Det är svårt med hundvakt. Idag var återigen svägerskan hundvakt, och Ia var enligt utsago jobbigare än någonsin. Och jag vet inte om det är det som också slår igenom på valpkursen, men även idag var hon fruktansvärt uppjagad och hade väldigt svårt att koncentrera sig. Det kan ju i och för sig vara något annat som gör henne stirrig också. Hur som helst, även denna kvälls valpkurs var bra. Jag har under en längre tid gjort trevande försök till att lära in "låt bli". (lära ut "låt bli" har jag däremot gjort för länge sen) I kväll visade instruktören på ett annat sätt att lära in "låt bli", och si, då fungerade det nästan med en gång. Det gäller att veta hur man ska göra. Vi övade också på grunderna för att gå fint. Och lite inkallning med koppling. Och läxan från förra veckan gick bra. På vägen hem från kursen bestämde vi och ägaren till golden-valpen att vi skulle träffas. Eller framför allt låta våra valpar träffas, eftersom dom också har problem med att hitta andra lämplig hundar att umgås med. Kan nog bli bra.

Hurra! Måndagarna kommer alltför sällan...Om jag nånsin skaffar ett nytt eget hus, så måste det också vara ett hus med stor tomt, där jag kan ha en hundgård med en liten hundtoalett etc. Vill helst inte ha toaletten i bostadshuset, av enkla skäl, nämligen den obehagliga stanken av hundkiss...Så! Makaronerna klara...(Förlåt för stölden, men jag kunde inte låta bli.)

När jag var liten läste min pappa mycket böcker för mig. Bl a läste han Astrid Lindgrens böcker om barnen i bullerbyn. Det är ju en, tycker jag, lite bortglömd bokserie från Astrid Lindgren. Kanske beroende på att det aldrig gjorts några bra filmer av dessa böcker. Och detta trots att det gjorts två filmatiseringar. Den första, med Olle Hellbom som regisör, är så gammal så i den finns ingen dialog. Det är nästan bara Lisa som berättar. Och det blir lite tråkigt.Sedan gjordes det en ny version i slutet av 80-talet med Lasse Hallström som regisör. Men inte heller den versionen är speciellt bra. Tycker jag. Men tillbaka till min far. När jag var en så där 5 6 år, läste han alltså böckerna för mig. Jag minns speciellt en gång. Jag var sjuk och hemma från skolan. Eftersom min far inte kunde vara hemma med mig, satt han på kvällen och läste in boken på band, så att jag kunde lyssna på bandet dagen efter. Och ofta när jag var sjuk läste han, och senare jag själv dessa böcker. De är ju på ett sätt oerhört innehållslösa. De handlar om det vanliga livet i en lite by i Småland. Och allt var så idylliskt och vackert så man nästan började gråta. Och detta vardagliga har sedan följt mig litterärt genom livet. Jag läser mycket hellre böcker där det inte händer så mycket än deckare och liknande böcker. Tråkigt nog har jag aldrig fått läsa dessa underbara böcker för mina barn. (Jävla ungar) Men å andra sidan har jag fått läsa Pettson, vilket inte är det sämsta. Men jag undrar, är det bara jag som har starka och positiva minnen från dessa böcker. Därför denna nya omröstning.

Det verkar inte vara alla som sparar avslutade omröstningar. Det gör jag. Jag ser dem som en outtömlig källa till visdom. Därför finns alla mina gamla omröstningar kvar. Passa på och läs dem om du törstar efter värdefullt vetande.

Så, nu avslutar vi omröstningen om mobiltelefoners eventuella farligheter. De flesta av de som röstat är inte rädda för mobiltelefoner. Då kan jag säga att jag är på ett sätt glad, eftersom det är den branchen som betalar min lön. Men ärligt talat, hur stor skillnad är det mellan er som svara nej och er som svarat struts. Och till er som svarat ja kan jag bara säga, tuff shit. Vi går mot en alltmer mobil värld.

Detta inläggs rubrik får mig att rysa. (Jag tror jag läst någon liknande fras på mjölkpaketen någon gång) Som den matlagningsintresserade jag är, läser jag ganska mycket recept på mat. (Dock utan att laga efter dem. Jag tror mycket på Tore Wretmans ord: Man ska aldrig laga mat efter recept.) Detta inläggs rubrik innehåller flera komponenter som får mig att må dåligt. Det som tydligast lyser igenom är en vuxens försök att tilltala någon yngre. Det syns på ordvalet, men mig veterligen används i alla fall inte "smarrigt" av barn eller ungdomar speciellt ofta. Varför kan inte vuxna behandla barn som medmänniskor, utan tillgjort språk? Dessutom, i recept behöver man väl inte skriva att maten blir god. Det förutsätter jag att den som gjort receptet tycker. Dessutom tycker jag att i skrift ska man använda sig av skriftspråk och inte av talspråk. Och slutligen misstänker jag att jag är ganska ensam om min frustration över inläggets rubrik, men det kan jag ta.