom på rätt sätt. ("Skitungarna"  är för övrigt våra barns plastkusiner (dvs dom ingick i deras mosters sambo), och dom kan "tyvärr" inte på långa vägar jämföras med de barn Ia mötte igår, så det blir nog ingen större prövning.)

Jag förväntar mig nu att hundblogg-världen skriver några kommentarer om detta, för vi behöver er hjälp.

Sista dagen på dagis för både vuxna och hund före jul- och nyårsledigheten. Efter hemkomsten var det meningen att Ia skulle få en riktigt lång promenad så att hon skulle stå ut med det stundande kalaset. Men tyvärr medgav inte tiden någon längre promenad. Och så stod inte Ia ut med fruns födelsedagskalas heller. När familjen med de fem barnen (varav endast fyra följde med) kom, tyckte Ia inte alls det var roligt längre. Och jag insåg snabbt att jag för länge sedan borde hämtat in hennes bur från bilen (Ja, den har legat i bilen sedan stora Stockholm, för i vanliga fall använder hon inte sin bur speciellt mycket), så jag gjorde en snabbutryckning till bilen och tog in buren. Det var tur, för den behövde Ia för att få vara i fred i. Men det funkade i alla fall inge bra.

Nåväl, efter genomfört kalas gick Ia och jag på en promenad. Det var väldigt skönt, tyckte nog både hon och jag. Ibland undrar jag hur hundars sovbehov fungerar. När vi går och lägger oss i vanliga fall runt 11 går ju Ia också och lägger sig. Men om vi är uppe till 1, är hon också mer än gärna det, och hon förväntar sig aktivering och lite hejsan och hoppsan och bompa då. Så medan vi plockade undan efter festen och sedermera spelade lite spel, påpekade Ia mer än en gång att det inte riktigt var vad hon förväntade sig av fredagskvällen. Men till slut resignerade hon och gick och la sig i alla fall. Och så även vi, för lördagen har dett digert program.

Igår kväll (eller snarare i går natt) när jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag att diskmaskinens lysdioder blinkade som en jävla fyr. När jag kontrollerat med Svensk fyrlista (bruksanvisningen till diskmaskinen) förstod jag att översvämningsskyddet löst ut. "Stäng av vattentillförseln och tillkalla reparatör" stod det. Reparatören kommer först den 7 januari. Nu måste jag diska för hand hela jul- och nyårshelgen. Helvete, dagens i-landsproblem har drabbat mig.

Idag stod uppåkrakakor, klenätter och sill på schemat. Dessvärre har jag inte hunnit med allt. Jag har inte grejat att göra klenäter. Det beror kanske på att jag kom på att det är i kväll jag måste baka till kalaset i morgon. Frun behagar fylla år idag, och i morgon kommer det gäster på kalas. Så i stället för att fritera klenäter har jag bakat citronmarängpaj, en tårta med apelsinkräm på och en cheesecake. Nu kan man ju tycka att jag lika gärna kunde gjort klenäterna när jag ändå stod i köket, men faktum är att jag orkade inte.  (Jag börjar väl bli gammal och klen.

• Baka rosenbullar
• Baka vörtbröd
• Koka skinka
• Baka klenäter
• Baka uppåkrakakor
• Baka engelska pepparkakor
• Baka vanliga pepparkakor  (göra deg)
• Lägga in sill
• Göra senapssill
• Göra skärgårdssill
• Koka knäck
• Koka Fudge
• Göra chokladtryffel
• Göra hallontryffel
• Koka sylta
• Steka köttbullar
• Baka kanelhjärtan
• Göra bondost
• Göra julbollar (godis, liknar Bounty)

Skärgårdssill  (Inget recept har jag, och gjort det förut har jag inte heller. Jag har exprimenterat lite och gjort om en gång.)

Senapssill och den vanliga inlagda

En vanlig citronmarängpaj. (Tricket nu är att inte täcka den med plast, utan låta den stå otäckt. Annars blir marängen så uppblött och äcklig.)

'En liten enkel cheesecake. (Den är nästan nyttig för den innehåller både lättkrämfräsh och lättkesella.)

Apelsintårtan. Den ska bara garneras med stimlade och helst syltade appelsinskal, men det får nog bli färska strimlor i morgon.

Uppåkrakakor. Det bakade alltid min farmor till jul. I övrigt är det inget speciellt med dessa kakor, det är inte ens speciellt goda att äta.

Idag har jag haft den stora äran att både hämta och lämna hund. Eftersom våran bil inte är av kombimodell, har vi Ia fastspänd med säkerhetsbälte i baksätet när vi åker bil. Det går vanligtvis bra, så länge hon inte åker ensam i baksätet. När hon åker ensam brukar hon ofta ställa sig med framtassarna på armstödet som är mellan stolarna i framsätet, vilket innebär att bilföraren får ett stort lurvigt (och för all del väldigt mysigt) lagottohuvud rakt i synfältet när mat riktar blicken lite åt höger. Inge bra. Dessutom försöker hon emellanåt komma fram i framsätet. Ännu sämre. När jag körde till dagis i morse och var nästan framme konstaterade jag att jag hade inte haft något hundhuvud bredvid mig alls under bilresan. För ett ögonblick slogs jag av tanken att jag skulle glömt Ia hemma innan jag åkte, men en snabb blick bakåt lugnade mig. Hon var med i bilen.

En stor del av kvällen ägnades åt bakande och städande inför kalaset i morgon, så Ia hade  det nog inte alltför roligt.