Dagen för Ias del började med en promenad och så fick hon springa lös i skogen. Hon var ganska spattig när vi gick till skogen, men hon var mycket följsam här hon inte var kopplad. Efter frukost åkte vi iväg till julmarknaden, utan hund, och när vi kom hem igen var det dags för nästa promenad. Ia är fortfarande lika spattig, om inte värre när hon går i kopplet. Vi vandrar bort till de ängar vi brukar promenera på på mornarna. Självklart släpper vi Ia lös där också, och hon följer hur bra som helst. När vi kommit en liten bit får hon emellertid fnatt och drar rakt in i skogen. Vi känner att detta inte är bra, och lyckas locka fram henne igen. Men att fånga och koppla var det inte att tänka på. Hon drar tillbaka in i skogen, och nu kommer hon inte tillbaka. Inte heller är hon synlig någonstans. Inge bra tycker jag. Det finns inga olämpliga bilvägar i närheten, men det är i alla fall inge bra med en bortsprungen hund. Men tack och lov dyker hon upp efter några minuter, och då är det koppeltvång. Hela vägen hem. Sedan åker vi på kalas hos bekanta, och Ia får stanna hemma.

Kvällspromenaden får jag gå ensam, och tro det eller ej, men så fint har inte Ia gått i koppel på väldigt länge. Hemma igen är det kloklippningsdags, och nu finns det nybakat bröd och te. Det blir te och smörgås på sängen.

Idag har vi varit på julmarknad. Jag tycker det är svårt att hitta någon riktigt bra julmarknad att gå på. Antingen är det för mycket folk, för litet utbud, för mycket skit, eller för lite jul. Julmarknaden på Överjärva gård lite norr om Stockholm har visat sig vara just den optimala julmarknaden. Precis lagom ur alla aspekter. Dessutom håller den en ekologisk profil, vilket inte gör den sämre. Nedan några bilder från julmarknaden. Det ser inte så vare sig jullikt eller marknadslikt ut, men jag försäkrar, bakom fasaderna är det en riktig julmarknad.

Glöggen tillhör definitivt en av julens stora höjdpunkter. Jag är snudd på glöggmissbrukare. Det är en himla tur att jag är nykterist och därför köper alkoholfri glögg. Om jag inte vore nykterist skulle jag köpa vinglögg eller starkvinsglögg. Och dricka det i såna mängder som jag dricker den alkoholfria glöggen, skulle raskt ta mig rakt in i alkoholmissbrukets underbara värld.

Nu i kväll har vi avslutat dagen med glögg och pepparkakor framför brasan. Himla mysigt. Pepparkakorna smakade förträffligt. Bara så att ni vet, ni som var här i söndags på adventsfika. Pepparkakorna var nämligen köpta för det ändamålet, men vi glömde att ta fram dom. Men dom är goda, tro mig.

En sån dag. En riktig sån där skitdag. Morgonen började lite oroligt. När vi släppte ut Ia i trädgården för de vanliga morgonbestyren bajsade hon inte. Det brukar hon alltid göra annars. Hon är pålitlig som en klocka. Inget att oroa sig för egentligen, om det inte var så att hon troligen inte bajsade i går morse heller (Det är inte alltid lätt att ha full koll). Och ännu värre, troligen inte heller varken i går eftermiddag eller i går kväll. Hon försökte men det gick inge bra. Och då börjar man ju undra. Men varken vid utsläppet i trädgården eller på morgonpromenaden försökte hon. Och inte heller på promenaden mitt på dan. För säkerhets skull ringde vi veterinären och frågade. Dom sa att så länge hennes allmäntillstånd inte är försämrat och så länge hon inte kräks upp det hon käkar är det väl ingen större fara. Så då lät vi saken bero, men när vi skulle åka iväg på julmarknad valde frun att stanna hemma för att ha uppsikt över Ia. Så mycket med uppsikten blev det väl inte, för hon somnade och sov rätt gott (frun alltså). När vi andra kom hem fick Ia gå en till promenad men utan resultat. Men när hon kom hem hade hon himla bråttom ut i trädgården och si på fan. Då ordnade det upp sig. Och på kvälls promenaden nyss letade hon upp det mörkaste stället i hela byn och satte sig där och la en hög.  Troligen berodde det hela på att hon kom ur rytmen antingen i går morse eller i går eftermiddag eftersom vi då satte oss direkt i bilen för att åka till Lotta. Hon brukar annars ha ganska bråttom hem till trädgården när hon kommer från dagis.

