Idag har vi varit på teoripass i samband med valpkursen, men då var naturligtvis inte hundarna med. Vad som var väldigt roligt med detta teoripass var att det var inte mycket som egentligen var nytt. Det mesta hade vi läst i hundböcker tidigare. Därmed inte sagt att det var en bortkastad eftermiddag. Tvärt om, att få höra det berättas av någon annan gav både bekräftelse på att man inte är en fullständig idiot, och nya vinklingar av fakta. När man lyssnar till en så bra lärare som vi har, blir man direkt sugen på att åka hem och tillämpa de kunskaper man fått. Det är oerhört inspirerande.Och så när vi kommer hem möts man av världens bitigaste hund. Det går inte att freda sig. Alla råd om att vända ryggen till, röra sig lungt, ignorera, känns helt jävla meningslösa. Inget hjälper. Man får helt enkelt så fort det bara går springa och låsa in sig på toaletten och sitta där. (Där ligger boken All världens hundar, så där kan man sitta länge och läsa om olika hundraser. När man läst ut den boken har Ia förmodligen rivit huset och hon dött av törst eftersom jag inte kunnat fylla på hennes vatten.) Men sen, när hon lugnat sig är hon världens goaste hund. Så lite får man vara beredd att offra.

Tidigare idag när jag satt och skrev på bloggen råkade jag titta ut genom fönstret. Jag fick då se ett fantastiskt ljus i häggmispelhäcken så jag slängde mig efter kameran för att fotografera, och på köpet råkade jag skrämma ut hunden. Då blev det som på bilden nedan

När man tänker efter är inte svaret så svårt att komma på. Det är klart jag skriver för er som läser. Jag vill inget hellre än ha bekräftelse på det jag skriver. Jag kollar varje morgon hur populär min blogg är, och ligger jag inte på 20-i-topp blir jag grymt besviken. Och ligger jag på 10-i-topp blir jag väldigt smickrad. Idag ligger jag på tolfte plats, så det är väl OK. Men naturligtvis kan jag ju inte skriva vad som helst bara för att bli läst. Man vill ju inte prostituera sig som bloggare. Jag försöker nog vara den jag är, men jag försöker vara det jävligt bra, så att ni som hittar hit och delar mina värderingar ska återvända och se om jag skrivit något nytt spännande. Låter det fåfängt/konstigt/självcentrerat? Ja kanske, men jag tror att detta är den nakna sanningen om mitt bloggande, och kanske om flera andra bloggare också.

Ibland brukar jag fundera på detta med anonymiteten på bloggen. Vissa personer skriver sina namn och adress på bloggen. Visar bilder på sig själv och familjen. Andra är sådär halvt anonyma, försöker dölja sig, men ibland går det att lista ut vem de är, om inte annat med hjälp av deras länkar till kamrater som skriver ut deras namn. Och slutligen några försöker (och lyckas nog ganska bra) vara helt anonyma för de flesta. Men kanske inte för familj och nära vänner. Och slutligen någon kanske bara fantiserar ihop ett liv att skriva om. Men hur personlig blir de olika bloggarna? Varierar det? Ibland har jag förundrats över hur öppenhjärtliga vissa bloggar är, trots att det framgår att deras respektive läser. Och ibland är bloggarna bara tråkig information om vad som hänt under dagen. Och ibland, faktiskt inte alltför sällan, kan man läsa om hur mycket någon eller några betyder för den som skiver. Då blir ju bloggen en slags offentlig "kärleksförklaring". Blir den mer trovärdig då kanske? Om hela världen (i alla fall den del som kan läsa svenska) är vittne till orden, väger de tyngre då? Tja, inte vet jag. Och hur gör jag då? Vem skriver jag för? Tja inte vet jag. Jag tror i alla fall att jag är tämligen öppenhjärtlig om det jag skriver om. Men jag skriver ju inte om allt. Det finns många tankar i min skalle som aldrig varit i närheten av ett tangetbord.

Nu har lilla mamma börjat läsa min blogg. Så nu har jag återigen varit tvungen att läsa igenom vartenda inlägg och korrigera sånt som är olämpligt för mammor att läsa. (Förra gången jag gjorde den storstädningen var ju när min fru hittade hit) Så allt jag skrivit om min taskiga barndom, trasiga leksaker, hård potträning, det gäller inte längre. Det har förresten aldrig gällt. Och ni som har läst om det på min blogg har läst fel. :-) Min barndom var underbar. Så det så!! (Vad skriver man inte för att hålla lilla mamma på gott humör, så man även fortsättningsvis kan få hjälp med barnvakt, och få goda kakor och sånt)

Nästan alltid när jag har gått och lagt mig sätter jag på en skiva. Jag har en sån där bärbar radioskivspelare (bergssprängare hette de på 80-talet när jag fick min första) stående alldeles ovanför huvudet i sängen. Jag brukar lyssna på samma skiva i minst en vecka. Eller lyssna förresten. När jag vaknar på morgonen efter konstaterar jag att jag bara hann lyssna på halva första låten. Eller möjligen fram till halva andra. Det är ytterst sällan jag hinner lyssna längre innan jag somnar. Min fru tycker det är måttligt roligt, hon somnar nämligen inte alls lika fort som jag. Men på något sätt skapar musik när man ska sova en stor trygghet. Och fick jag välja skulle jag vilja a musik på hela natten. OM man vaknade till mitt i natten skulle man då få höra hur Little Walter lödde på i ett munspelssolo och man somnar snabbt och tryggt om igen. Nu räcker ju en skiva normalt inte längre än 50 minuter, men när jag blir rik ska jag byta ut stereon mot en som kan spela mp3-skivor. Då har jag musik i runt en åtta tio timmar på samma skiva. Det blir fint det. Och jag kommer driva min fru till fullständigt vansinne.

Nu har jag gjort om min presentation av denna blogg. Presentationen har blivit kortare, men jag vet inte om den blivit bättre eller tydligare. Det är nog ungefär som att tapesera om i hallen. Det börjar se lite slitet och väl igenkännande ut. OCh man vill ju gära att ens besökare ska mötas av något fräscht, så ibland måste man förnya sig.