Jag hade egentligen tänkt gå och lägga mig med en kopp te och Owe Wikström i sängen (ja, hans bok alltså, inte Owe själv. Då skulle min fru bli så avundsjuk), men just när jag reste mig upp från datorn föll min blick på en underbar bok: Blommig falukorv och andra bitar för barn, av Hans Alfredson. Jag kan inte undanhålla er baksidestexten på boken:"Blommig falukorv är titeln på denna bok, vilket framgår av såväl omslagets båda sidor som titelblad och en massa andra ställen. Titeln syftar på att boken heter så. ..... . Innehållet är moraliskt högtstående hela tiden utom i de tre sista visorna som är PORR FÖR BARN Rekomenderas av en läkare, en psykolog och en badmästare jag känner. Det är en sån underbar humor. Och skivan med sångerna är bland det bästa som någonsin gjorts för barn. Jag lär nog återkomma till detta när jag ska uttala mig om Staffan Westerberg.Bara en till fras, ur en sång på hemmagjord engelska."schaddapp jo blåddi kås aj lavv jo"

Jag har kommit på mig själv med att gå och prata med hunden när jag är ensam hemma på dagarna. Man gjorde ju likadant när man var hemma med små barn, men då var ju tanken att de skulle lära sig språket, så det var väl i viss mån motiverat. Men en hund kan ju aldrig lära sig allt det jag säger. "Visst ska vi leka, jag ska bara mejla över en tidplan till Joanna först". "Jag ska alldeles strax ge dig maten, jag ska bara kolla min blogg för att se om någon kommenterat mitt senaste inlägg". Riktigt roligt kan det bli om jag är med i en telefonkonferens hemifrån. För att det inte ska höras vad jag gör, stänger jag av mikrofonen på telefonen "mjutar, som man säger på god svengelska. Då kan jag ju gå härhemma och prata med hunden, dammsuga och göra vad som helst utan att de andra telefonkonferensdeltagarna hör något. Det fungerar så länge jag har en lyssnande roll på mötet. Det fungerar mindre bra när jag ska leda mötet. I synnerhet blir det inte bra om Ia skäller oupphörligt, vilket hände i torsdags. I alla fall, för några veckor sedan hade jag en lyssnande roll på en telefonkonferens, och jag gick härhemma och stökade. Ia var lite bitig och hade tagit tag i min strumpa, så jag försökte förhandla med henne om att släppa den. Men det visade sig att mikrofonen på telefonen hade blivit påslagen, så mitt i konferensen kommer jag in och säger, Nej, låt bli. Släpp min strumpa, släpp sa jag, jävla hund........ Det rönte allmän munterhet bland övriga mötesdeltagare.

Idag har jag varit hemma på eftermiddagen, så jag vet i alla fall något om hur dagen varit ur ett hundperspektiv. Morgonen var lugn enligt utsago. När jag kom hem strax före ett, körde jag min fru till hennes arbete. Naturligtvis var Ia med. När vi åker bil med henne brukar hon ligga på golvet i framsätet. Om det sitter någon där går det väldigt bra. Om det inte sitter någon där har hon möjlighet att hoppa upp på passagerarstolen, vilket inte alls är lämpligt. Men jag har åkt ganska mycket med henne själv, och har med emfas tryckt ner henne på golvet så fort hon försökt komma upp på stolen. Förra veckan var det frun som för första gången körde bil ensam med Ia. Hon var inte lika bestämd på att trycka ner hundfan på golvet, och det tog inte mer än 10 minuter i bilen så var allt mitt jobb med att få Ia att ligga på golvet som bortblåst. Nu måste jag börja om från början, och nu är det svårare. Ibland är det jobbigt med en smart hund. Man kan så lätt bli överlistad. På eftermiddagen arbetade jag en del, och Ia sov. Det gick ganska bra det också. Emellanåt gosade vi lite. Men när jag åkte för att lyssna på föredraget om Ferlin brakade helvetet löst. Ia var enligt vissa källor väldigt jobbig med sitt bitande i kläder, fötter, händer och annat löst hängande. Bitande hundar på kvällen borde man på något sätt kunna förklara. Övertrötta, för mycket aktivering under dagen, för lite aktivering under dagen, rastlösa för stunden, skulle behöva komma ut mer. Men jag tycker inte det spelar någon roll vad man gör. Hon är mer eller mindre jobbig varje kväll. Utom de kvällar då hon spårat. Så det kanske är något man borde göra för att få henne lugn. Det känns i alla fall som det går framåt med rumsrenhetsträningen. Det går bättre och bättre. På förmiddagarna kissar hon nu nästan aldrig inne. Och tar man ut henne och säger åt henne att kissa så gör hon det. På sen eftermiddag och kväll fungerar det dock inte riktigt lika bra. Men vi ser i alla fall en utveckling. Åt rätt håll.

