Nu har lilla mamma börjat läsa min blogg. Så nu har jag återigen varit tvungen att läsa igenom vartenda inlägg och korrigera sånt som är olämpligt för mammor att läsa. (Förra gången jag gjorde den storstädningen var ju när min fru hittade hit) Så allt jag skrivit om min taskiga barndom, trasiga leksaker, hård potträning, det gäller inte längre. Det har förresten aldrig gällt. Och ni som har läst om det på min blogg har läst fel. :-) Min barndom var underbar. Så det så!! (Vad skriver man inte för att hålla lilla mamma på gott humör, så man även fortsättningsvis kan få hjälp med barnvakt, och få goda kakor och sånt)

Nästan alltid när jag har gått och lagt mig sätter jag på en skiva. Jag har en sån där bärbar radioskivspelare (bergssprängare hette de på 80-talet när jag fick min första) stående alldeles ovanför huvudet i sängen. Jag brukar lyssna på samma skiva i minst en vecka. Eller lyssna förresten. När jag vaknar på morgonen efter konstaterar jag att jag bara hann lyssna på halva första låten. Eller möjligen fram till halva andra. Det är ytterst sällan jag hinner lyssna längre innan jag somnar. Min fru tycker det är måttligt roligt, hon somnar nämligen inte alls lika fort som jag. Men på något sätt skapar musik när man ska sova en stor trygghet. Och fick jag välja skulle jag vilja a musik på hela natten. OM man vaknade till mitt i natten skulle man då få höra hur Little Walter lödde på i ett munspelssolo och man somnar snabbt och tryggt om igen. Nu räcker ju en skiva normalt inte längre än 50 minuter, men när jag blir rik ska jag byta ut stereon mot en som kan spela mp3-skivor. Då har jag musik i runt en åtta tio timmar på samma skiva. Det blir fint det. Och jag kommer driva min fru till fullständigt vansinne.

Nu har jag gjort om min presentation av denna blogg. Presentationen har blivit kortare, men jag vet inte om den blivit bättre eller tydligare. Det är nog ungefär som att tapesera om i hallen. Det börjar se lite slitet och väl igenkännande ut. OCh man vill ju gära att ens besökare ska mötas av något fräscht, så ibland måste man förnya sig.

På morgonpromenaden som hunden tog tillsammans med mig och fru, övade vi lite på den läxa vi fått från valpkursen. Det visade sig att vi hade lite olika uppfattningar om hur det skulle gå till. Ja inte jag och hund, utan jag och fru. Fan vet om vi gör rätt. Det får väl framtiden utvisa. En markant utveckling hos Ia är att hon skäller allt mer. I början skällde hon ju inte ens en gång om dagen, nu skäller hon ofta. Och i huvudsak för att få uppmärksamhet. Men som jag skrivit om tidigare, ibland kan det hända att hon vill ha uppmärksamhet för att hon behöver gå ut och uträtta sina behov. Det är fan inte lätt att veta, för som sagt, skäller hon bara för att få uppmärksamhet, vill vi inte befästa det beteendet genom att ge henne det. Knepigt är det.Nu i kväll låg hon först i mitt knä och sedan på min mage och gnagde på ett ben. Det känns i alla fall bra. Hon är inte rädd att någon ska ta hennes ben, så det behöver hon inte vakta. Jag vill gärna tro att det betyder att hon känner trygghet med oss. Hon har också på senare tid lagt sig till med ovanan att så fort ytterdörren öppnas springer hon ut. Det gör det till ett helvet att gå ut utan hund, för hon smiter alltid med. Om inte någon annan distraherar henne. Hennes förmåga att snabbare än blixten ta sig upp på köksbordet och slicka tallrikar är inte heller något som uppskattas av alla. Dessutom har hon växt. Idag när vi satt och fikade blev det osedvanligt tyst och stilla i huset. Jag gick då in i köket för att se vad Ia gjorde. Jo, hon hade ställt sig på bakbenen med framtassarna på köksbänken. Där stod, jag säger stod en påse full med hundgodis. När jag kom in i köket låg påsen på golvet, och innehållet var klart desarmerat. Hund-jävel!

Vaknade halv åtta i morse. Jag tittade ut och såg: Ingenting. Det var grått och mörkt, blött och äckligt. Tänkte vända mig om och dra täcket över huvudet igen. Men så gjorde jag som Tage Danielssons busschaufför, tänkte att va fan, och steg upp och gjorde morgonfika till familjen. Och för att locka upp dem och mota bort det mörka och blöta, tände jag en massa ljus. På en vägg har vi satt upp en massa lampetter, bestående av kakelplattor med en liten vinkel att ställa värmeljus på. Himla fint är det. Och om man tittar lite närmare ut genom fönstret, och liksom kameran beskär bilden så att man bara ser en utvald del av verkligheten, kan även den te sig ganska fin.

Idag har jag varit hemma med hund halva dagen. Sedan var jag tvungen att åka och arbeta. Idag sov hon inte alls så mycket som hon brukar göra, vilket innebär att jag inte kunde jobba så mycket som jag skulle behövt. Då blir man ganska lätt irriterad och lite stressad och framför allt trött. Det börja också kännas som dessa dagboksanteckningar inte innehåller så mycket längre. Dagarna blir mer och mer lika varandra. Det beror väl på att utvecklingen hos en hund är snabbare i början. Sålunda har inte denna dag inneburit något egentligt nytt som är värt att skriva om. Så då låter jag helt enkelt bli.

..ning? I och med att jag köpt Mari Boines senaste skiva (se ett inlägg tidigare i veckan) drar jag mig till minnes hur det var för en fem tio år sedan. På den tiden hade jag som princip att alltid stryka alla skjortor samtidigt, dvs när de var tvättade strök jag dem. (Numer stryker jag en skjorta varje morgon) Och alltid när jag strök lyssnade jag på musik, och ofta var det antingen Mari Boines Gula Gula eller Hedningarnas Kaksi. Är det så att just Etno gör sig särdeles bra till ångstrykjärnets pustande och frustande? Och finns det annan musik gör gör sig ännu bättre till strykning? Finns det rentav musik som kräver att man stryker något för att musiken helt ska komma till sin rätt?

(Ja, jag vet, jag har stulit rubriken, men i enlighet med sjunde budet (se inlägg nedan) är det BARA rubriken jag stulit)Jag hade en gång en arbetskamrat som var sjutusanjävlig på att spela piano. Han hade faktiskt en flygel hemma. Han beskrev någon gång hur han, på fredagskvällarna, efter middagen tog sitt vinglas och gick ner till flygeln och satte sig och spelade någon timme eller så. Det var för honom den totala upplevelsen. Och jag såg framför mig hur han tog sitt glas, gick ner för trappan i suteränghuset, kom ner i det gigantiska vardagsrummet med stora fönster med storslagen utsikt ut över Mälaren, eftersom huset låg uppe på ett berg. Och den där bilden hade jag för ögonen ofta, och eftersom detta var ungefär samtidigt som vi höll på att köpa hus, försökte jag föreställa mig hur jag skulle kunna uppleva något liknande, även om vi inte köpte en gigantisk villa med utsikt över Mälaren. Långt senare fick jag höra att han bodde inte alls med utsikt över Mälaren. Det var bara något jag hade fått för mig, eller möjligen blandat ihop med någon annan arbetskamrat. Jag var tvungen att åka och titta på det hus han bodde i, och det var ett inte speciellt stort hus, liten och instängd tomt och definitivt ingen sjöutsikt. Snacka om att jag blev desillusionerad. Eller besviken. Eller något annat. Men min avundsjuka försvann i alla fall