Idag har det schamponerats och kammats lagottopäls. Inte så roligt för alla inblandade, men ack så nödvändigt. Dessutom har Ia fått leta godis i trädgården.

När jag var ute och gick kvällsrundan noterade jag att hon drar mycket mindre nu än hon gjort på semestern. Det är en markant skillnad. Och hon lyssnar och lyder också mycket bättre när man går här hemma i byn än i till exempel Mölle. Kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. I övrigt har väl inte dagen bjudit på så mycket skojsigheter. Skulle väl möjligen vara triumfen över att ha lyckats sno åt sig fruns bulle när vi kvällsfikade.

..gifte jag mig. Men min nuvarande fru. (Hänger du med Hannah?)

Egentligen borde man fira det på något sätt.  Det har vi inte gjort så mycket. Orsaken är nog att det enda sätt jag egentligen skulle vilja fira det på (liksom jag ville fira 10-årsdagen) är att åka Göta Kanal. Men det har vi alltså inte gjort. Nu heller. Jag vet inte riktigt varför jag vill åka Göta Kanal, men jag vill det. I brist på kalnalåkande bakade jag en tårta i morse. Man kan göra det ganska enkelt för sig. Man kan köpa färdiga tårtbottnar på Ica, man kan röra ihop Ekströms pulver till vaniljkräm och man kan köpa frysta hallon. Om man har egna hallon och är lite road av bakning har jag ett annat förslag. Baka egen tårtbotten. Inte speciellt svårt, recept finns i Vår Kokbok. Gör en egen vanijbavaroise, inte så svårt, men fan så gott. Gegga ihop allsammans och toppa med egna hallon. Jag gjorde i enlighet med det senare. Men vi hade inte tillräckligt med hallon, men turligt nog har grannens hallon smitit ut på den gemensamma parkeringen, så där kunde jag förstärka lite. Och resultatet blev så här.

Visserligen blåste det och var lite kallt ute, men en hallontårta gjord på egna hallon i juli, kan inte ätas inomhus. Den bara måste ätas i trädgården.

Till middagen blev det helstekt kyckling, en dragongräddsås och coscos. Inte heller så dåligt.

Återigen en tråkig bilåkardag för Ia, men hon var i alla fall glad att komma hem. (Tur det, för det är ju här hon ska bo de kommande 49 veckorna, innan vi åker ut på ny semester igen.) Efter allt bilåkande har vi försökt förgylla hennes tillvaro med att leta godis i trädgården. Och nu på sista kvällspromenaden var det väldigt roligt med alla grodor som hade kommit fram i regnet. Men elaka som vi är, förhindrade vi henne från att äta så mycket som en endaste liten groda. Sådana är vi!

Detta torde väl vara sista inlägget i kategorin Semester. I alla fall på ett tag. I morse packade vi ihop det sista innan vi kunde påbörja vår färd hemåt. Förtältet var ju redan fällt, så det vara bara att äta frukost, sjöstuva, fälla upp stödbenen, kroka på bilen och åka. Så det gjorde vi. Runt 5 timmar senare var vi hemma.

Det är alltid lika roligt att komma hem och se hur det ser ut i trädgården. Vartenda år sedan vi började ligga ute på vägarna har vi missat när rosorna blommar, och så även i år. Men att gräset hade växt syntes. Jag hittade massor av körsbär, en hel del hallon, rätt mycket krusbär utan mjöldagg, smultron så det i alla fall räcker till mig, och tyvärr inte alls så mycket rabarber som jag skulle vilja ha. Jag älskar rabarber och vill ha hur mycket som helst, men det får jag inte. Jag har nog byns sämsta rabarber. I alla fall så var det roligt att komma hem. Nu har vi klippt gräset och gått ut med hunden och det regnar som fan. Lite kvällsfika och sedan godnatt.

.....förlovade jag mig. Med min nuvarande fru.

.....förlovade jag mig med hon som 2 år och 2 dagar senare gifte mig med.

En lång och tråkig bilåkardag för Ia. Bra, för då är hon härdad inför morgondagen. Eller kanske inte. Efter allt bilåkande var hon i stort behov av aktivering, så efter middagen fick hon leta efter godishögar som vi gömt på ett stort fält. Hon fick se när frun gömde godishögarna och hon visste precis vad som skulle göras. Fan vad hon var ivrig att få komma iväg. Och frågan är om det finns något finare att se än den lite knubbiga bakdelen på en lagotto som sätter av i glädjefnatt i full fart för att leta godis. Den glädje som Ia utstrålar när hon får springa fritt och leta smittar verkligen av sig. Man blir som upprymd när man ser henne leta. Och naturligtvis hittade hon högarna efter en stunds letande. Det går inte att gömma godis för henne, det hittar hon garanterat.

