Kanske inte en kanondag om man varit hund i La famiglia, ety det har gjorts en del andra saker än hundat. Eftersom det är bjudet till kafferep i morgon har dagen ägnats åt att röja på ägorna. Tre veckors oklippt gräsmatta (när vi var på semester) tar tid att återbringa till verkligheten. Vi har klippt och klippt och räfsat och klippt, och fortfarande är det inte bra. Och det är väl bara att erkänna, Ia är inte road av den sortens trädgårdsarbete. Och den sorts arbete hon är road av, var det inte varit så mycket av idag. Det har varit väldigt begränsade grävbehov. Däremot har Ia fått vara lös i trädgården, och det har väl varit bra. Så har hon också fått springa lös i skogen. Frun var där med henne en stund medan jag bakade ut bullarna. I övrigt har nog inte dagen bjudit på några större hundsensationer.

Igår när jag var ute med Ia mötte vi en labradorhane. Både han och Ia ville hälsa på varandra så det lät vi dem göra. Ia var väldigt pigg och försökte på alla sätt få igång labben att leka. Men hans matte sa att hon hade bråttom för hon skulle träffa någon. -Men vi kan släppa dem någon annan gång så de får leka, sa hon. I helvete tänkte jag. I helvete att jag släpper min lilla hund lös med den stora kraftiga hanen. Vem vet hur det kan sluta. (Jo, jag vet.) Men så sa jag inte. Jag sa bara javisst, och så gick jag vidare. Fegt?