Idag när jag var på valpägarkursen kom jag att tänka på en episod för närmare 20 år sedan. Bland kursdeltagarna finns det en Pumi-ägare, och det körde en moped förbi platsen där vi hade kursen, och eftersom denna episod handlar om både Pumi och mopeder var det ingen konsig tanke. Nåväl, min gode arbetskamrat Jesper var en mörk höstkväll ute och gick med sina hundar, en Pumi (där kom den) och en Mudi. Dessa hundar är svarta, och det regnade ute, så asfalten var också väldigt svart. Plötsligt ur mörkret kommer en moped (där kom den också) farande i full fart mot Jesper och hans hundar. Jesper inser raskt att ska hundarna inte bli modederade, bör han snarast kliva ur vägen med sina hundar, och sekunden efteråt far mopeden förbi i en fart som vida översteg de tillåtna 30 km/h för en moped. (länge sen, gamla regler, nu gäller 25 km/h) När tystnade åter lagt sig över gångväger fortsätter Jesper sin promenad, tämligen förbannad över det oansvariga tilltaget att köra så fort när det var så mörkt. Efter en stund hör han återigen mopeden närma sig, och Jesper är inte den som håller tyst. Han ställer sig mitt på gångvägen och stoppar mopeden och skäller ut föraren. Det visar sig då att det inte är en moped, utan en 125:a, som för det första inte får köra på gångvägen, och för det andra kräver körkort. Jesper frågar om föraren har körkort för 125:a och han vill se det. Det får han naturligtivs inte. Då flyger fan in i Jesper. Han tar den ena backspegeln i sin hand, klämmer till och den krossas fullständigt, för den var av plast. Sen säger Jesper; du kan gå till polisen och anmäla detta om du vill. Berätta då vad som hände var det hände, och sen ska vi nog få reda på vad du heter.Det blev aldtig något rättsligt efterspel för Jesper för att han förstört backspegeln.

Så har vi varit på valpkurs igen. Fast jag läste på en annan blogg att valpkurser och hundkurser egentligen inte är det. De är valp- respektive hund-ägarkurser. Det som lärs ut är ju hur vi som ägare ska kommunicera med våra hundar. Nåväl idag lärde vi oss den så kallade U-svängen, som används för att hunden ska sätta sig på rätt ställe på ens vänstra sida. Det var svårt! Sedan lärde vi oss ytterligare en kontaktövning. Den funkade inte alls! Vi gjorde en kort promenad bort till en annan plats, och meningen var att vi skulle öva gå fint. Fiasko! Sedan släpptes hundarna, två och två lösa inne på ett inhägnat område. Meningen var att vi lite grann skulle lära oss läsa hundarnas betéende. Det gick kanon. Nu kan jag allt om hundars kroppsspråk (Näe, det kan jag inte. Skojjade bara!) När Ia skulle vara tillsammans med border collie-labrador-blandningen tröttnade hon och hoppade över staketet och drog iväg. Det var inget roligt att leka med den hunden. När jag så Ia hoppa över var min ryggmärgsreaktion måste-springa-i-kapp-och-fånga-henne, men sedan vaknade hjärnan. Hjärnan sa, varför ropar du inte på henne? Hon kommer ju alltid på inkallning. Och det gjorde hon nu också. Sedan släpptes mördarblandrashunden, american staffordshie och schäfer, tillsammans med border collien/labben. Mördarblandrashunden var så våldsam i sina lekinviter att den andra hunden, tvärt emot alla böckers beskrivningar av hundar, valde att försöka bita ifrån. Den försökte inte ens fly, för det var liksom ingen ide tycket hon. Dom kommer få problem med sin mördarhund. Det var pappan och sonen som var på kursen, och jag hörde hur sonen sa till hunden; ska vi hem och brottas sen? Jag höll på att skrika; gör du det, men tro inte att du får en hund som är trygg och stabil. Du kommer få en hund som har lätt till utfall och aggresion, men det är ju ditt jävla problem. IDIOT! sa jag inte. Men tänkte jag det, ja de gjorde jag. Men vad vet jag? Inte så mycket i och för sig. Men det är lätt att vara hundexptert, i synnerhet åt andras hundar. På frågan om vad vi ska göra för att Ia inte ska vara så bitig och vild på kvällarna svarade kursledaren att vi kanske ska ta det ännu lugnare med aktiveringen på dagarna. Jag ska prova det i morgon.

