Jag kan inte låta bli ett inlägg om skolan igen. Jag läste i dagens morgontidning att nya skolministern ville ändra skollagen så att det blev tillåtet att stänga av elever från grundskolan (vilket bara är tillåtet från gymnasiet idag) och så att kvarsittning skulle vara tillåtet även på gymnasiet (idag är det bara tillåtet på grundskolan). Som den trogne och noggranne läsaren av min blogg vet, har jag en skeptisk inställning till folkpartistiskt skolpolitik. Jag tror ju inte på detta förslaget heller. Det är inte avstängning av eleverna som löser problemen. Det kan möjligen dämpa symptomen, men det löser inte problemen. Jag tror ju att det är med barn som med hundar. Man ska ignorera felaktigt beteende och belöna rätt beteende. Om man stänger av bråkiga elever från skolan får de då just den uppmärksamhet de söker.De flesta elever som är föremål för avstängning har ju inte vad man kan kalla för ideala hemförhållanden. Förmodligen har de inte fått den uppmärksamhet och den bekräftelse de såväl behövde under sina första uppväxtår. Klart som fanken de lever rövare i skolan för att bli sedda. Och det funkar ju. De som bråkar blir sedda. Det får kvarsittning, åker ut ur klassrummet, får specialundervisning, får höra ett sanningens ord av rektorn, osv. Alltså redan från lågstadiet lär vi barnen att genom att bråka får man uppmärksamhet. Klart som attan att de tillämpar de kunskaperna senare i livet.Näe avstängning hjälper inte. När man måste ta till avstängning är det egentligen redan för sent. Vi måste börja tidigare. Det måste finnas resurser i lågstadiet, och kanske ännu tidigare, för att fånga upp och stötta de barn som inte får uppmärksamhet och bekräftelse hemifrån. Jamen hur svårt kan det vara att fatta hur viktigt det är att ta hand om våra minsta barn för att förebygga problem längre upp i åldrarna?

Idag har jag alltså varit hemma på förmiddagen och jobbat på eftermiddagen. Förmiddagen förflöt väldigt lungt. Ia som mycket och jag kunde jobba. Vi var ute på en kort promenad i skogen, och övade lite på följsamhet och sånt. Och så övade vi oss i att inte bli rädda för helikoptrar som flyger på låg höjd. På eftermiddagen har hon också tagit det väldigt lugnt. Men i kväll, då hände det grejer. När jag stod och stekte falukorv till middag får jag se hur hundfan har något i munnen när hon stolt trippar iväg från köket. Jag hör strax hur någon ropar: Varför har Ia en falukorv i munnen? Tja, vad svarar man på det? Jo, He....te! För det var just en falukorv, inte en falukorvsskiva. Hon hade lyckats norpa åt sig halva falukorven medan jag stod och stekte den andra halvan. Men man är väl en van förhandlare. Jag erbjöd henne lite hundgodis och lovade att inte kasta ut henne i regnet och blåsten om hon snällt gav mig korven tillbaka. Efter en kort betänketid accepterade hon erbjudandet (an offer you can't refuse), och därmed hade jag säkrat att hela familjen skulle bli mätt efter middagen.Nu på kvällen har hon visat upp sin senaste cirkuskonst. Jämfotahopp ut ur sin komposthage. Och det utan att vi ens tränat på det.

Den frågan brukar jag ställa mig ungefär en 4-5 gånger varje år. Och det är alltid lika svårt att komma på svaret. För hundra år sedan gick det en serie på TV som hette Här är ditt kylskåp. I den serien hade kocken Jan-Boris Möller att laga en trerätters måltid av det som för tillfället fanns i kylskåp och skafferi hemma hos de personer som besöktes i programmet. Han lyckades nästan alltid få till något. Det är en egenskap som jag skulle vilja ha. Att utifrån nästan ingenting kunna skapa en läcker måltid. Det är mycket snack på jobbet om att det är kul att laga mat. Men de flesta syftar då på helgmåltiderna som kan bli orgier i grädde, smör och andra livsmedel. Det är ytterst få som gläds åt att få laga vardagsmiddagen. Men det är ju den som är utmaningen. Det är väl inget svårt att göra god mat med ett kilo oxfile, ett halvt kilo smör, en flaska vin och lite potatis. Kom igen och gör något gott av gammal falukorv som gick ut igår, potatismoset som blev kvar sen söndagsmiddagen, en liten liten rest av grytan från i lördags, ett paket bacon, några ägg, och ett tomt mjölkpaket. Det är inte förrän man tycker sådana utmaningar är roliga som man med rätta kan säga att det är kul att laga mat.

