När jag kom hem nu i kväll ser jag till min glädje att några av de skivor jag beställt på CDON har kommit. Bl a har skivan med Mari Boine kommit. Mari Boine är en samisk världsartist från Norge. Hon blandar samisk jojk med modern musik på ett underbart sätt. Jag säger bara det, Roger Pontare, släng dig i väggen, och ta med dig vindarna som viskar ditt namn. Mari är fullständigt underbar att lyssna på. Dessutom kommer jag att tänka på vad vad jag fick höra av vår förre kulturminister Bengt Göransson i torsdags. Han berättade att när Mari Boine skulle motta Nordiska rådets musikpris 2003 i Oslo, sa hon vid själva prisutdelningen att hon redan hade använt en del av pengarna. Hon hade köpt en bok till varje medlem i ministerrådet. En bok som berättade hur illa samerna hade blivit behandlade under alla år. I stället för att vara tacksam över de 350.000 danska kronor priset var på, gjorde hon ett politiskt utspel. Starkt, mycket starkt tycker jag.

Såg just på ett bildspel från Aftonbladets hemsida att jag och Marcus Wallenberg båda kör en Vespa LX-125 från 2006. Det gäller ju att bete sig som de som man vill bli, så nu måste väl min väg till styrelserummen i Sveriges storföretag vara utstakad och klar för mig. Ska bli skönt att slippa pöbeln nere på kontoren och få andas lite frisk luft lite högre upp i företagshierarkin.

Jaha, då ska jag återigen försöka sätta ord på en dag som jag själv inte upplevt. Men lite har jag hört. Som sagt i tidigare inlägg idag, så fick de hemmavarande besök av gammal klasskamrat medförandes två mindre barn. En intressant upplevelse, men det gick bra. Jag tror, och hoppas innerligt att barnen inte blev skrämda av Ia. (Förresten vem kan bli skrämd av henne? Världens goaste hundvalp. Hon är sååååååååååå snäll, hon ska bara hälsa. Hon bits inte aaaaaaaaaalls. Spring inte bort, då vill hon leka mera. Ingen fara hon släpper taget så fort du slutar kämpa emot.) På eftermiddagen har det övats inkallning ute i trädgården. Utan koppel, lina eller staket. Riktigt spännande blev det när en av grannens bostonterrier kom sättandes och ställde sig vid staketet mellan våra tomter och skällde såsom bara en jävla terrier kan skälla. Ia satte av i full fart åt motsatt håll, men som tur var stannade hon runt hörnet på huset, och inkallningen fungerade ganska bra. Men i värsta fall kunde hon sprungit ut på gatan och så hade Rally-fredde, som bor här i området kommit i full fart på gatan. Tilläggas skall att Ia aldrig träffat på grannens bostonterrier tidigare.På kvällen har Ia mest legat i någons knä och och bara myst. Inga bitande lekinviter alls utan bara gosande. Snacka om mysig hund. (näe nu ljög jag kanske. Jag vet inte alls vad som hänt i kväll för när jag kom hem hade alla gått och lagt sig. Kanske att jag måste revidera detta inlägg i morgon. Fär väl se.)

Idag slog det mig att som hundägare har man stort ansvar. (Nja, det visste jag kanske förut, men jag kom på ytterligare en del som man har ansvar för.) Det har ju tidigare på denna, och några andra bloggar diskuterats hundrädsla. Och som hundägare är man förbannat skyldig att se till att inte hundrädda blir ännu mer hundrädda på grund av ens hunds beteende. Eftersom vi hade barnbesök hemma idag (jag var inte hemma, men jag har fått rapport)slog det mig att man som hundägare också är ansvarig för att se till att små barn inte blir hundrädda på grund av ens hunds beteende. Inte alltid så lätt, men faktiskt oerhört viktigt. Likaväl som man vill att ens hundvalp bara ska få positiva upplevelser av hundar, måste man se till att människovalpar ochså bara får positiva upplevelser av hundar.

Efter mitt inlägg igår om "goda smörgåsar", och framför allt på grund av kommentarerna, kom jag att börja tänka på mina barns språk när de var små. Jag, liksom Ulmus har alltid talat till mina barn med så kallat vuxenspråk. Utom ibland. När de själva kommit på ord som är roliga. Äldsta dottern, när hon var runt ett år, kallade en gång en duva för Bubu. Bara för skojs skull började jag också kalla duva för bubu. Eftersom vi ganska ofta såg duvor pratade hon mycket om bubu. Långt senare, när hon lärt sig prata ordentligt, fick jag en gång till min häpnad höra hur hon, som i övrigt talade mycket bra, kallade en duva för bubu. Då var jag tvungen att förklara att det hette duva och varför hon sa fel.Yngsta dottern valde själv att i stället för häst säga fiff. Det sa hon länge, fast vi talade om, och fast hon förstod att det var fel.Våra bästa vänners yngsta dotter var på ett sätt lite avvikande. Till skillnad från andra barn hade hon väldigt lätt att säga R. Så lätt att hon använde R mer än det behövdes. Ofta ersatte hon L med R, så när hon skulle säga lilla blev det rirra. Hon var (och fortfarande är) mycket läraktigt, i synnerhet av sångtexter, men jag vågade aldrig sjunga Fredmans sång NO: 21, av Bellman för henne. Den börjar nämlingen "Så lunka vi såsmåningom..."Barn är helt enkelt underbara.