Och så har denna dag gått. Sedan klockan 6 har vi ägnat oss åt pälsvård, och vi är fortfarande inte klara. Slutsatserna av detta mastodontarbete är att det är jävligt svårt att hålla en hund tovfri i fält. Vi trodde oss ha kammat Ia hyfsat under semestern, men tydligt är att utan trimbord och ordentlig beslysning hittar man inte alla tovor. Och man måste kamma betydligt mer och oftare än vi gjort. Så  mycket hår det kan kammas bort nu trodde jag inte fanns på den hunden. Nu är vi dock färdigkammade, vilket i och för sig inte betyder att hunden är tovfri, utan det betyder att nu orkar vi inte mer.  Ett tag hade vi känslan av att detta var ogörligt; vi skiter i utställningarna i helgen, men så småningom har vi i alla fall kommit så långt så man kan säga att good is good enough. Nu gäller det bara att hinna klippa också. Vi har klippt benen, magen, skägget och lite på sidorna. Resten sparar vi till i morgon. Och som vanligt när det klipps lagotto hemma hos oss uppstår meningsskiljaktigheter om huruvida det ska klippas mer eller mindre. Jag hävdar alltid mer, och frun mindre. Det är dock hon som håller i saxen då hon får bestämma. (Nästan.) Ett enkelt sätt att lösa den frågan är ju att "fuska" som somliga gör, och åka till Kvicksund före varje utställning. Eftersom det är väldigt trevligt i Kvicksund kan jag i och för sig förstå de som vill åka dit, men då lär man sig ju aldrig att klippa själv. Nåväl, nu är hunden kvällspromenerad och det är dags att lägga sig.

På semestern har vi de senaste åren alltid tagit en sväng förbi Lidköping. Inte för något speciellt skäl mer än att det är en trevlig stad, trots att favoritkafét har bytt ägare sedan några år, och inte längre är värt ett besök. Men i år var vi aldrig i Lidköping, utan det blev ju Karlstad i stället.  Lilla mamma har en del släkt kring Lidköping, och ibland brukar vi sammanstråla med mina föräldrar och träffa en eller annan släkting. För två år sedan gjorde vi det, och då åkte vi hem till släkten som bor i den lilla byn ...öh, vad är det nu den heter? Nåväl. Släkten odlar bin, och producerar därmed en hel del honung. När var där för två år sedan serverades det jordgubbar, yougurt och färsk flytande honung. Det var första gången jag provade den kombinationen, men definitivt inte den sista. Det var fantastiskt gott. Dessutom var det en underbar eftermiddag i deras trädgård då vi åt detta.

Som sagt i år, och faktiskt inte heller förra året träffade vi dessa biodlande släktingar, och när jag igår åt just jordgubbar, honung och yougurt, kom jag att tänka på det där tillfället för två år sedan, och jag kände jag att ett besök hos dem är något som jag saknar från årets semester.

Det kan vara lite förvirrande att börja arbeta igen. Ur många aspekter. I normala fall förvarar jag min mobiltelefon i vänster byxficka. Men när man umgås med en hund hela dagarna, som man har gjort på semestern, vill jag ha hundgodis i vänster byxficka. Det är lätt att komma åt när man har kopplet i höger hand. Att blanda mobiltelefon och hundgodis är inge´ bra. Inte ens en riktigt bra mobil kan stå emot den ansammling av smulor som bildas i en byxficka som man förvarat hundgodis i en längre stund. Sålunda har jag börjat ha telefonen i höger byxficka under semestern. Och nu tillbaka på jobbet, när jag inte har hundgodis i vänster ficka kan jag ju ha telefonen där, och har faktiskt lagt den där också. Men likväl far jag desperat runt på kontoret och letar efter min telefon när jag inte hittar den höger byxficka, fast den ligger säkert i vänster byxficka.