..och gud må förlåta mig somliga rader.Nils Ferlin Ikväll hade jag den stora förmånen att få lyssna på ett föredag av Karl-Olof Andersson om Nils Ferlin. Eftersom Ferlin tillhör huspoeterna (tillsammans med framför allt Dan Andersson) var det extra roligt att få lyssna och få en helhet. Min första kontakt med Ferlin var väl när min far sjöng Vilse för mig när jag skulle sova. Jag var kanske 1-2 år. Så småningom hittade jag väl mina föräldras numer klassiska skiva där Sven-Bertil Taube sjunger Ferlin. Då borde jag väl varit runt 10 år. Sedan får jag höra Roffe Wikström sjunga Ferlin (Ja, jag vet att många finkultrurella Ferlinkännare rynkar på näsan åt det. Och Roffes tolkningar passar säkert inte alla, men han hade tagit Ferlin till sitt hjärta och förmedlade vad han kände med sitt språk, som var Blues. Det var lika äkta som vilken finkulturell trubadur som helst.) Då var jag väl runt 18. Sedan började jag väl läsa Ferlin också, och vidare sjunga honom, och så sent som i höstas besökte jag Filipstad och vandrade på klassisk mark. Och tack vare Karl-Olof har jag nu fått en helhet att sätta in mina Ferlinfragment i. Karl-Olof är en fantastiskt bra föredragshållare. Jag har tidigare hört honom tala om Harry Martinsson. Han är oerhört kunnig på området och han har en otrolig förmåga att göra sina ämnen intressanta. (Det behövs väl i och för sig inte när det gäller Ferlin. Det kan ju inte bli annat än intressant.)Man känner sig upprymd efter en sådan föreläsning, och innan jag går och lägger mig ikväll måste jag ta fram min Ferlinbok och läsa lite.

Förra veckan var jag på tjänsteförrättning till Göteborg. Näe, jag åkte inte Vespa, om någon undrar. Det var för kallt, och jag hade inte hunnit fram och tillbaka över dagen då. Annars hade jag kanske gjort det. Eller... jag vet inte. Hur som helst, det gav mig möjlighet att besöka ett av mina favoritkaféer Le Pain Francais på Västra Hamngatan. Gott kaffe och underbara bakverk. Sedan, på väg mot centralstationen och en taxi till flygplatsen, passerar man väldigt lägligt Steinbrenner&Nyberg på Östra Larmgatan och där köper man trippelnougat. Dyrt som fanken, men väldigt gott. Eventuellt har man på vägen passerat Mauritz kaffe på Fredsgatan och köpt sig ett kilo orostad gammal java. Har man köpt tillräckligt med nougat och suttit tillräckligt länge på kafét, klarar man sig förmodligen tills nästa gång tjänsten "tvingar" mig att åka till Göteborg. Nästa vecka ska jag till Kumla. Vad gör man där? Kaffe och bunkerbulle på fängelsekafét?

På förslag från läsare skapar jag nu en omröstnig om en färgstark person, Staffan Westerberg. När det gäller honom måste jag verkligen säga några ord. Men jag sparar det till dess att omröstningen är avslutad.

I alla fall i min omröstning. Det är ungefär lika många som är starkt berörda av Barnen i Bullerbyn, som inte är berörda alls. Och intressant är att fler än någonsin har röstat. En viktig fråga med andra ord. Jag tycker det är roligt att så många uppskattar böcker som egentligen inte handlar om något. Bara en beskrivning av ett lungt och tämligen idylliskt liv i några gårdar nere i Småland för en herrans massa år sedan.