Så har, den kanske mest dramatiska dagen i vårt hundägarliv, nått sitt slut. Som planerat åkte vi i morse ut till det stället man kan släppa sin hund lös på, en ö, omgärdad av en grävd kanal. Så ö kanske är fel ord, men hur som helst den fungerar som en ö. Det var inte så många andra hundar där, så vi släppte lös Ia, och hon var verkligen glad att få springa fritt. Vi lekte lite kurragömma och övade inkallning. Allt fungerade väldigt bra. Så drar hon plötsligt iväg mot vattnet, och jag hinner tänka, är det bra? Frun säger inget och då tänkte jag att då är det väl bra då. När vi kommer fram till vattnet får vi "äntligen" bevis på att det är en vattenhund vi köpt. Hon är ute och simmar i vattnet. Vi ropar på henne så att hon ska komma in till stranden, och hon börjar simma mot oss. Jag tycker inte det går så himla fort, hon kommer ju inte närmare stranden. Har hon fastnat, orkar hon inte, är det för kallt, kan hon egentligen inte simma? Jag tankarna är många som hinner fara genom min skalle. Jag börjar också fundera på hur jag enklast ska rädda henne. Men så sakteliga ser jag att hon kommer närmre och närmre stranden och till slut är hon framme hos mig. Jag tar ett stadigt tag i selen och hivar upp henne. Det är ju inte speciellt långgrunt, dvs det blir djupt på en gång, eftersom det är en grävd kanal. Ia kommer upp och skakar av sig vattnet. Hon verkar egentligen ganska oberörd, men vad hon ser ynklig ut. Pälsen hänger längs kroppen och hon ser plötsligt så liten ut. Eftersom det är kallt ute och hon är genomblöt, bestämmer vi oss för att omedelbart bege oss till bilen för att torka henne och få in henne i värmen. Det blev ett snöpligt slut på en strålande fin morgon, och det var verklgien en pers att plötsligt se sin hund mitt ute i vattnet. Fan vet om man törs åka dit igen utan att ha hundfan kopplad. Resten av dagen har varit betydligt lugnare, en liten kort eftermiddagspromenad och nu ligger hon utmattad och sover på övervåningen. Puh!

Nu har det kanske blivit dags att summera den senaste omröstningen. Det är ju helt klart att det inte är så många som fått allvarliga men av Staffan Westerberg. Det kna jag väl kanske inte säga att jag heller fått, men det beror mer på mina föräldrar än på Staffan Westerberg. Och i viss mån på Fem myror är fler än fyra elefanter. Min inställning till Staffan Westerberg är lite kluven. Å ena sidan tycker jag att han gjorde världens sämtsa barnprogram, och å andra sidan gjorde han sin egen grej, som han trodde på. Och sånt är alltid beundransvärt. Han tog också barn på allvar, men någonstans där blev det fullständigt fel tycker jag. Jämförelsen med Fem myror kanske bäst av allt kan förklara vad jag menar. Magnus, Brasse och Eva hade ett vuxet tilltal till barnen, Staffan Westerberg trodde att man måste göra sig till när man tilltalar barn. Han totalt underskattade barns förmåga att ta till sig något. Fem myror var fantastiskt för de använde humorn både som underhållingsform och som pedagogiskt hjälpmedel.Staffan Westerberg försökte aldrig vara rolig. Och han förenklade så mycket så det blev löjligt. Vad gäller skillnaden i tilltal kan en liknande jämförelse kan göras mellan Mora Träsk och Markolioo. Markolioo kan fylla hela Globen med barn som står och gastar "vi drar till fjällen" eller "Bärs, bärs bärs", Mora Träsk kan på sin höjd få en dagisgrupp att sjunga "Ska vi gå på tigerjakt" med tungan instoppad innanför underläppen. Markolioo har ett vuxet tilltal, Mora Träsk förlöjligar sig själva och därmed sin publik. Jag vill dock poängtera att kvalitetsmässigt kan inte Markolioo mäta sig med Fem myror, men de har samma tilltal till barnen. Och samma tilltal hittar vi också hos Hasse Alfredsson på hans skiva Blommig Falukorv. Han tar barnen på största allvar. Alla roligheter hans texter förstår inte barn, men de förstår en del och det räcker gott och väl. Det innebär dessutom att man kan växa med den skivan. Den är i sin humor så mångbottnad så den vänder sig till barn i alla åldrar. Dessutom är de musikaliska arrangermangen suveräna på skivan. Man har kostat på sig kvalitet i arrangemang och musiker, och det känns. Det känner även barnen. Därför blir det så himla bra.Nån som inte håller med mig? Jag tänkte väl det! Skriv en kommentar och förklara vad DU tycker. Det är visserligen min blogg, och jag publicerar det jag vill, men jag lovar att inte censurera bort alltför många åsikter.