Så är då årets Skånevistelse oåterkalleligen slut för denna gång. Efter en hel jävla dag i regn har vi fällt ner stödbenen på husvagnen i Åsa, mellan Varberg och Kungsbacka. En liten camping där minst hälften av platserna upptas av säsongsliggare. Och visst är det fint här, nära till havet och idylliskt. Men som sagt, det har regnat hela jävla dagen.

Det bästa med husvagnen är hur trevligt det kan bli när man ska fika "on the road". Idag stannade vi på en rastplats, gick in på Statoilmacken och köpte lite degiga och smaklösa, men i alla fall nybakade rosenbullar. När man kommer in i den lite halvsvala och fuktiga husvagnen drar man bara igång gasolvärmen, och strax sprider sig en behaglig värme i vagnen. Så sätter man på kaffet och efter en liten stund känner man den underbara doften av nybryggt kaffe blandat med gasolkökets svaga doft. Då kan det regna hur jävla mycket det vill, livet är i alla fall underbart.

Nu har vi packat allt och våra barn är och klipper håret inne i Simrishamn. När de kommer tillbaka ska vi åka vidare mot Bohuslän. (Fråga mig inte varför de var tvungna att klippa sig just i Simrishamn, och just den dag vi skulle åka vidare, men nu blev det så.) Vi får se om vi orkar köra ända fram, eller om vi övernattar någonstans på vägen.

Men fan vad glad jag är att vi fällde förtältet igår. För nu regnar det. Och det har regnat en stor del av natten. Marken är liksom mättad så det blir stora vattenpölar när vattnet inte förmår rinna undan. Och så blåser det också. Vi har legat ute på campingar i över 10 år, och jag tror aldrig jag varit med om en så regnig campingtur som just denna. Klart att det har regnat tidigare, men oftast på nätterna, eller lite grann mitt på dagen, men aldrig så här ihållande och mycket. Och trots över hundrafemtio övernattningar i tält och CombiCamp har vi nog inte fällt mer än två eller möjligen tre blöta tält. Och i år hinner förtältet knappt torka upp innan det blir blött igen. Tur att vi har husvagn, annars hade det inte varit roligt ska jag säga. Och fan vet om det blir bättre väder senare.

Det har inte blivit så mycket roligt för Ia idag. Men jag tror att dagens höjdpunkt verkligen var en höjdpunkt. Besöket på hundbadet. Men återigen visade det sig att hon inte är en badhund. Dessutom var vågorna läskiga. Det var mycket roligare att gräva i sanden och leka med en lite taxvalp på drygt tre månader som kom förbi. Återigen kan vi konstatera att Ia är väldigt försiktig när hon leker med små valpar. Och taxen ville helst att allt ligga bredvid Ia och bara gosa. Ia å andra sidan ville gärna visa vilka fina gropar hon kan gräva. Lite synd bara att taxen stod ivägen för Ias sprättande sand.

Och eftersom vi var tvungna att fälla förtält blev kvällspromenaden tyvärr ganska kort. Ingen rolig dag för Ia, men vi får hoppas att morgondagen blir roligare. Fast fan tro´t, då ska vi ju åka bil hela dagen. Hmmm

Det är alltid trevligt att vakna till tystnaden som uppstår då det inte regnar på taket på husvagnen. Då kan man stiga upp, koka lite morgonkaffe, ta en god bok och sätta sig i förtältet och läsa och dricka lite kaffe. När morgonbestyren var avklarade begav vi oss iväg till Tommelilla för att bese Hasse&Tage-museet. Som sagt, det är nog världens minsta museum. Man är tvungen att boka plats eftersom dom bara tar in åtta personer åt gången, och då har man en halv timme på sig att titta. Jag kan väl inte säga att museet gav så mycket nytt. Det mesta visste man redan, så behållningen var glädjen av igenkännandet. Det fanns filmklipp, affischer och lite rekvisita från en massa olika produktioner, och när man såg dem kom man ihåg hur himla kul den filmen eller revyn var.

