Idag har jag varit på jobbet hela dagen, så nu får vi se om jag kan hålla mig till sanningen eller om jag måste ljuga ihop något. Idag har frun varit hemma, vilket var bra. De två föregående måndagarna har vi ju haft extern hundvakt, och vi har upplevt Ia som extra besvärlig på valpkursen efteråt. Och lite tråkigt nog kan vi konstatera att Ia var lugnare på kursen idag än de tidigare gångerna. Vår externa hundvakt kan ju trösta sig med att Ias lugn förmodligen berodde på att jag inte var på hundkursen, och det finns inget som helst samband mellan henne och Ias vildhet. Och eftersom jag är väldigt mån om att vi även fortsättningsvis ska få hjälp med hundvaktandet, tror jag också att det var så. I alla fall, efter en osedvanligt lugn och händelselös dag var det alltså dags för valpkurs igen. Idag hände det minsann saker. (så fort jag inte är med blir det spännande. typiskt!) De lärde sig grunderna för "sitt kvar", fortsättningen på "gå fot"/"gå fint"/"följa efter", hur man trär på en hund en T-shirt, fortsatta övningar på förbjudna saker och lite mer kontaktövningar. Det gick enligt utsago ganska bra. Vi får väl se i morgon, jag ska vara hemma på förmiddagen och då ska jag prova.

...kanske man inte kan kalla det för, men det var jävligt mörkt när jag åkte hem från det styrelsemöte jag varit på i kväll. Det var en nätt tur på 15 km, och eftersom det slutat regna men ändå var varmt ute, var det en underbar åktur på Vespan. Men på grund av det tidigare regnet var det blött och svart på vägarna. Dessutom taskig vägbelysning på sina ställen. Men det var underbart att köra. Tyvärr kommer jag inte att kunna köra Vespa i morgon, för till morgondagens styrelsemöte måste jag ha med mig en bok, nybakat bröd, smör, pålägg och kaffebröd. Det får nog inte plats i ryggsäcken, så jag får nog ta bilen. Eländes elände. Både för mig och naturen. Jag har räknat lite på bensinförbrukningen på Vespan, och den drar mellan 0,36 och 0,37 liter per mil. Det är minsann inte många kronor för så mycket körglädje. Dessutom kostade den bara 30.000 att köpa (Ja jag vet att 30.000 inte är "bara" för ganska många människor. 30.000 är en himla massa pengar för en himla massa människor, men jag menar i jämförelse med vad en bil eller motorcykel med samma körglädje skulle kosta)

(Nu kommer ett sånt där inlägg som jag kanske egentligen undrar varför jag skriver. Men eftersom det är min blogg är det jag som besätmmer.) I morse var jag tvungen att tanka Vespan innan jag åkte till jobbet. När jag hade tankat och körde ut från macken märkte jag att när jag bromsade Vespan sjönk spänningen i batteriet. Det märktes på att strålkastaren fram, liksom instrumentpanelbeslysningen blev svagare när jag bromsade. Dessutom hördes ett konstigt surrande ljud. Jag begrep egentligen ingenting. Jag tänkte att det kanske kommit fukt i elsystemt så att när jag tände bromsljuset, blev det någon slags kortslutning som sänkte batterispänningen. Hur som helst, jag körde till jobbet och undvek att bromsa så mycket som möjligt. På jobbet kör jag in i garaget, stänger av Vespan, och slår åter på tändningen för att se om samma fenomen uppträder även om motorn inte är igång. Men när jag drar in bromshandtaget startar motorn. Snacka om kortslutning i elsystemet. Jag provar igen, och det fungerar på samma sätt. MEN så kom jag att se att startknappen hade fastnat i intryckt läge (för er som inte vet kan jag berätta att man startar alla motorcyklar och Vespor med en kanpp. Inte med nyckel som på bil, nyckeln används bara för att slå på tändningen), och då förstår jag. Det är nämligen så att det inte räcker med att trycka på startknappen, man måste dra in bromshandtaget också. Så varje gång jag bromsade drog startmotorn igång. Det var det som surrade, och det var den som kortslöt batteriet. På vägen hem fungerade allt perfekt.

