Idag har jag varit hemma med hund halva dagen. Sedan var jag tvungen att åka och arbeta. Idag sov hon inte alls så mycket som hon brukar göra, vilket innebär att jag inte kunde jobba så mycket som jag skulle behövt. Då blir man ganska lätt irriterad och lite stressad och framför allt trött. Det börja också kännas som dessa dagboksanteckningar inte innehåller så mycket längre. Dagarna blir mer och mer lika varandra. Det beror väl på att utvecklingen hos en hund är snabbare i början. Sålunda har inte denna dag inneburit något egentligt nytt som är värt att skriva om. Så då låter jag helt enkelt bli.

..ning? I och med att jag köpt Mari Boines senaste skiva (se ett inlägg tidigare i veckan) drar jag mig till minnes hur det var för en fem tio år sedan. På den tiden hade jag som princip att alltid stryka alla skjortor samtidigt, dvs när de var tvättade strök jag dem. (Numer stryker jag en skjorta varje morgon) Och alltid när jag strök lyssnade jag på musik, och ofta var det antingen Mari Boines Gula Gula eller Hedningarnas Kaksi. Är det så att just Etno gör sig särdeles bra till ångstrykjärnets pustande och frustande? Och finns det annan musik gör gör sig ännu bättre till strykning? Finns det rentav musik som kräver att man stryker något för att musiken helt ska komma till sin rätt?

(Ja, jag vet, jag har stulit rubriken, men i enlighet med sjunde budet (se inlägg nedan) är det BARA rubriken jag stulit)Jag hade en gång en arbetskamrat som var sjutusanjävlig på att spela piano. Han hade faktiskt en flygel hemma. Han beskrev någon gång hur han, på fredagskvällarna, efter middagen tog sitt vinglas och gick ner till flygeln och satte sig och spelade någon timme eller så. Det var för honom den totala upplevelsen. Och jag såg framför mig hur han tog sitt glas, gick ner för trappan i suteränghuset, kom ner i det gigantiska vardagsrummet med stora fönster med storslagen utsikt ut över Mälaren, eftersom huset låg uppe på ett berg. Och den där bilden hade jag för ögonen ofta, och eftersom detta var ungefär samtidigt som vi höll på att köpa hus, försökte jag föreställa mig hur jag skulle kunna uppleva något liknande, även om vi inte köpte en gigantisk villa med utsikt över Mälaren. Långt senare fick jag höra att han bodde inte alls med utsikt över Mälaren. Det var bara något jag hade fått för mig, eller möjligen blandat ihop med någon annan arbetskamrat. Jag var tvungen att åka och titta på det hus han bodde i, och det var ett inte speciellt stort hus, liten och instängd tomt och definitivt ingen sjöutsikt. Snacka om att jag blev desillusionerad. Eller besviken. Eller något annat. Men min avundsjuka försvann i alla fall

Som utlovat på grund av all svidande kritik för min spindel, publicerar jag härmed en bild från kapellet som skymtar bakom spindelnätet. Historien om kapellet går att läsa i mitt inlägg från den 8 augusti.

...och vilken tur att flera andra också gjort det. Annars skulle SVT inte kunnat producera ett så underbart program som det i går med Anders och Måns. Fullkomligt sanslöst roligt program. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Och det är ju så allmänbildande. Nu vet jag till exempel hur långt det är till horisonten. Jag vet vad som krävs för att mönsterskydda en frisyr. Jag vet att man inte kan göra en loop med en ubåt. Längtar redan till nästa veckas program och en ny laddning av värdefull information.