Efter Tommelillabesöket åkte vi till Backagården igen för att fika, sedan till Caferian för att köpa kaffebröd till kvällsfikat, och slutligen upp till Ingelsta Kalkon för att köpa lite kalkonbröst och potatissallad som vi tänkte äta till middag i morgon. Då har vi ju kört hela dagen, och lite snabbmat sitter inte fel. Kalkonbröst är dessutom godare än hamburgare.

Väl hemkomna tog vi Ia till hundbadet så att hon skulle få bada.

Efter middagen tänkte vi ta en promenad in till Simrishamn och därefter riva förtältet. Men eftersom det såg så regnhotande ut bestämde vi att riva tältet direkt. Så nu är tältet rivet och och en hel del saker stuvade i bilen. Då kommer det gå mycket lättare att komma iväg i morgon, och det regn som som har utlovat under natten slipper vi få på tältet.

Idag har Ia  i alla fall fått promenera mer än i går. Två promenader in till Simrishamn, och så både en morgon och en kvällspromenad runt campingen. Och det är som lättast att gå med Ia när jag gör det ensam. Då drar hon inte alls lika mycket som här hela familjen är med. Vid andra promenaden in till stan hittade hon något liktigt härligt att rulla sig i. Jag vet inte om jag vill veta vad det egentligen var, men det verkade vara snigelslem. Det går i alla fall inte att tvätta bort ur pälsen.

Nu har övriga familjen lärt Ia vad campingsemester betyder. Det betyder att man får slicka familjens yogurttallrikar efter frukost varje morgon. Och det betyder också att man kan stå och skälla på yngsta dottern för att hon inte äter tillräckligt snabbt och ställer ner sin tallrik på marken när Ia vill ha den. Hoppas bara Ia förstår att detta är ett campingfenomen som INTE fungerar hemma. Fan tro´t!!

När jag vaknade i morse hörde jag att det regnade. Då blev jag sur och somnade om. Men så småningom var det obönhörligt dags att stiga upp, och förresten hade SMHI lovat att regnet skulle sluta på förmiddagen, vilket det också gjorde. Då promenerade vi in till Simrishamn hela flocken, bara för att vandra i staden. Och på Zekes antikvariat hittade jag ytterligare en kokbok, Joanne Harris och Fran Warde, Det Franska Lantköket. (Joanne Harris har skrivit boken Chokolade, som också blivit film med samma namn.) När vi hade kommit hem igen satte vi kurs mot Gallerianna, där man kan titta på tavlor, köpa rabarberblad i cement som fungerar som fågelbad, och fika. Men hon hade inte öppet (i år, än, just idag? Vet inte?) Så vi fortsatte till Galleri Keramika Fantasia för att köpa ett "spjut" i orange färg också. De var nämligen inte klara när vi var där tidigare, men nu var det det. Sedan åkte vi till vårt älskade Backagården för att fika. Backagården ligger mellan Kåseberga och Lödderups strandbad, längs kustvägen. En mer utförlig beskrivning av Backagården, och några bilder kommer kanske senare, men gott och trevligt var det. Sedan ett besök på Caferian för inhandling av kaffebröd till kvällens avsnintt av Morden i Midsomer, och därefter åkte vi till Mogens Eriksen i Borrby för att titta på hans fina lampor. Mogens köper in och renoverar gamla funkislampor och lampor i Bauhaus-stil, och så har han designat och nytillverkar "Bauhaus-lampor". Besök hans hemsida, klicka på butiken och titta på dom underbara lamporna.

Därefter hem för att laga och äta middag. Efter middagen, medan frun diskade och barn tittade på Allsång på skansen gick jag en långpromenad med Ia. Inte så fantasifullt, för jag gick in till Simrishamn igen, men det var väldigt skönt ute och fint kvällsljus. Sedan hemåt för Kommisarie Barnaby och kvällsfika. Och nu sitter jag här i förtältet och skriver, och ska strax gå och lägga mig.

