Idag har jag varit på tjänsteresa, så något bloggande har det inte blivit. Och nu orkar jag inte. Tror jag. Jag ska sitta här en stund och trycka på några knappar, så får vi se vad som händer. Sent i går kväll hasplade jag ur mig en massa inlägg, jag tror de tog på krafterna. Jag håller fortfarande på att bearbeta det jag skrev. jklfasdjf jfklj jlkjoi32 jfua fiopa sadfiujåpetri afoimvio fkporiafj fpoi ra kfaspo dfasdpfoi fk fidsi sofi dperf pfirwer0+ pfmviopfk fdokkj kfopsapots vkjdf spjmkjv r fvkkvkf ewspgfj ....Näe, det blir inget. Jag slutar. God natt.

Återigen ska jag försöka ljuga ihop en dag i Ias liv. Denna dag vet jag nog egentligen ännu mindre om än gårdagen. Jag vet bara en sak I vår strävan att miljöträna och socialisera Ia hade vi bjudit hem en diskmaskinsreparatör som hon skulle få leka lite med. Så det har hon gjort, och det gick bra. Ingen av dem blev rädd för den andre.Via telefon har jag fått höra att det har övats gå fot, en av de saker vi lärde oss på valpkursen i måndags. Det visar sig dock att jag och frun har lite olika uppfattningar om hur det ska gå till. Jag har en minnesbild och min fru en annan. Det är nog bäst vi enas innan vi börjar öva. Eller egentligen räcker det att min fru enas, för det är ju jag som har rätt. Ett stort framsteg under dagen är faktiskt också något vi lärde oss på valpkursen, nämligen "låt bli". Det fungerar faktistk ganska bra. Kul tycker jag.

... men denna gång tänker jag inte på några politiker, även om det ligger nära till hands just nu. Nä, jag tänker på mig själv, det perfekte strutsen.Jag har en arbetskamrat som för en drygt ett år sedan födde en dotter. Hon föddes en himla massa månader för tidigt (minns inte riktigt hur många) och hon fick bara leva i en dryg vecka. Som förälder är det väl bland det värsta man kan gå igenom. Men hon kom tillbaka till jobbet efter några månader, och visst var hon inte riktigt lik sig. Men hon verkade ändå förvånansvärt "normal" med tanke på vad som hade hänt. Jag pratade en del med henne och hon sa att det var liksom berg- och dalbana med saknaden och sorgen. Ibland kändes det bra och ibland för jävligt. Men som sagt, hon verkade rätt normal. Igår råkade jag av en slump hitta henne på sajten familjeliv. Där beskrev hon hur det var att förlora ett barn. Det gick inte att läsa oberörd. Tårarna kom direkt. Där beskriver hon tragedin så tydligt så jag förstår inte hur hon kunde vara så normal efter detta. Förmodligen var det inte sant. Det var bara jag som fullständigt saknade förmågan att se sorgen och saknaden hos henne. Fan vad det stör mig. Troligen tordes jag inte möta hennes sorg, så jag blundade för signalerna. Det är så himla svårt att möta människor med sorg, och vad man känner sig otillräcklig. I synnerhet nu, långt efteråt, då det inte går att ändra på något.Tidigt i somras föddes deras nästa barn, också det en himla massa veckor för tidigt. Gissa om vi, hennes arbetskamrater tyckte livet var orättvist. I alla fall, i torsdags hälsade jag på familjen. Alla tre, för mot alla odds överlevde detta barn. Nu väger hon väl som en nyfödd, och det verkar som hon har kommit igenom det hela utan men. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det går bra. M eller K, om ni någon gång skulle hitta hit och läsa detta, vet att jag ofta tänker på er och hoppas att det verkligen går bra med E.

Var på möte i ordenssällskapet i kväll. Denna kväll delades det ut en speciell utmärkelse till en av bröderna på mötet. Det är en utmärkelse man får för lång och trogen tjänst på ett eller annat vis. Denne broder fick utmärkelsen för att han i det tysta (han är en mycket tyst och försynt person) under ett stort antal år hjälpt till med en massa praktiska saker i ordenssällskapet. Det var verkligen roligt att han fick denna utmärkelse, och flera av bröderna var rörda till tårar av glädje för denne broders skull. Det kallar jag broderskap. Att så kunna glädjas åt en annan broders utmärkelse. Fy fan va´fint.