Förra veckan var jag på tjänsteförrättning till Göteborg. Näe, jag åkte inte Vespa, om någon undrar. Det var för kallt, och jag hade inte hunnit fram och tillbaka över dagen då. Annars hade jag kanske gjort det. Eller... jag vet inte. Hur som helst, det gav mig möjlighet att besöka ett av mina favoritkaféer Le Pain Francais på Västra Hamngatan. Gott kaffe och underbara bakverk. Sedan, på väg mot centralstationen och en taxi till flygplatsen, passerar man väldigt lägligt Steinbrenner&Nyberg på Östra Larmgatan och där köper man trippelnougat. Dyrt som fanken, men väldigt gott. Eventuellt har man på vägen passerat Mauritz kaffe på Fredsgatan och köpt sig ett kilo orostad gammal java. Har man köpt tillräckligt med nougat och suttit tillräckligt länge på kafét, klarar man sig förmodligen tills nästa gång tjänsten "tvingar" mig att åka till Göteborg. Nästa vecka ska jag till Kumla. Vad gör man där? Kaffe och bunkerbulle på fängelsekafét?

På förslag från läsare skapar jag nu en omröstnig om en färgstark person, Staffan Westerberg. När det gäller honom måste jag verkligen säga några ord. Men jag sparar det till dess att omröstningen är avslutad.

I alla fall i min omröstning. Det är ungefär lika många som är starkt berörda av Barnen i Bullerbyn, som inte är berörda alls. Och intressant är att fler än någonsin har röstat. En viktig fråga med andra ord. Jag tycker det är roligt att så många uppskattar böcker som egentligen inte handlar om något. Bara en beskrivning av ett lungt och tämligen idylliskt liv i några gårdar nere i Småland för en herrans massa år sedan.

Ibland när jag läser vissa bloggar, eller blogginlägg blir jag förundrad. Ibland blir jag förundrad över hur mycket någon kan säga med så få ord. Ibland blir jag förundrad över hur djupt någon tänkt. Ibland blir jag förundrad över vad någon tänkt; jag begriper inte ett skvatt, men av kommentarerna att döma är det andra som gjort det. Jag tycker det är oerhört svårt att vara fåordig och ändå få något sagt. Jag tänker sällan några riktigt djupa tankar, och gör jag det sätter jag dem inte på pränt på bloggen. Och jag kan definitivt inte skriva flummigt kryptiskt och ändå bli förstådd. Jag är helt enkelt en skrivarproletär. Men jag trivs med det.

Det är svårt att jobba hemma när man är hemma med hund. Av lite olika skäl. Skälet idag var rätt behagligt. Jag hade en hund som ville sitta i knät och bara gosa. Jag kommer ofta tillbaka till ett inlägg av en annan lagottoägare. Jag har säkert länkat dit förr, men jag gör det igen. Här Hundar är helt underbara.Jag provade lite av det som lärdes ut på valpkursen igår. Jag provade Stanna kvar, inte att trä på en T-Shirt, för som det kommenterats, frågan är vad man ska med den förmågan till hos sin hund. Det gick sisådär ska jag säga med stanna kvar. Men man måste väl öva. Vad som hänt på eftermiddagen, då jag jobbade på jobbet vet jag inte. Jag gör väl som förra veckan, jag ljuger ihop något och till dess att den-som-vet kommenterar är det min lögn som är sanning. På eftermiddagen och på kvällen var Ia en fullständig ängel. Hon kissade inte inne, bet inte någon eller något, plockade undan sina kläder, gjorde sina läxor, hjälpte till med middagsdisken och gick och la sig i tid utan tjat.

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om min Vespa som hade fått fnatt. Det påpekades mycket riktigt att en riktig MC ska kickas igång. Vilket får mig att tänka på en av mina absoluta favoritartister, Peter Carlsson (och dom Blå Grodorna). I en av sina föreställningar berättade han om hur han en gång skulle åka bil ner till Afrika. PÅ vägen ner skulle han lämna av en sparkstötting hos morsan. Någon gång nere på autobanupptäckte han att han hade glömt att lasta av sparken från takräcket hemma hos morsan. Så då var han på väg till Afrika med en sparkstötting. Väl framkommen gav han sparken till sin vän Abdel del Cadel (eller hur han nu stavar sitt namn), och Abdel ställde den framför sitt hus och satt på den och rökte sin pipa. Slutklämm: "Det skulle vara roligt att komma dit igen om 650 år när arkeologerna börjar gräva. Det måste ju ställa allting på huvudet. En spark i Sahara.

Idag har jag inte hunnit skriva mycket, dvs inget alls. Däremot har jag skrivit en hel del kommentarer på andra bloggar, men det syns ju inte här. Lite orättvist tycker jag. Egentligen borde jag göra inlägg här som länkar till mina kommentarer på andra ställen. En egenhet jag har är att jag ibland tycker det är vansinnigt svårt att hitta på något att skriva om. Men om jag får ett ämne att kommentera är det inte alls svårt att skriva något. Jag känner mig ibland som en av DN:s ledarskribenter, Barbro Hedvall. Hon sa en gång: Ge mig ett ämne så ska jag leverera en åsikt. Det är en ledarskribents uppgift. Man kanske skulle bli ledarskribent.

Nur är det ju hela 23 personer som sagt sitt i min omröstning. Så många tror jag aldrig jag lyckats skramla ihop tidigare. Så nu är det hög tid att byta omröstning. Problemen är dock två. För det första måste jag komma på någon ny, och för det andra skulle jag vilja dra några kloka slutsater av resultatet från den nu pågående, men jag känner mig inte riktigt mogen att formulera några slutsater. Ännu