När man sitter så mycket framför datorn som jag gör, (dels för att skriva i bloggen och dels för att kunna arbeta hemifrån) får jag så vansinnigt ont i nacken. Det måste bero på att stol och skrivbord och jag inte är i harmoni med varandra. Jag kanske skulle behöva en hund. För hade jag en hund skulle jag inte ha tid att sitta så mycket framför datorn. Och det skulle säkert nacken må bättre av.

Det är en väldans tur att jag inte har någon hund. Hur skulle mitt liv då se ut. Ni som läser denna blogg vet att en stor del av mitt liv kretsar kring hundkräket som går och dräller här hemma och lyssnar till namnet Ia. Men N.B det är inte min hund, det är min frus hund. Om ens liv blir såhär hundigt när man inte ens har en hund, hur skulle det då se ut om man hade en hund? Hemska tanke!

Jaha, och vad har hänt idag egentligen? Jag har jobbat hemifrån (tur att man inte är brevbärare, då hade nog chefen blivit sur) och hela förmiddagen sov Ia på golvet i duschrummet. Det verkar som hon insett fördelen med golvvärme. Vi tog en lunchpromenad i skogen, och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade tappat dörrnycklarna. Inge bra asså. I vanliga fall försöker jag ju göra promenaderna intressanta med en massa aktiviteter. Men nu var jag tvungen att gå tillbaka och leta efter nycklarna, och allt godis var slut, så det blev jag släpandes en halvt motvillig hund som jagade runt i skogen på jakt efter nycklar. Jag hade en aning om var jag kunde tappat dom, så jag gick dit, och självklart låg de där och väntade på mig. Och så full fart hem igen så jag skulle hinna till telefonkonferensen som skulle börja klockan 1. Nu har jag börjat inse att vi har problem. Komposten som Ia har till sovhage på övervåningen är numer inte speciellt svår för henne att komma ur. Men ett välriktat hopp kommer hon ut. Och på övervåningen blir hon mer än lovligt galen. Frågan är hur vi ska hantera detta i framtiden. Vi måste ju få henne att kunna sova utan hage. Och utan att gå in i något av sovrummen. Det blir en utmaning. Vi måste nog snart som attan ta tag i det. I morgon ska vi i alla fall försöka trötta ut henne med spår och lite frispring någonstans.

På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt Vi skulle gå på Kåren, och dansa oss en låt Vi grundade med groggen, Greven, Plast och jag Och fredagsdrömmen växte om en flicka varm och glad Livet är en fest Håll med om det, folk och fä, men om livet är pest, fyllan värmer bästNu har vi ätit middag, plockat undan i köket, bakat en äpplepaj och helgfriden börjar så smått infinna sig. Då kommer jag på att fan, TV4 har ju sett till att varenda fredag är en pest. Först Idol, sedan Hey baberiba, sedan mera Idol och... ja det räcker. Jag är inte road av idol, och Hey Baberiba tycker jag är direkt dåligt. Det blir väl att sitta framför datorn hela kvällen. Näe förresten jag ska se på Doobido. Men tråkigt är det. Och Nationalteatern maler i skallen:Men glöm din värk i hjärtat och glöm ditt kneg min vän För snart så är det fredag, då försöker vi igenSom den trogne läsaren vet nyttjar jag inte starkare drycker än hallonsaft, så Nationalteaterna budskap måste modifieras lite innan det går att ta till sig.

