Idag har Ia  i alla fall fått promenera mer än i går. Två promenader in till Simrishamn, och så både en morgon och en kvällspromenad runt campingen. Och det är som lättast att gå med Ia när jag gör det ensam. Då drar hon inte alls lika mycket som här hela familjen är med. Vid andra promenaden in till stan hittade hon något liktigt härligt att rulla sig i. Jag vet inte om jag vill veta vad det egentligen var, men det verkade vara snigelslem. Det går i alla fall inte att tvätta bort ur pälsen.

Nu har övriga familjen lärt Ia vad campingsemester betyder. Det betyder att man får slicka familjens yogurttallrikar efter frukost varje morgon. Och det betyder också att man kan stå och skälla på yngsta dottern för att hon inte äter tillräckligt snabbt och ställer ner sin tallrik på marken när Ia vill ha den. Hoppas bara Ia förstår att detta är ett campingfenomen som INTE fungerar hemma. Fan tro´t!!

När jag vaknade i morse hörde jag att det regnade. Då blev jag sur och somnade om. Men så småningom var det obönhörligt dags att stiga upp, och förresten hade SMHI lovat att regnet skulle sluta på förmiddagen, vilket det också gjorde. Då promenerade vi in till Simrishamn hela flocken, bara för att vandra i staden. Och på Zekes antikvariat hittade jag ytterligare en kokbok, Joanne Harris och Fran Warde, Det Franska Lantköket. (Joanne Harris har skrivit boken Chokolade, som också blivit film med samma namn.) När vi hade kommit hem igen satte vi kurs mot Gallerianna, där man kan titta på tavlor, köpa rabarberblad i cement som fungerar som fågelbad, och fika. Men hon hade inte öppet (i år, än, just idag? Vet inte?) Så vi fortsatte till Galleri Keramika Fantasia för att köpa ett "spjut" i orange färg också. De var nämligen inte klara när vi var där tidigare, men nu var det det. Sedan åkte vi till vårt älskade Backagården för att fika. Backagården ligger mellan Kåseberga och Lödderups strandbad, längs kustvägen. En mer utförlig beskrivning av Backagården, och några bilder kommer kanske senare, men gott och trevligt var det. Sedan ett besök på Caferian för inhandling av kaffebröd till kvällens avsnintt av Morden i Midsomer, och därefter åkte vi till Mogens Eriksen i Borrby för att titta på hans fina lampor. Mogens köper in och renoverar gamla funkislampor och lampor i Bauhaus-stil, och så har han designat och nytillverkar "Bauhaus-lampor". Besök hans hemsida, klicka på butiken och titta på dom underbara lamporna.

Därefter hem för att laga och äta middag. Efter middagen, medan frun diskade och barn tittade på Allsång på skansen gick jag en långpromenad med Ia. Inte så fantasifullt, för jag gick in till Simrishamn igen, men det var väldigt skönt ute och fint kvällsljus. Sedan hemåt för Kommisarie Barnaby och kvällsfika. Och nu sitter jag här i förtältet och skriver, och ska strax gå och lägga mig.

I morgon är sista dagen i Simrishamn. Jag funderar på vad vi gjort här, och vart veckan tagit vägen. Jag får väl läsa min blogg för att friska upp minnet. Snart har väl halva semestern gått, men det känns redan som om den är på upphällningen. Det beror nog delvis på att Simrishamn brukar vi besöka i slutet av vår semester i vanliga fall, men nu började vi nästan här. Och vi har kvar en massa underbara dagar både i Bohuslän och i Värmland. Och så har vi mer semester senare och då står Dalarna på tur.

Åhus gjorde ju inget större intryck på mig. Jag håller allt Simrishamn högre, även om våra före detta grannar tyckte att Åhus var underbart. Twinflower skrev i en kommentar tidigare att hjärtat av Österlen ligger i Vitemölla, så på vägen till Åhus åkte vi ner till Vitemölla. Och visst, det var väl fint, och den parkering man ska bo på enligt Twinflower var också fin, men inte tillräckligt för att ge mig feeling. Däremot får jag feeling av klipporna lite söder om hundbadet vid Vårhallen (Vårhallarna? Bägge namnen finns). Jag får även feeling på andra ställen på Österlen. Och då kan man fundera på vad det är som gör ett ställe till något alldeles speciellt. Baserat på mina besök i Åhus och Vitemölla utan feeling och klipporna med feeling, tror jag att för att en plats ska bli något alldeles speciellt, måste den förknippas med något annat. Man måste ha upplevt något på den platsen för att den ska bli speciell. Antingen fysiskt upplevt något eller ha befunnit sig i en speciell sinnesstämning när man var på den platsen. Till exempel den camping vi just nu bor på, för det gjorde vi förra året när vi fick reda på att det fanns en liten lagottovalp till oss. Järnvägsstationens parkering i Simrishamn är också en plats jag starkt förknippar med Ia. Förra året hade vi parkerat bilen där, och så gick vi en promenad i stan, köpte ett litet italienskt lexikon på ett antikvariat för att börja fundera på passande namn till hunden. Så kom vi tillbaka till bilen, började läsa i lexikonet och samtidigt äta av choklade vi köpt i Skånetranås. Ett oförglömligt minne. Men jag tror inte någon annan person skulle få någon feeling av att se Simrishamns järnvägsstation. Nu vill jag ju inte jämföra Vitemölla med järnvägsstationen, men som sagt, jag tror man måste ha upplevt något på en plats för att den ska bli det där lilla extra.