Men då menar jag inte valet igår, utan min egen omröstning om huruvida det heter gympa eller jumpa. Såklart det heter jumpa. Eller är det nästan bara jag som tycker det? Det verkar så i alla fall.

På en av mig välbesökt hemsida har jag snott nedanstående beskrivning av en riktig hundmänniska. Jag har också lagt till mina kommentarer för att kunna utvärdera hur mycket hundmänniska jag verkligen har blivit.Du vet att du är en hundmänniska när... 1) Du har fler hundsängar, tuggleksaker, halsband, koppel, selar och hundburar än du har hundar. Näe, vi har inte haft hund så länge så vi hunnit skaffa en massa saker ännu 2) Du träffar andra människor med hund och minns hundarnas smeknamn efter 30 sekunder, men inte lär dig hundägarens namn förrän du träffat dem 2 eller 3 gånger. Har ju inte träffat så många hundägare ännu, men risken finns att detta kommer att inträffa3) Du inte tvekar ett ögonblick när det gäller att dela en glasstrut med din hund. Aldrig i livet att jag delar min glass med en hund. Då får jag alldeles för lite. HOn skulle få en egen glass4) Dina föräldrar ger upp tanken på barnbarn och börjar tala om dina hundar som "dina ungar" eller "dina barn ". (Bonus: De börjar kalla dem "sina hundbarn".) Ingen risk, vi har redan barn. 5) 90 procent av din tid uppkopplad på internet har hundanknytning (du kollar vad för nytt som dyker upp när du skriver in din hunds ras i sökmotorn, läser listor, kollar bilder, ljud och FAQ:s, etc.) Inte riktigt, 90% av min uppkopplade tid går åt att blogga6) Du har hundratals bilder av dina hundar på skrivbordet på jobbet, i plånboken och så vidare, men inte ett enda av din familj eller dig själv. Jag har aldrig haft bilder på min familj varken i plånboken eller någon annanstans. Men faktum är att jag har flera bilder i datorn på jobbet och i telefonen på hunden. 7) Ingen vill åka i din bil eftersom de vet att deras kläder kommer att bli täckta av hundhår. Så mycket har inte Ia åkt i bilen ännu, så den är fortfarande förhållandevis ren 8) Du stoppar handen i fickan för att hitta småpengar - och tappar hundgodis och svarta plastpåsar överallt. (Bonus: Du har gjort det här på en finare inrättning.) Nej, inte än. Men det kanske kommer.9) Du har haft långa och ingående diskussioner med dina vänner om bästa sättet att klippa hundens klor, men har inte själv fått manikyr eller pedikyr i hela ditt liv. Har inga hundvänner att prata sånt med. Men har inte heller ägnat mig åt dylika saker för egen del. 10) Böcker och filmer är helt förstörda för dig om detaljer med hundanknytning är felaktiga. Troligen, men på grund av bristande erfarenhet vet jag ännu inte vad som är rätt och fel om hundar.11) Det bästa på hela dagen är tiden du spenderar med din hund. Både ja och nej. När hon bits är det inte den bästa tiden på dagen, men väl när hon ligger i mitt knä och myser. 12) Du ser på urusla filmer bara för att din hunds ras antingen finns i en liten roll eller finns med i en 3-sekunders sekvens över en folksamling. Jajjamensan, och det gäller även för Vespor och LaPavonis espressobryggare 13) Det är hundhår på alla dina kläder, till och med när du just har tvättat dem eller när de kommer direkt från kemtvätten. Inte än.14) Det första dina vänner, arbetskamrater och ytliga bekanta säger till dig när ni ses är antingen "Hur mår hundarna?" eller "Hur många hundar har du nu?" Nix15) De specialbeställda julkorten av dina egna foton föreställer dina hundar (med eller utan människor). Det var länge sedan vi gjorde specialbeställa julkort, men risken finns att det blir igen till jul.16) Du glömmer aldrig din hunds födelsedag, men din egen bröllopsdag eller sambos födelsedag kommer du först ihåg efter en vecka.Fel. Har koll på alla födelsedagar, för då får man ju fira med tårta.SLUTSATS:Jag har väl en bit kvar innnan jag kan kallas riktig hundägare, men det finns stor risk att jag kan hamna där förr eller senare.

Man får helt andra morgonvanor när man skaffar hundvalp. Fan jag är ju tvungen att stiga upp runt halv sju varje morgon. Och inte får man något morgonfika på sängen på helgerna längre. Men sånt är väl hundägarlivet. I förmiddags fortsatte miljöträningen med besök i ytterligare en ny miljö. Vi vandrade runt en sjö. Men eftersom vi har en så liten valp, som dessutom inte vill bli buren, blev det egentligen bara runt bilparkeringen.Senare på dagen förfinade vi kunskapen att leka kurragömma. Det gick alldeles utmärkt, men är näst initll omöjligt om man är ensam hemma, eftersom hon följer en i hälarna i stort sett hela tiden. Efter lunchen prövade vi att släppa Ia lös i trädgården, dvs utanför hennes rasthage. Vi passade på att öva inkallning, och det gick väl faktiskt ganska bra. Och när man promenerar runt i trädgården söker hon kontakt och följer faktiskt väldigt bra.Vad som däremot inte var speciellt väldigt bra, var när vi lyfte upp henne på trimbordet för service. Vi lyckades väl till nöds tvätta öronen och klippa de flesta klorna. Att klippa pälsen på en sån där yrtott var inte att tänka på. Helt klart är att vi har haft henne uppe på trimbordet alldeles för lite och för sällan. Detta måste det jobbas mer med.