Jag ska strax åka till jobbet. Jag har rakat mig och eftersom jag är så jävla fåfäng har jag duttat på mig lite rakvatten (eller after shave som det också heter, vilket dessutom låter bättre. Rakvatten låter så himla billigt. Det är något som gamla farbröder har, och dom har köpt billigaste sorten på konsum). Sedan satte jag mig med hunden i knät. Hon nosade runt lite i mitt ansikte och sedan började hon slicka mig ren. Förmodligen betraktar hon mitt svindyrt skattefritt inköpta rakvatten som smuts som måste tas bort. Så nu luktar jag hund istället. Det blir bra när jag kommer till jobbet.

Jag hade egentligen tänkt gå och lägga mig med en kopp te och Owe Wikström i sängen (ja, hans bok alltså, inte Owe själv. Då skulle min fru bli så avundsjuk), men just när jag reste mig upp från datorn föll min blick på en underbar bok: Blommig falukorv och andra bitar för barn, av Hans Alfredson. Jag kan inte undanhålla er baksidestexten på boken:"Blommig falukorv är titeln på denna bok, vilket framgår av såväl omslagets båda sidor som titelblad och en massa andra ställen. Titeln syftar på att boken heter så. ..... . Innehållet är moraliskt högtstående hela tiden utom i de tre sista visorna som är PORR FÖR BARN Rekomenderas av en läkare, en psykolog och en badmästare jag känner. Det är en sån underbar humor. Och skivan med sångerna är bland det bästa som någonsin gjorts för barn. Jag lär nog återkomma till detta när jag ska uttala mig om Staffan Westerberg.Bara en till fras, ur en sång på hemmagjord engelska."schaddapp jo blåddi kås aj lavv jo"

Jag har kommit på mig själv med att gå och prata med hunden när jag är ensam hemma på dagarna. Man gjorde ju likadant när man var hemma med små barn, men då var ju tanken att de skulle lära sig språket, så det var väl i viss mån motiverat. Men en hund kan ju aldrig lära sig allt det jag säger. "Visst ska vi leka, jag ska bara mejla över en tidplan till Joanna först". "Jag ska alldeles strax ge dig maten, jag ska bara kolla min blogg för att se om någon kommenterat mitt senaste inlägg". Riktigt roligt kan det bli om jag är med i en telefonkonferens hemifrån. För att det inte ska höras vad jag gör, stänger jag av mikrofonen på telefonen "mjutar, som man säger på god svengelska. Då kan jag ju gå härhemma och prata med hunden, dammsuga och göra vad som helst utan att de andra telefonkonferensdeltagarna hör något. Det fungerar så länge jag har en lyssnande roll på mötet. Det fungerar mindre bra när jag ska leda mötet. I synnerhet blir det inte bra om Ia skäller oupphörligt, vilket hände i torsdags. I alla fall, för några veckor sedan hade jag en lyssnande roll på en telefonkonferens, och jag gick härhemma och stökade. Ia var lite bitig och hade tagit tag i min strumpa, så jag försökte förhandla med henne om att släppa den. Men det visade sig att mikrofonen på telefonen hade blivit påslagen, så mitt i konferensen kommer jag in och säger, Nej, låt bli. Släpp min strumpa, släpp sa jag, jävla hund........ Det rönte allmän munterhet bland övriga mötesdeltagare.