Jag kan inte låta bli att kommentera det faktum att det nu är minst tre av denna bloggs läsare som inte förstått vem jag är. (Det är nog långt fler än tre som inte förstått det, bl a jag själv) Men jag tänker speciellt på den könsliga delen. Som någon uttyckte det, jag tillhör ju inte det kön som vanligtvis använder läppstift, vilket uppenbarligen flera har trott. Och då måste man ju fundera lite på vad det säger. Om mig och och världen i övrigt. Varför har man missbedömt mig? Vad i mitt skrivande är det som gjort att man trott som man trott? Och vad är det tecken på? Naturligtvis kan inte jag de rätta svaren på frågorna, men jag tror ändå att det någonstans handlar om vad jag är intresserad av, vilka känslor jag ger uttryck för, kanske något i mitt språk, kanske mina åsikter om macho-kulturens betydlese för samhällsutvecklingen och säkert fler saker som jag inte kommer på. (Här skulle jag kunna dra till med ett påstående, men jag vet inte om jag törs. Jo det törs jag, men jag är inte säker på att jag står för påståendet) Om mina antaganden ovan är riktigta, säger inte det då mer om läsaren och samhället i stort än om mig. Om man uttrycker sig som jag kan det inte vara en man, det måste vara en kvinna. Är vi verkligen så könsuppdelade i vårt sätt att tänka och i samhället i stort? Ja troligen. Är det då så konstigt att vi inte lyckas få ett mer jämställt samhälle. (Okey, det var ett grovt påstående, men jag sa inte att jag står för det. Jag försöker bara tolka omvärlden. Andra tolkningar emottages tacksamt.)Avslutningsvis vill jag bara säga något om vad jag själv tänker om detta. För det första är jag inte så vansinnigt förvånad. En av mina bästa vänner sa en gång att jag inte var speciellt manlig i mitt sätt att vara i det vanliga livet. Min manlighet tar jag bara ut i mitt lyssnande på Blues, som hon uppfattar som manlig musik. Jag håller kanske inte med, men ändå. Och om mina antaganden ovan är riktiga vad gäller orsaken till den felaktiga bedömningen, måste jag väl ändå erkänna att det på något sätt känns som om jag lyckat förmedla mitt budskap.

Jag sitter hemma och arbetar idag, och har till lunch valt att steka mig lite revbensspjäll. EFtersom det bara är jag som tycker om det är det inte så ofta jag gör det. Dock måste det vara revbensspjäll på julbordet. De revbensspjällen brukar jag steka alldeles efter familjen har avslutat sitt julaftonsmorgonfika. Samtidigt som vi lägger sista handen vid julfirandeförberedelserna sprider sig då doften av revbensspjäll i huset. Samma doft tränger nu in till mig när jag sitter och arbetar. Gissa hur mycket jul-feeling man får på en skala?

Detta inlägg ska betraktas om en kommentar på mitt förra inlägg, men jag väljer att göra det som ett eget inlägg. Därför, för att få sammanhanget bör man ha läst föregående inlägg och dess kommentarer om skolan före man läser detta.Det är klart vi måste skilja på elever och Pavlovs hundar. Och jag tror inte heller man löser problemet genom att ignorera fel beteende. Men jag tror i alla fall att belöning av rätt beteende tidigare i deras liv, skulle förhindra att fel beteende uppträdde. Jag är ganska säker på att problemt är att dessa bråkiga elever har fått alldeles för lite kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse (dvs belöning av rätt beteende) när de var små. Så vad de mest av allt behöver är ju någon som bryr sig om dem. Och håll med om att det blir konstigt. När de uppför sig som folk är det ingen som säger något, men så fort de börjar bråka får de den uppmärksamhet de så gärna vill ha. Då är det inte så förvånande att de bråkar.PS. Modern hunduppfostran har kommit lite längre än Pavlov kom med sina hundar. Och skillnaden mellan modern hunduppfostran och modern barnuppfostran är egentligen inte större än de biologiska och fysiologiska skillnaderna mellan barn och hundar. Bägge behöver massor av kärlek, bestraffningar fungerar inte, genom att vara en god förebild ser de upp till en och visar en respekt, de utvecklas genom att tvingas tänka själva i stället för att få allt serverat, till exempel. Dock behöver man inte lära sina hundar kritiskt tänkande och ifrågasättande, och barn behöver inte läras att alltid be om lov innan de gör något.Men bägge behöver intelektuell stimulans, på en nivå som passar dem.