Klocan 11, när mina rumskamrater frågade om jag ville gå med och äta lunch och lockade med att det serverades lammstek, kunde jag naturligtvis inte motstå frestelsen. När vi såsmåningom fått mat och sitter ner och äter i godan ro, hör jag hur kalendern i min mobiltelefon piper till för att tala om att jag har ett möte en kvart senare. Jag kom inte på vad det var för möte, så jag tar upp telefonen för att titta efter. Till min fasa ser jag att jag har en bokad lunchdate med en arbetskamrat som jag nästan aldrig äter lunch med. Öhhhhhhhhhhh, vad göra? Det var bara att bita ihop, slänga i sig lammsteken och rusa till mötesplatsen och försöka se hungrig ut. Det gick väl sådär. Men vi hade väldigt trevligt. Och nu är jag i alla fall inte hungrig

Så har, den kanske mest dramatiska dagen i vårt hundägarliv, nått sitt slut. Som planerat åkte vi i morse ut till det stället man kan släppa sin hund lös på, en ö, omgärdad av en grävd kanal. Så ö kanske är fel ord, men hur som helst den fungerar som en ö. Det var inte så många andra hundar där, så vi släppte lös Ia, och hon var verkligen glad att få springa fritt. Vi lekte lite kurragömma och övade inkallning. Allt fungerade väldigt bra. Så drar hon plötsligt iväg mot vattnet, och jag hinner tänka, är det bra? Frun säger inget och då tänkte jag att då är det väl bra då. När vi kommer fram till vattnet får vi "äntligen" bevis på att det är en vattenhund vi köpt. Hon är ute och simmar i vattnet. Vi ropar på henne så att hon ska komma in till stranden, och hon börjar simma mot oss. Jag tycker inte det går så himla fort, hon kommer ju inte närmare stranden. Har hon fastnat, orkar hon inte, är det för kallt, kan hon egentligen inte simma? Jag tankarna är många som hinner fara genom min skalle. Jag börjar också fundera på hur jag enklast ska rädda henne. Men så sakteliga ser jag att hon kommer närmre och närmre stranden och till slut är hon framme hos mig. Jag tar ett stadigt tag i selen och hivar upp henne. Det är ju inte speciellt långgrunt, dvs det blir djupt på en gång, eftersom det är en grävd kanal. Ia kommer upp och skakar av sig vattnet. Hon verkar egentligen ganska oberörd, men vad hon ser ynklig ut. Pälsen hänger längs kroppen och hon ser plötsligt så liten ut. Eftersom det är kallt ute och hon är genomblöt, bestämmer vi oss för att omedelbart bege oss till bilen för att torka henne och få in henne i värmen. Det blev ett snöpligt slut på en strålande fin morgon, och det var verklgien en pers att plötsligt se sin hund mitt ute i vattnet. Fan vet om man törs åka dit igen utan att ha hundfan kopplad. Resten av dagen har varit betydligt lugnare, en liten kort eftermiddagspromenad och nu ligger hon utmattad och sover på övervåningen. Puh!

Nu har det kanske blivit dags att summera den senaste omröstningen. Det är ju helt klart att det inte är så många som fått allvarliga men av Staffan Westerberg. Det kna jag väl kanske inte säga att jag heller fått, men det beror mer på mina föräldrar än på Staffan Westerberg. Och i viss mån på Fem myror är fler än fyra elefanter. Min inställning till Staffan Westerberg är lite kluven. Å ena sidan tycker jag att han gjorde världens sämtsa barnprogram, och å andra sidan gjorde han sin egen grej, som han trodde på. Och sånt är alltid beundransvärt. Han tog också barn på allvar, men någonstans där blev det fullständigt fel tycker jag. Jämförelsen med Fem myror kanske bäst av allt kan förklara vad jag menar. Magnus, Brasse och Eva hade ett vuxet tilltal till barnen, Staffan Westerberg trodde att man måste göra sig till när man tilltalar barn. Han totalt underskattade barns förmåga att ta till sig något. Fem myror var fantastiskt för de använde humorn både som underhållingsform och som pedagogiskt hjälpmedel.Staffan Westerberg försökte aldrig vara rolig. Och han förenklade så mycket så det blev löjligt. Vad gäller skillnaden i tilltal kan en liknande jämförelse kan göras mellan Mora Träsk och Markolioo. Markolioo kan fylla hela Globen med barn som står och gastar "vi drar till fjällen" eller "Bärs, bärs bärs", Mora Träsk kan på sin höjd få en dagisgrupp att sjunga "Ska vi gå på tigerjakt" med tungan instoppad innanför underläppen. Markolioo har ett vuxet tilltal, Mora Träsk förlöjligar sig själva och därmed sin publik. Jag vill dock poängtera att kvalitetsmässigt kan inte Markolioo mäta sig med Fem myror, men de har samma tilltal till barnen. Och samma tilltal hittar vi också hos Hasse Alfredsson på hans skiva Blommig Falukorv. Han tar barnen på största allvar. Alla roligheter hans texter förstår inte barn, men de förstår en del och det räcker gott och väl. Det innebär dessutom att man kan växa med den skivan. Den är i sin humor så mångbottnad så den vänder sig till barn i alla åldrar. Dessutom är de musikaliska arrangermangen suveräna på skivan. Man har kostat på sig kvalitet i arrangemang och musiker, och det känns. Det känner även barnen. Därför blir det så himla bra.Nån som inte håller med mig? Jag tänkte väl det! Skriv en kommentar och förklara vad DU tycker. Det är visserligen min blogg, och jag publicerar det jag vill, men jag lovar att inte censurera bort alltför många åsikter.

