Det slog mig nyss att jag borde ha haft denna blogg i ett år nu, och när jag tittade efter såg jag att mitt första inlägg skrev jag den 20 juli förra året. Så nu har jag uppenbarligen hållit på i över ett år med skrivande. Intressant. När jag började visste jag inte riktigt vad jag ville och vart jag skulle, men jag är på intet sätt missnöjd över utvecklingen. Man ser ju en hel del nystartade bloggar som verkar intressanta, men efter någon vecka eller månad, tröttnar författaren på att skriva. Men jag  har svårt att tänka mig att någon av mina första läsare tänkte: Detta kan nog bli en intressant blogg att följa. Kanske att bloggen snarare liksom jag (i alla fall enligt en tidigare chef) "vinner i längden". (Men jag gillade aldrig den chefen riktigt bra). Hur som helst, jag har hållit på ett år, och jag planerar inte att sluta det närmaste året, men man får väl se vad som händer.

Då så, ska jag väl försöka komplettera mer med noteringar från gårdagen. Som jag skrev i går var jag lite för trött för att skriva något mer utförligt. Men N.B när vi åkte hem från Västerås igår kände jag mig inte det minsta trött, snarare tvärt om. Jag brukar bli väldigt trött när jag kör bil, i synnerhet med släp på motorväg, men igår var det inga problem alls. Det var som om helgens mycket angenäma upplevelser verkligen fyllt på mina energiförråd. (Det som gjorde mig trött var allt jag gjorde när vi kommit hem efter Västerås.)

Hur som helst, gårdagen blev alltså också en mycket lyckad dag. Vad som speciellt gläder mig är att Ia bättre och bättre accepterar att ligga i buren när hon inte ska visas. Det gör ju det mycket lättare att umgås med andra människor och följa vad som händer i ringarna. Det är klart att Ia inte ligger lika bra som de andra hundarna vi har runtomkring oss, men från att inte ha legat i buren alls på den första utställningen till gårdagens burliggning är det ändå MYCKET stora framsteg.

Utställningsmässigt gick det inte lika bra igår som på lördagen. En 1:a kort och gott. Fin kritik, men vid konkurrensbedömningen ville inte Ia visa sig mer, hon drog för mycket och åt fel håll, så inte ens Lotta kunde få någon stil på henne.

När utställningen var slut dukades det upp till fika igen, och vi blev till och med fotograferade av SLRK:s "hovfotograf".  Utöver vad som bjöds på lördagen kom även Helena med några helt sagolika cocoskakor. På något sätt blir den en så skön och avslappnad stämning kring ett sånt där kaffebord. I synnerhet när vissa av kaffegästerna kanske var mindre klädd än vad som skulle vara acceptabelt i andra sammanhang. Men som sagt, kaffestunden efteråt gör att jag kan tänka mig att åka på utställningar som ligger långt bort hemifrån. 

Kära dagbok,

Idag är jag alldeles för trött för att skriva speciellt mycket. Så det blir nästan ingenting alls. Jag skriver nog mer i morgon. Men det viktigaste orkar jag med: Ett stort tack till alla er som som jag träffade i helgen eftersom ni gjorde hundutställningshelgen till den underbara upplevelse det blev.

Som någon observant läsare möjligen redan noterat har jag lite svårt att ta hundutställningens tävlingsmoment på riktigt allvar. Det talas ibland om att vissa människor är extrema tävlingsmänniskor. Jag har alltid trott att jag var precis motsatsen. Att det ALDIG skulle gå att locka fram någon tävlingsinstinkt hos mig. Det trodde jag ända tills jag hamnade i en segelbåt för första gången. Då blev begreppet "En båt - nöjessegling, två eller flera båtar - kappsegling" känt för mig. Vid rodret på en segelbåt visade det sig att min tävlingsinstinkt kom fram. Men som sagt, bara där, ingen annanstans över huvud taget någonsin. Så hundutställningar är för mig ingen tävling. Och det är rätt skönt. Däremot är det lite grann som ett chokladhjul. Om man bara har en hund med sig (satsar på ett nummer) är chansen till vinst inte så stor, men har man flera hundar i olika klasser med sig (satsar på flera nummer), ökar vinstchansen. Men det fina är ju att man inte behöver äga alla hundarna själv, utan det räcker med att lära känna en massa trevliga lagottomänniskor, för deras hundar blir som fler nummer. Jag tycker det är lika roligt när det går bra för någon av de underbara människor och hundar jag lärt känna, som när det går bra för Ia. (I alla fall nästan). Därför var det ju till exempel extra tråkigt att inte Tristan var med idag, för då minskade ju vinstchanserna. Betydligt. Men det är inte mycket att göra åt. Hoppas han kan vara med i morgon.