En riktigt har-inte-haft-tid-att-blogga-dag. Så nu finns det kanske ett stort behov. Vi får se vad som händer nu. Håll i er.

Idag har vi varit på teoripass i samband med valpkursen, men då var naturligtvis inte hundarna med. Vad som var väldigt roligt med detta teoripass var att det var inte mycket som egentligen var nytt. Det mesta hade vi läst i hundböcker tidigare. Därmed inte sagt att det var en bortkastad eftermiddag. Tvärt om, att få höra det berättas av någon annan gav både bekräftelse på att man inte är en fullständig idiot, och nya vinklingar av fakta. När man lyssnar till en så bra lärare som vi har, blir man direkt sugen på att åka hem och tillämpa de kunskaper man fått. Det är oerhört inspirerande.Och så när vi kommer hem möts man av världens bitigaste hund. Det går inte att freda sig. Alla råd om att vända ryggen till, röra sig lungt, ignorera, känns helt jävla meningslösa. Inget hjälper. Man får helt enkelt så fort det bara går springa och låsa in sig på toaletten och sitta där. (Där ligger boken All världens hundar, så där kan man sitta länge och läsa om olika hundraser. När man läst ut den boken har Ia förmodligen rivit huset och hon dött av törst eftersom jag inte kunnat fylla på hennes vatten.) Men sen, när hon lugnat sig är hon världens goaste hund. Så lite får man vara beredd att offra.

Tidigare idag när jag satt och skrev på bloggen råkade jag titta ut genom fönstret. Jag fick då se ett fantastiskt ljus i häggmispelhäcken så jag slängde mig efter kameran för att fotografera, och på köpet råkade jag skrämma ut hunden. Då blev det som på bilden nedan

När man tänker efter är inte svaret så svårt att komma på. Det är klart jag skriver för er som läser. Jag vill inget hellre än ha bekräftelse på det jag skriver. Jag kollar varje morgon hur populär min blogg är, och ligger jag inte på 20-i-topp blir jag grymt besviken. Och ligger jag på 10-i-topp blir jag väldigt smickrad. Idag ligger jag på tolfte plats, så det är väl OK. Men naturligtvis kan jag ju inte skriva vad som helst bara för att bli läst. Man vill ju inte prostituera sig som bloggare. Jag försöker nog vara den jag är, men jag försöker vara det jävligt bra, så att ni som hittar hit och delar mina värderingar ska återvända och se om jag skrivit något nytt spännande. Låter det fåfängt/konstigt/självcentrerat? Ja kanske, men jag tror att detta är den nakna sanningen om mitt bloggande, och kanske om flera andra bloggare också.

Ibland brukar jag fundera på detta med anonymiteten på bloggen. Vissa personer skriver sina namn och adress på bloggen. Visar bilder på sig själv och familjen. Andra är sådär halvt anonyma, försöker dölja sig, men ibland går det att lista ut vem de är, om inte annat med hjälp av deras länkar till kamrater som skriver ut deras namn. Och slutligen några försöker (och lyckas nog ganska bra) vara helt anonyma för de flesta. Men kanske inte för familj och nära vänner. Och slutligen någon kanske bara fantiserar ihop ett liv att skriva om. Men hur personlig blir de olika bloggarna? Varierar det? Ibland har jag förundrats över hur öppenhjärtliga vissa bloggar är, trots att det framgår att deras respektive läser. Och ibland är bloggarna bara tråkig information om vad som hänt under dagen. Och ibland, faktiskt inte alltför sällan, kan man läsa om hur mycket någon eller några betyder för den som skiver. Då blir ju bloggen en slags offentlig "kärleksförklaring". Blir den mer trovärdig då kanske? Om hela världen (i alla fall den del som kan läsa svenska) är vittne till orden, väger de tyngre då? Tja, inte vet jag. Och hur gör jag då? Vem skriver jag för? Tja inte vet jag. Jag tror i alla fall att jag är tämligen öppenhjärtlig om det jag skriver om. Men jag skriver ju inte om allt. Det finns många tankar i min skalle som aldrig varit i närheten av ett tangetbord.