Idag har vi kört full fart på hunden. Vi började i morse med frispring i trädgården. I början är det full fart på henne när man släpper henne lös. Hon far som en-jag-vet-inte-vad runt på gräsmattan och i rabatterna. Såsmåningom lugnar hon ner sig något och man kan börja kommunicera med henne. Vi har tidigare roat oss (och hunden) med att stå i varsin ände av gräsmattan och ropa på henne. Numer behöver vi inte ropa, hon vet att när vi står så och böjer oss ner på knä, ska hon komma och då får hon godis. Det finns inget roligare än se en liten lagotto komma sättande i full fart så öronen fladdrar, och sedan slänga sig i famnen på en. Lite senare gjorde vi en utflykt till en närliggande park, men för ovanlighetens skull var det ingen slottspark (det brukar ju bli det rätt ofta på våra utflykter). Jag försökte lägga ett godisspår, men det fungerade inge vidare bra. Senare på eftermiddagen har jag försökt aktivera henne inomhus med repetition av sånt hon redan kan, och så har jag börjat lära henne att hämta sin nalle. Jag har tänkt att först håller jag en godisbit i handen som hon inte får förrän hon nosar på nallen som ligger alldeles bredvid handen. Sedan tänkte jag flytta nallen lite längre bort, och när hon förstått det ska jag öva in ett kommandoord. Därefter borde det gå att ha nallen en bra bit bort från min hand med godis. Eller också är detta helt fel metod att träna leta nallen. JAg återkommer med rapport när jag gjort några framsteg. Eller om någon vänlig själ, kunnig i hur man tränar hundar innan dess berättar för mig att jag tänker helt fel. Hur som helst, tanken med dagen var en dag full av aktivering för att se hur vild hon skulle bil på kvällen. Och jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske att hon varit lite lugnare nu på kvällen än annars. Vi kunde i alla fall ha henne löst på övervåningen medans vi tittade på TV. Det brukar ju inte alltid gå annars. I så fall tyder det på att vi aktiverar Ia för lite annars. Knepigt värre.

och det är allt mörk svart natt snart,jag skulle allt laga mat nu,men vid min dator är det bra rart.Nu är klockan halv sex och det är snart mörkt ute. I morgon så här dags är det redan mörkt, för då är det inte så här dags så här dags. I morgon ska vi gå upp tidigt för att åka på hundutflykt. Till det stället där man kan släppa sin hund helt lös, och tidigt innan det kommit dit så många andra hundar. Men än så länge är det lördag kväll. Till middag blir det helstekt majskyckling, basmatiris och dragon- eller kantarellsås, lite beroende på hur man är lagd. Till efterrätt nykokt äpplekompott på nyskördad Lobo. Till kvällen blir det kanske lite äpplepaj som är kvar från igår. Om det vill sig väl kanske vi hinner med lite kvällsmat också innan vi går och lägger oss.

Ibland när jag läser andras bloggar slås jag över hur öppenhjärtligt bloggaren kritiserar folk i sin närhet. Folk som utan vidare skulle känna igen sig om de läste det skrivna. Och i vissa fall känns inte den sannolikheten alltför liten. Jag brukar tänka på att det jag skriver ska kunna läsas av ALLA. Men det finns vissa undantag. Därför kommer här en lista på vilka som inte får läsa denna blogg:- Grannen med bostonterrierna- Valpkurskamraten med den den brutala blandrasen- Mina barn- Linda, min hälsochoach- Möjligen någon mer som jag glömt. Jag kompletterar listan så fort jag kommer på ännu fler.