Vilken dag. En sån hundutställningsdag. Idag har vi varit på hundutställning på Lövudden i Västerås. En fantastisk dag på många sätt. Först och främst vädret. Det är klart att jag tycker det är jobbigt när solen skiner från en klarblå himmel en hel dag. Det är varmt och jag blir skär som en gris av solen. Men klart mycket bättre än regn. Så vädret var bra. Sedan har vi träffat massor av mysiga hundar och deras ägare. Och sist men inte minst har vi fikat. Som tidigare överenskommet hade jag med mig bullar och några småkakor, Hannah hade bakat kardemummamuffins, havrekakor och chokladkaka med vit choklad, Mia hade bakat kladdkakor med After eight och nougat och Karin hade med sig kaffe. Men inte nog med detta, helt spontant dök det upp mer kaffe, vit duk, och snickerskakor. Och en massa människor som ville vara med. Helt underbart tycker jag. Precis så ska en riktigt bra dag vara. Efter utställningen gickvi tillbaka till husvagnen och åt middag, promenerade hund, fikade och nu lyssnar vi på reprisen av Sommar. Som sagt, en riktig kanondag .

Hur det gick på utställningen? Spelardet någon roll? Ja, jag vet inte riktigt hur det formellt ska skrivas, men i alla fall fick hon en etta, och blev fyra i konkurensen i sin grupp och hon fick hederspris. Kan det möjligen skrivas jkl 4:a med HP. Eller nåt sånt. Inte så illa med andra ord. Vi känner oss fullt nöjda.

Idag har det inte blivit så mycket roligt för Ia. Jo, förmiddagspromenaden var rolig, i alla fall för mig. Sedan har vi ju mest bakat och gjort oss klara för avfärd, så det enda vi gjort med hunden är väl att titta på henne och känna sig missnöjd med klippresultatet (dock inte jag så mycket, utan mest hon som har klippt). Vi får väl se vad dom som kan, säger i morgon.

Nu har vi i alla fall kommit på plats i Västerås, och vi bor åter i husvagn. Det känns bra. Verkar Ia också tycka. Just nu ligger hon och knoppar på min huvudkudde. Undrar var jag ska sova någonstans. Till skillnad från tidigare i år när vi känt oss lite obekväma med att Ia skällt, kan vi säga att på denna camping som ligger vägg i vägg med utställningsområdet, dräller det av hundar som definitivt skäller mer än Ia.

När vi kom i eftermiddags och åkte förbi utställningsområdet såg jag att flera redan hade rest sina utställningstält. Är inte det lite fusk att resa tältet redan dagen före?  Och vissa fuskar/snålar och har ställt sina husvagnar på parkeringen vid utställningen. Hmmmm.

Nåväl, bullar och kakor ligger klara, så då kan man väl med gott samvete sova, även om inte allt på att-göra-listan blev gjort idag. Det där med att jobba kom på något sätt långt ner i prioriteringsordningen. Konstigt.

I dag har vi en del saker som står på "to do-listan"
Vi ska
* dricka förmiddagskaffe

* gå förmiddagspromenad
* duscha
* baka lantbröd, bullar, kokosdrömmar, bruna bröd och ev. något mer
* kontrollera om det finns plats på campingen i Västerås

*Packa mat inför helgen i husvagnen

*Packa grejer inför helgen i husvagnen

*byta en gasolflaska så att vi kan ha med oss en full flaska i reserv

*jobba (dvs, göra en tidplan, en organisationsplan och en dokumentförteckning. Planera in och kalla till riskanalys, projektmöten och uppföljningsmöten)

* förbereda oss mentalt inför morgondagen

Sedan är det nog hundra saker till jag bör/ska göra...

Denna vecka är vi kattvakt åt våra bekanta. Det betyder att vi åker hem till dem och ger katterna mat. Sedan är vi också ombedda att gosa och pussa på katterna. Men det går ju inte, de är ju aldrig hemma eftersom de är utekatter som kommer och går när de vill. Och då slår ju mig tanken; hur kan man sova lungt om natten när man vet att ens katter är ute och ränner på byn och vilken sekund som helst kan bli överkörd?  Man kan ju aldrig vara säker på att katterna kommer hem. Jag skulle aldrig klara av att ha utekatter. Ska jag ha katt (vilket jag naturligtvis inte ska ha) ska jag ha en ragdoll. Det har våra andra bekanta som vi var och käkade middag hos nu i kväll. En ragdoll är nästan som en hund, och definitivt ingen katt som springer ute hur som helst.