Idag har jag bestämt mig för att konstatera att trägen vinner. I normala fall har vi en grind in till sovrummet så att Ia inte ska gå in där. Men numer verkar det som om hon vet att hon inte får gå in där, för trots att grinden är öppen går hon inte in, utan lägger sig utanför. Och det verkar också som om vi med träget tjatande har lärt henne att man inte får springa  ut genom ytterdörren innan någon sagt var så god. Däremot har hon nollkoll på vad kurragömma är för lek. Ia skulle leta efter frun idag, och hon har nog förstått att hon ska leta, men hon verkar inte alls ha fattat att hon ska markera genom att gå fram till den hon letar efter. Det verkar som om hon är nöjd när hon kommit in i rätt rum och konstaterat att där är hon. Vi får jobba vidare på det. En annan dag.

I alla fall enligt Sibas reklamblad som nådde oss i morse. På första sidan är det en stor bild av en PS2-konsol och ovanför står det just Julens Barnvakt. Jag är inte riktigt säker på att jag delar Sibas uppfattning om vad som är julens barnvakt. Jag kanske är naiv, men jag trodde att julen var en familjehögtid då man ska ha tid att umgås. Och definitivt ingen högtid då det viktigaste är att hitta en vettig sysselsättning åt barnen så de vuxna får vara i fred.

I går träffade jag Nisse på jobbet. Men inte Nisse från Manpower, utan Nisse från Cobbys. Nisse är ingen konsult, utan en Lagotto.  Jag hittade honom i trapphuset där jag jobbar. Han jobbade dock på det andra företaget som finns i vår trappuppgång. Enligt gubben som Nisses hade med sig är  Nisse en 3-årig lagotto. En mysig hund, men han drar lite mycket i kopplet, påstod gubben. -Säg något nytt, tänkte jag. Men alltid roligt att stöta på en lagotto mellan ett möte om introduktion av ny produkt i produktion och ett annat möte om val av strategiska leverantörer.

När jag hämtade Ia på dagis idag berättades den glada nyheten att Ia hade rullat sig i bajs på en av promenaderna. -Hurra, tänkte jag, vi som direkt efter dagis ska bege oss iväg till vår uppfödare för att få Ia klippt.

Det kan jag säga, köra bil i mörker när det regnar är ingen hit. Fan vad jobbigt det var. Men vad skönt det var att komma fram. Och vad ser vi på gårdsplanen om inte en bekant Volvo. Hannah och Tristan är också där på klippning. Så medan Lotta och frun står och klipper hund, sitter jag och Hannah i köket och pratar.

Det visade sig att Ia inte var helt tovfri. (Surprise!!!) Och vad värre var, det verkade som om hon hade gått i oljegrus på dagen, för under tassarna var det en ogenomtränglig gegga som nästan inte gick att få bort. Lotta förstörde till och med en av sina kammar. Den kroknade. Men bortsett från det gick det såvitt jag kunde förstå bra. Och Ia blev som vanligt så himla fin. Efter avslutad klippning bjöd Lotta på fika. Och rackarns vad trevligt det var. Det är frågan om man har lust att lära sig klippa hund när det kan bli så här trevligt när man inte kan.

I tisdags var jag och fikade med en ...(ja, vad heter det egentligen? Kompis kamrat, vän, polare, ett schysst mök, bekant, före detta arbetskamrat? Inget ord känns egentligen speciellt beskrivande eller rätt. Vi får kanske kalla henne för hennes rätta namn) susanne, som hade med sig sin 2-åriga dotter. Det var väldigt länge sedan vi träffades, och dottern hade självklart ingen som helst aning om vem jag var. Och bara jag tittade på henne vände hon bort blicken. Efter ett tag blev det dags för henne att få lite välling. Att hålla i en sprattlande 2-åring och ibland jaga efter henne när hon ålat sig ner på golvet, samtidigt som man blandar till välling är ingen lätt sak. Självklart erbjöd jag mig att blanda vällingen, men jag kunde inte låta bli att fråga dottern om hon ville sitta i mitt knä. Och det ville hon definitivt. Hon ville sitta där och mysa medan vällingen blandades till. Och hon ville sitta hos mig och dricka sin välling. Och när hon var färdig med den, och återigen pigg och redo för att fortsätta den lek hon under hela tiden vi fikat lekt med sin mamma, springa-iväg-i-kafé-och-bli-hämtad-av-mamma, ville hon leka den leken med mig. Frågan är vad som gör att man kan gå från att vara en läskig farbror till en som man sitter och dricker välling hos och sedan vill leka med, på mindre än 45 minuter.  Och det är inte första gången jag varit med om sådant. Märkligt. Men väldigt roligt.