Idag har jag varit hemma på eftermiddagen, så jag vet i alla fall något om hur dagen varit ur ett hundperspektiv. Morgonen var lugn enligt utsago. När jag kom hem strax före ett, körde jag min fru till hennes arbete. Naturligtvis var Ia med. När vi åker bil med henne brukar hon ligga på golvet i framsätet. Om det sitter någon där går det väldigt bra. Om det inte sitter någon där har hon möjlighet att hoppa upp på passagerarstolen, vilket inte alls är lämpligt. Men jag har åkt ganska mycket med henne själv, och har med emfas tryckt ner henne på golvet så fort hon försökt komma upp på stolen. Förra veckan var det frun som för första gången körde bil ensam med Ia. Hon var inte lika bestämd på att trycka ner hundfan på golvet, och det tog inte mer än 10 minuter i bilen så var allt mitt jobb med att få Ia att ligga på golvet som bortblåst. Nu måste jag börja om från början, och nu är det svårare. Ibland är det jobbigt med en smart hund. Man kan så lätt bli överlistad. På eftermiddagen arbetade jag en del, och Ia sov. Det gick ganska bra det också. Emellanåt gosade vi lite. Men när jag åkte för att lyssna på föredraget om Ferlin brakade helvetet löst. Ia var enligt vissa källor väldigt jobbig med sitt bitande i kläder, fötter, händer och annat löst hängande. Bitande hundar på kvällen borde man på något sätt kunna förklara. Övertrötta, för mycket aktivering under dagen, för lite aktivering under dagen, rastlösa för stunden, skulle behöva komma ut mer. Men jag tycker inte det spelar någon roll vad man gör. Hon är mer eller mindre jobbig varje kväll. Utom de kvällar då hon spårat. Så det kanske är något man borde göra för att få henne lugn. Det känns i alla fall som det går framåt med rumsrenhetsträningen. Det går bättre och bättre. På förmiddagarna kissar hon nu nästan aldrig inne. Och tar man ut henne och säger åt henne att kissa så gör hon det. På sen eftermiddag och kväll fungerar det dock inte riktigt lika bra. Men vi ser i alla fall en utveckling. Åt rätt håll.

..och gud må förlåta mig somliga rader.Nils Ferlin Ikväll hade jag den stora förmånen att få lyssna på ett föredag av Karl-Olof Andersson om Nils Ferlin. Eftersom Ferlin tillhör huspoeterna (tillsammans med framför allt Dan Andersson) var det extra roligt att få lyssna och få en helhet. Min första kontakt med Ferlin var väl när min far sjöng Vilse för mig när jag skulle sova. Jag var kanske 1-2 år. Så småningom hittade jag väl mina föräldras numer klassiska skiva där Sven-Bertil Taube sjunger Ferlin. Då borde jag väl varit runt 10 år. Sedan får jag höra Roffe Wikström sjunga Ferlin (Ja, jag vet att många finkultrurella Ferlinkännare rynkar på näsan åt det. Och Roffes tolkningar passar säkert inte alla, men han hade tagit Ferlin till sitt hjärta och förmedlade vad han kände med sitt språk, som var Blues. Det var lika äkta som vilken finkulturell trubadur som helst.) Då var jag väl runt 18. Sedan började jag väl läsa Ferlin också, och vidare sjunga honom, och så sent som i höstas besökte jag Filipstad och vandrade på klassisk mark. Och tack vare Karl-Olof har jag nu fått en helhet att sätta in mina Ferlinfragment i. Karl-Olof är en fantastiskt bra föredragshållare. Jag har tidigare hört honom tala om Harry Martinsson. Han är oerhört kunnig på området och han har en otrolig förmåga att göra sina ämnen intressanta. (Det behövs väl i och för sig inte när det gäller Ferlin. Det kan ju inte bli annat än intressant.)Man känner sig upprymd efter en sådan föreläsning, och innan jag går och lägger mig ikväll måste jag ta fram min Ferlinbok och läsa lite.