I morse tittade jag på Luciafirandet på TV. Det var väl ganska bra ända tills dom började sjunga Midnatt råder, eller Tomtarnas julnatt som den egentligen heter. Jag tycker det är en ganska käck bit. Den beskriver ganska bra min syn på tomtar (Jag tror inte på jultomten, utan mer på hus- och skogstomtar) Men varför i helvete måste man alltid dramatisera och göra rörelser till den sången?????? Fånig- och pinsamheterna når ju sin kulmen när man kommer till textrade "lyssna, speja, trippa fram på tårna...." Jag ska på luciafirande i kväll. Om dom sjunger tomtarnas julnatt och då  sätter handen bakom örat och ovanför ögonen och sedan trippar omkring, går jag ut och kräks!

Hur kommer det sig att jag hade 418 besökare på min blogg igår? Om jag bara visste vad som lockade alla besökarna.

Ikväll är det ju en sån där kväll som många tonårsföräldrar är, eller i alla fall borde vara oroliga över var deras barn är och vad dom gör. Vi som är hundägare har inte det problemet. Vi låser in hunden i huset och drar på luciafirande i stället. Därför har Ia varit ensam hemma en stor del av kvällen. Innan dess fick dock promenera med frun, och nu när vi kommit hem igen har vi också gått en sväng. Efter de två senaste mycket lyckade kvällspromenaderna med Ia vågade jag inte försöka igen. I synnerhet inte som frun var med och jag varit så nöjd med att Ia gått så bra. Så idag lät jag frun ta kopplet när vi gick tillsammans. Och det gick inte så där klockrent lysande. Skönt på sitt sätt. Men nu ligger Ia och sover i soffan. Och våra barn, dom har varit ute och röjt på stan. Det är jobbigt med tonårsdöttrar. Dom har varit på UNF-träff och bakat pepparkakor inför söndagen. Då ska nämligen UNF bemanna ordenshuset på Skansen och sälja fika.

I och med att jag valt att skapa en ny blogg ställs man inför ett antal besvärliga val. Tre av dessa val har varit särdeles besvärliga.

• Vad ska bloggen heta?
• Vilken URL ska man välja till sin blogg? (liteavvarje var redan upptagen)
• Vad ska jag själv ha för pseudonym? (La famiglia känns egentligen inge bra. Det var bara något som blev för länge sedan)

Bloggtiteln är jag faktiskt ganska nöjd med. Det ljuva livet är ändå vad det handlar om. Resten kan man ju faktiskt skita i.

URL är betydligt svårare. Och det gick ju inte att fega genom att välja samma som jag har idag, dvs liteavvarje, eftersom den redan var upptagen. Det bör ju inte vara för långt, och det bör ju på något sätt falla sig lite naturligt. Och vad man än väljer,säger det något om en själv. Och därför gäller det att säga rätt sak.

Om URL:en säger lite om en själv, säger pseudonymen jävligt mycket.  Den jag använder i denna blogg, La famiglia, egentligen tillkommen när jag var tvungen att hitta på något, och tid till eftertanke fanns inte. Dels är det ju en flirt med Italien och med koppling till bloggens namn, men i övrigt vete fan vad den egentligen betyder. Och det är ju nu man verkligen måste ställa sig frågan om vem man är. Och vad man vill säga om sig själv. Och de frågorna har jag inte svaren på.

Ibland förundras jag över hur många fina bloggar det finns på olika ställen. Dessutom verkar bloggarna vara försedda med en massa finurliga finesser som inte finns på denna bloggportal. Efter att ha funderat en hel del fram och tillbaka  har jag nog bestämt mig för att flytta. Visserligen har jag fått tillträde redan nu, men jag kommer nog inte att flytta på allvar förrän till jul. Ny adress blir http://hundblues.blogspot.com. Den nyfikne kan redan nu gå tid för att se hur det ser ut. Men jag behöver nog fram till jul och lite till på mig för att designa och möblera nya bloggen. Välkommen dit.

Det bästa med hunddagis jämfört med vanligt dagis är framför allt två saker. Den ena återkommer jag till om några dagar, den andra avslöjar jag nu. Man slipper att få hem en massa jävla julpynt. Jultomtar gjorda av flörtkulor och toalettpappersrullar och crep-papper, luciatåg gjort av en äggkartong och tio-jävla-tusen julgranskarameller. Egentligen förstår jag inte hur någon enda dagisfröken vågar göra julpynt efter att Kurt Olssson  gjorde en julhare av en disktrasa.