...för oss hundägare, Vespaägare, espressoälskare, italiensk mat-fantaster och framför allt oss som tycker att mänskliga relationer är viktiga? Tja, någon sänkning av hundskatten har det inte talats om, men inte heller om någon höjning. Vespaåkandet har ingen velat belägga med nöjesskatt, och trafikskatten är redan idag försumbar (jag missade att betala den i tid, och påminnelseavgiften var högre än själva skatten). Espressodrickandet har jag över huvud taget inte hört debatteras i valrörelsen. Och italiensk mat lär väl aldrig bli en het politisk fråga (även om Carl Bildts fru har skrivit en italiensk kokbok.) Återstår egentligen bara frågan om hur relationer mellan människor påverkas av valresultatet. Ja, det vete fan. Den som lever får se. Men på det hela taget tror jag att Italien-romantiker som jag inte nämnvärt får ändrade levnadsförhållanden på grund av valresultatet. Men alla är ju inte Italien-romantiker.

Idag är det ju dags att göra sin plikt i det demokratiska samhället. Att rösta är nästan inte en rättighet, det är är en skyldighet. Och nu står jag inför årets svåraste val. Vad ska jag ta? Rött eller svart. Ska jag åka stora Vespan (den röda) eller lilla Vespan (den svarta) till vallokalen? Vad jag ska göra när jag kommer dit kan jag nog hantera, men vilken Vespa ska jag välja? Den röda är ju roligare att köra på 50-vägarna, och den svarta är lite piggare när man bara kan köra i 30. Och nu är det väl ungefär lika mycket 30- som 50-väg till vallokalen. Hmmm, ska jag välja rött? Eller svart? Eller ska jag välja grönt, dvs promenera till vallokalen?

För andra natten i rad, sov Ia hela natten, utan att pocka på att få gå ut i trädgården. På förmiddagen åkte vi en sväng till den närliggande slottsparken. (Dock inte samma slottspark som i torsdags.) Där tog vi en kort promenad och fikade sedan på slottskafét. Och som jag redan skrivit om, blev vi underhållna av en operasångerska. Under eftermiddagen och kvällen har hon varit osedvanligt pigg på att bita på allt och alla. Att dra strumpor av folk för att sedan fly undan med sitt byte för en egen stunds tuggande har tillhört favoritsysselsättningarna. Till slut blev jag förbannad och hällde ättikssprit på mina strumpor. Då var dom inte lika intressanta längre.Fortfarande tycker jag att hon är väldigt dålig på att söka kontakt när man är ute och går. Hon drar och frustar som ett jävla ånglok, och om man stannar upp fortsätter hon att dra, för att efter en lite stund sätta sig ner för att försöka klia bort halsbandet. Då kan man eventuellt få lite kontakt, men sedan sätter hon full fart framåt igen, utan några som helt kontaktförsök. Och därför känns det lite olustigt att släppa henne helt lös utan staket runt om. Men vi får väl fundera lite på det i morgon. Kanske. Om vi törs.

Efter gårdagens misslyckade miljöträning med Blues, tänkte jag idag prova något italienskt. I förmiddags var vi ute och promenerade i slottsparken i närheten, och fikade på slottskafét. Och då, så ytterst lägligt dök det upp ett sällskap, som visade sig bestå av två fotografer och en som skulle fotograferas i den fina miljön runt slottet. Hon som skulle fotograferas visade sig vara en operasångerska, och för att bilderna skulle se bra ut, sjöng hon samtidigt som hon fotograferades. Och hon började med att sjunga något på italienska (fråga mig inte vad, det är inte riktigt min bag), och si, vår hund blev alldeles salig, lugn och harmonisk och ville inte gå därifrån (Okey då, jag överdriver lite. Men hon tycke definitivt bättre om det, än när jag sjöng Blues i går.)

Självklart körde jag min dotter och hennes kompis ut på landet det det bara går buss varannan timma. Det är fullständigt självklart att man ställer upp för sina barn. Ni som inte tycker det, vad tror ni det ger för signaler från vuxenvärlden till barn- och ungdomsvärlden? Det handlar om respekt. Visa respekt och få respekt. "Alla" ni som kommenterat hade ju helt rätt. Det kanske inte var speciellt svårt att räkna ut. Om man har läst lite av min blogg borde man känna till mitt sätt att tänka så pass bra så man lätt kunde gissa rätt.