-Vad var det jag sa!!! hade jag god lust att skrika när vi kommit fram till Loka brunn i eftermiddags.  Vi hade planerat en utflykt till Mårbacka, men flera delar av familjen propsade på att vi borde åka till Loka brunn också. Jag hävdade att det inte är något att se, och det finns inga vägar mell an Sunne och Hällefors, varför det skulle bli en jävla lång biltur. Jag hade rätt på alla punkter. Det blev en jävla lång biltur och Loka brunn var inget att se. Tycket jag i alla fall. Det var däremot Mårbacka.

Efter morgonkaffet (idag utan wienerbröd) och frukosten åkte vi iväg. Vi åkte vägen över Bryngelsrud och Kil och sedan via Rottneros och Sunne och så ner till Mårbacka. Bryngelsrud passerade vi bara för att min mormor och morfar hade sommarställe där mellan 1964 (eller något sådant) och 1987. Jag var där ganska mycket och har många fina minnen därifrån. Men jag visste sedan ett tidigare besök att deras hus var rivet och ersatt av ett nytt hus.  Men det är ändå alltid roligt att åka vägen mellan Edsvalla och Kil och minnas. När vi kommit en bit norr om Fagerås förändrade sig naturen på ett för mig överraskande sätt. Ganska snart började det likna Dalarna så som jag mindes det från förförra året då vi var där. Vi stannade till vid den berömda parken i Rottneros, men vi antog att det skulle ta alldeles för lång tid att gå in där eftersom vi hade både Mårbacka och Loka på programmet. Dock köpte vi glass och slog oss i slang med ett äldre par som ville prata hundar. De var från Dalarna och påstod just det jag själv hade upptäckt, nämligen att naturen i fryksdalen är väldigt lik Dalarna.

Som sagt, Mårbacka var fint att se. Vi var aldrig inne i huset på den guidade turen, men vi fikade och vandrade runt. Det kändes väldigt fridfullt att komma dit, en väldigt stor kontrast mot campingplatsen vi bor på, och mot Karlstad, som trots sin litenhet ändå är en storstad, i alla fall jämfört med de ställen vi bott på tidigare. (Mölle, Simrishamn, Åsa och Kungshamn). Men friden som trängde sig på var påtaglig. Och det kändes på samma sätt som i Dalarna. De stora öppna fälten som sluttar och så skogen som ramar in det hela.  Jag kände att till sådan här natur vill jag åka igen (Vilken tur att vi planerat in en Dala-semester om några veckor.)

Efter Mårbacka satte vi kurs mot Loka brunn, vilket alltså inte var så lätt för det fanns inga vägar däremellan. Men vi letade oss i alla fram fram till Filipstad på småvägarna (Fan var folk kör. Jag hade en folkabuss bakom mig, och fast jag körde så fort jag bara vågade (vilket var långt över de stipulerade 70km/h) lyckades jag inte hänga av mig folkabussen. Och inte bilen bakom honom heller.) Eftersom vi är en kulturtörstande familj svängde vi givetvis in i Filipstad och fick en skymt av hatten på Nils Ferlin-statyn. Kulturellt stärkta for vi sedan vidare till Loka brunn. Där visade det sig att MG-klubben i Sverige skulle ha sin årliga träff. I övrigt som sagt inget större nöje. Men naturligtvis drack vi av källvattnet, och jävlar vad stärkta vi blev till kropp och själ, vilket var tur, för det var långt hem till middagen.

Väl hemkomna gick barn och badade, frun promenerade hund och jag lagade mat. När maten var uppäten rev vi förtältet eftersom vi ska åka i morgon, och SMHI kunde inte garantera uppehåll i morgon bitti. När tältet var rivet fikade vi till Anders och Måns (ett underbart program, titta på det om ni har möjlighet) och såsmåningom har det nu blivit läggdags.

Jag börjar få en känsla av att Ia är understimulerad. Hon har under en längre tid ibland kunnat vara väldigt jobbig mot våra barn, hoppar och biter dem i armarna och så. Jag har hela tiden haft en känsla av att det är lekinviter. Problemet är att "lekinviterna" har ökat i antal och intensitet den senaste tiden, och det känns inte alls bra. Jag undrar om det bara är lekinviter, om de har ökat för att Ia behöver mer aktivering eller om det beror på hur våra barn beter sig. Idag när vi var i Kristinehamn noterade jag att Ia var väldigt intresserad av att "leka" med våra bekantas äldste son, som väl är runt en 5-7 år. Hon ville direkt hoppa upp på honom och nafsa honom i armarna. Jag tolkar Ias beteende som en direkt konsekvens över sonens beteende, flaxa mycket med armarna, springa undan, skrika och skratta. Jag tyckte mig inte alls se något aggresivt eller försvarande beteende hos Ia. Jag hoppas innerligt jag har rätt, men det är ändå ett problem att Ia inte kan låta hoppande och viftande små barn vara i fred. En from förhoppning är att det är den så kallade slyngelåldern (Tack Mia för det ordet) som märks. Annars har vi ett allvarligt och inte alls roligt problem att ta tag i.-

Förutom att busa med barn idag har Ia också återigen blivit utsatt för tovutredning. Vi jobbar oss sakta men säkert igenom hela pälsen.