I alla fall, utan julpynt hämtades Ia (om man hämtar hem något, borde det då inte kunna heta hemta? Man tar ju hem något. Hem-ta.) på dagis. Efter middagen försvann jag bort och riktigt vad som hände då vet jag inte. Jo förresten, frun var ute på en kort promenad. Kort men inte snabb. Även idag var hon stenhårt konsekvent på att inte gå när Ia drog, utan invänta ögonkontakt. När jag sedermera kom hem övade de rallylydnadsmoment, och Ia blev lika sur som vanligt när frun tog paus. I alla fall tog jag Ia på sista kvällspromenaden, och första halvan av promenaden behövde jag inte vänta på att Ia skulle ta kontakt med mig, för hon hade kontakt nästan hela tiden Kanon helt enkelt. Andra halvan av promenaden gick det dock betydligt sämre. Men vi kom hem i alla fall.

Nobeldagen, vad gör en lagotto en sådan dag? Ja, ungefär samma sak som på Finlands nationaldag, eller gustav adolfsdagen, eller årdagen för unionsupplösningen med Norge. Dvs äter, sover och skiter.

Kvällen för Ia har bestått till stor del av rallylydnadaträning. Vi håller också på att lära henne leka kurragömma. (Kanske jag redan skrivit om.) Hon vet att hon ska leta, men hon har fortfarande svårt att markera. Hon går in i rummet där man gömt sig, sen står hon bara där. Hon borde ju märka att man är i rummet, men hon tar väldigt lång tid på sig att gå fram och söka ögonkontakt. Men kanske att trägen vinner även här.

Frun har ilsknat till och infört ögonkontakttvång för att få Ia att sluta dra så förbannat i kopplet. Promenaderna nu på kvällen har inte blivit långa, men väl långvariga. Så fort Ia drar i kopplet stannar frun och Ia måste söka ögonkontakt. Nu ska vi konsekvent prova detta några dagar för att se om det ger resultat. Fan trot.

Igår var vi hemma hos bekanta då deras yngsta barn fyllde år.  En intressant familj; Fem barn, Å är utbildad både personalvetare och grundskolelärare, och arbetar just nu som det senare. A  är utbildad läkare, utbildad ambulansförare, utbildad busschaufför och utbildad taxichaufför. För att finansiera sina och fruns studier har han alltid haft minst två jobb. Oftast har det ena varit ambulanssjukvårdare. Även om vi känt varandra väldigt länge, över 25 år, är det sällan, om ens någonsin, vi liksom går in på djupet i samtalen.

Igår när vi kom satt A ute i bussen (har man fem barn har man inte bil, man har en folkabuss) för att trassla ut ett bilbälte som snott sig. Jag har aldrig sett honom så förbannad på ett ting. Arg på människor kan väl vem som helst bli, men så förbannad på ett bilbälte som han var, är ytterst ovanlig, i synnerhet för honom. Nåväl, jag funderade inte så mycket mer på det. När vi sedan satt och fikade hör jag hur Å beklagade sig för sin mamma att dom inte hade några pengar just nu. För närvarande har A bara ett jobb, som ambulanssjukvårdare, vilket alltså ger lite för små inkomster. Det är nog inte så att de lever ett speciellt slösaktigt liv, men det är inte gratis att ha fem barn och en del lån på huset. När vi sedan var på väg hem råkade den äldsta sonen (runt 10 år) vifta lite för mycket med armarna så att yngsta dottern tappade sin keramiktomte som hon gjort i skolan. Den äldsta sonen är generellt ganska yvig och vild av sig, så det var på intet sätt förvånande. Men då tappar Å tålamodet, blir förbannad och kör upp sonen på rummet. Och sen berättar hon hur jobbig och uppmärksamhetskrävande han är.

På vägen ut till bilen sen ser jag sambanden och känner mig mycket illa till mods. Först och främt har familjen ekonomiska problem. Det gör att man har mycket lättare till irritation. Det var förklaringen till att A satt och svor åt bilbältet när vi kom, och att Å inte klarar av sina barns förehavanden utan att förlora behärskningen. Dessutom har dom en son som dom upplever som väldigt jobbig och krävande. Detta är inget drömläge för en familj. Det kan lätt gå åt helvete på både det ena och andra sättet. Och vad kan jag göra. I princip kan jag tala om hur dom ska hantera sin son, för enligt mitt förmenande gör dom fel. Men dom är knappast mottagliga för den typen av tips från coachen. Jag kan vara en samtalspartner, lyssna och stötta, men problemet är att vi som jag sa, trots att vi känt varandra väldigt länge, inte har den sortens relation där man pratar med varandra om lite allvarligare saker. Men jag känner att dom behöver hjälp. NU. Så vad gör man?