Hurra! Måndagarna kommer alltför sällan...Om jag nånsin skaffar ett nytt eget hus, så måste det också vara ett hus med stor tomt, där jag kan ha en hundgård med en liten hundtoalett etc. Vill helst inte ha toaletten i bostadshuset, av enkla skäl, nämligen den obehagliga stanken av hundkiss...Så! Makaronerna klara...(Förlåt för stölden, men jag kunde inte låta bli.)

När jag var liten läste min pappa mycket böcker för mig. Bl a läste han Astrid Lindgrens böcker om barnen i bullerbyn. Det är ju en, tycker jag, lite bortglömd bokserie från Astrid Lindgren. Kanske beroende på att det aldrig gjorts några bra filmer av dessa böcker. Och detta trots att det gjorts två filmatiseringar. Den första, med Olle Hellbom som regisör, är så gammal så i den finns ingen dialog. Det är nästan bara Lisa som berättar. Och det blir lite tråkigt.Sedan gjordes det en ny version i slutet av 80-talet med Lasse Hallström som regisör. Men inte heller den versionen är speciellt bra. Tycker jag. Men tillbaka till min far. När jag var en så där 5 6 år, läste han alltså böckerna för mig. Jag minns speciellt en gång. Jag var sjuk och hemma från skolan. Eftersom min far inte kunde vara hemma med mig, satt han på kvällen och läste in boken på band, så att jag kunde lyssna på bandet dagen efter. Och ofta när jag var sjuk läste han, och senare jag själv dessa böcker. De är ju på ett sätt oerhört innehållslösa. De handlar om det vanliga livet i en lite by i Småland. Och allt var så idylliskt och vackert så man nästan började gråta. Och detta vardagliga har sedan följt mig litterärt genom livet. Jag läser mycket hellre böcker där det inte händer så mycket än deckare och liknande böcker. Tråkigt nog har jag aldrig fått läsa dessa underbara böcker för mina barn. (Jävla ungar) Men å andra sidan har jag fått läsa Pettson, vilket inte är det sämsta. Men jag undrar, är det bara jag som har starka och positiva minnen från dessa böcker. Därför denna nya omröstning.

Det verkar inte vara alla som sparar avslutade omröstningar. Det gör jag. Jag ser dem som en outtömlig källa till visdom. Därför finns alla mina gamla omröstningar kvar. Passa på och läs dem om du törstar efter värdefullt vetande.

Så, nu avslutar vi omröstningen om mobiltelefoners eventuella farligheter. De flesta av de som röstat är inte rädda för mobiltelefoner. Då kan jag säga att jag är på ett sätt glad, eftersom det är den branchen som betalar min lön. Men ärligt talat, hur stor skillnad är det mellan er som svara nej och er som svarat struts. Och till er som svarat ja kan jag bara säga, tuff shit. Vi går mot en alltmer mobil värld.

Detta inläggs rubrik får mig att rysa. (Jag tror jag läst någon liknande fras på mjölkpaketen någon gång) Som den matlagningsintresserade jag är, läser jag ganska mycket recept på mat. (Dock utan att laga efter dem. Jag tror mycket på Tore Wretmans ord: Man ska aldrig laga mat efter recept.) Detta inläggs rubrik innehåller flera komponenter som får mig att må dåligt. Det som tydligast lyser igenom är en vuxens försök att tilltala någon yngre. Det syns på ordvalet, men mig veterligen används i alla fall inte "smarrigt" av barn eller ungdomar speciellt ofta. Varför kan inte vuxna behandla barn som medmänniskor, utan tillgjort språk? Dessutom, i recept behöver man väl inte skriva att maten blir god. Det förutsätter jag att den som gjort receptet tycker. Dessutom tycker jag att i skrift ska man använda sig av skriftspråk och inte av talspråk. Och slutligen misstänker jag att jag är ganska ensam om min frustration över inläggets rubrik, men det kan jag ta.

Smög just ner i köket för att smaka på det nybakade brödet, samt stoppa det i påsar och frysa in det.Det är något speciellt med att skära den första skivan av sitt nybakade bröd. Det är med viss nyfikenhet man smakar på det. Smakar det lika gott som det ser ut? (Eller: Går det att äta fast det inte jäst upp som det borde?) Har jag glömt att ha i något? Salt? Sedan fylls man (förhoppningsvis, och oftast) av lyckan över att mjöl och vatten kan bli så gott (Visst, det krävs jäst, salt och eventuellt honung också, men i huvudsak är det ju vatten och mjöl) Därefter känner man glädje och tacksamhet över att ha råd att bjuda sin familj färskt bröd. (Det är minsann inte alla förunnat på denna jord.) Slutligen fylls man med vördnad inför denna utsprungliga basföda.(Ja, jag vet, jag har fuskat. Jag skrev inte detta igår kväll, men jag orkade inte veva igång datorn då. Men när nu bloggagratis har försett oss med möjligheten att bakdatera inlägg måste man ju utnyttja den möjligheten.)

Idag vet jag i alla fall vad Ia varit med om. Hon fick inte följa med på husvagnsmässan, men sedan gjorde vi en utflykt till ett ställe där hon fick röra sig tämligen fritt. I alla fall i spårselen, vilket är hyfsat tycker jag. Vi övade inkallning, men det var svårt, för så fort någon gick iväg för att kunna ropa på Ia kom hon sättandes i full fart efter. Det känns med andra ord som om vi har lyckats göra läxan inför valkursen i morgon, inkallning och kontaktsök. Vi passade också på att undersöka vatten vid en badstrand. Ia konstaterade att vågor är opolitliga saker, dom anfaller när man minst anar det. Så hon vågade inte bada nu heller. (Och hon ska vara en vattenhund. Fan tro´t)Nu på kvällen fick hon fullständigt tokfnatt och bet i allt och alla, och for runt i hela huset i full fart. Sedan somnade hon, lagom till vårt kvällsfika med äpplepaj och vaniljsås. Puuuh!!!!!!!!!

...måste man ju ha husvagn också. För nytillkomna läsare meddelas härmed att VVS betyder Villa, Vovve och Skoda. Därför har vi varit på husvagnsmässa idag. Intressant ur många aspekter. Bl a konstaterade vi att bland de viktigaste kravet på en husvagn för en VVS:are är att det finns ett stort badrum. Eller i alla fall en stor dusch. Så man kan duscha av hunden. Sedan vill jag naturligtvis ha ett bra kök så man kan laga god mat. Vi hittade en vagn som passade. Invändigt. Men inte utvändigt, den var nämligen över 11 meter lång utvändigt.