I morgon är sista dagen i Simrishamn. Jag funderar på vad vi gjort här, och vart veckan tagit vägen. Jag får väl läsa min blogg för att friska upp minnet. Snart har väl halva semestern gått, men det känns redan som om den är på upphällningen. Det beror nog delvis på att Simrishamn brukar vi besöka i slutet av vår semester i vanliga fall, men nu började vi nästan här. Och vi har kvar en massa underbara dagar både i Bohuslän och i Värmland. Och så har vi mer semester senare och då står Dalarna på tur.

Åhus gjorde ju inget större intryck på mig. Jag håller allt Simrishamn högre, även om våra före detta grannar tyckte att Åhus var underbart. Twinflower skrev i en kommentar tidigare att hjärtat av Österlen ligger i Vitemölla, så på vägen till Åhus åkte vi ner till Vitemölla. Och visst, det var väl fint, och den parkering man ska bo på enligt Twinflower var också fin, men inte tillräckligt för att ge mig feeling. Däremot får jag feeling av klipporna lite söder om hundbadet vid Vårhallen (Vårhallarna? Bägge namnen finns). Jag får även feeling på andra ställen på Österlen. Och då kan man fundera på vad det är som gör ett ställe till något alldeles speciellt. Baserat på mina besök i Åhus och Vitemölla utan feeling och klipporna med feeling, tror jag att för att en plats ska bli något alldeles speciellt, måste den förknippas med något annat. Man måste ha upplevt något på den platsen för att den ska bli speciell. Antingen fysiskt upplevt något eller ha befunnit sig i en speciell sinnesstämning när man var på den platsen. Till exempel den camping vi just nu bor på, för det gjorde vi förra året när vi fick reda på att det fanns en liten lagottovalp till oss. Järnvägsstationens parkering i Simrishamn är också en plats jag starkt förknippar med Ia. Förra året hade vi parkerat bilen där, och så gick vi en promenad i stan, köpte ett litet italienskt lexikon på ett antikvariat för att börja fundera på passande namn till hunden. Så kom vi tillbaka till bilen, började läsa i lexikonet och samtidigt äta av choklade vi köpt i Skånetranås. Ett oförglömligt minne. Men jag tror inte någon annan person skulle få någon feeling av att se Simrishamns järnvägsstation. Nu vill jag ju inte jämföra Vitemölla med järnvägsstationen, men som sagt, jag tror man måste ha upplevt något på en plats för att den ska bli det där lilla extra.

Nu tror jag att Ia har kommit på att man sover bäst i våra sängar, men helst vid fotänden, för där hittade jag henne i morse också. Efter frukosten gick jag en lång förmiddagspromenad med henne. Och det är inte lite hundar man möter. Hela campingplatsen verkar nästan svämma över av hundar. Och så alla Simrishamnsbor som också är ute och vallar sina djur. Jag mötte en inföding som var ute och gick med sin tollare. Och även om inte Ia så gärna ville hälsa på den, ville jag det. Som jag kanske sagt tidigare, skulle jag välja hundras med bara ögat skulle det definitivt bli en tollare. Dom är små och nätta och har en underbar färg på pälsen. Tollarens ägare var inte svårpratad, så där blev vi stående en bra stund. Ia var väl inte lika intresserad. När jag går ensam med Ia, och på ställen där hon gått förut drar hon inte mycket alls, men när vi kom till Åhus var det fullständigt omöjligt att ha henne i koppel. Hon drog som en jävla häst.

Efter middagen ägnade vi en stund pälsvård. Det finns en och annan outredd tova i Ias päls. Någon långpromenad på kvällen blev det dock inte, det var ju ett sånt jävla väder. Tur att hon hade fått gå långt på förmiddagen i alla fall.