Jag har aldrig varit ensamstående småbarnsförälder, så jag vet inte hur det är. Men efter att ha varit ensamstående valpägare i 2 dagar har jag inte alls svårt att föreställa mig hur det skulle kunna vara att vara ensamstående småbarnsförälder. I alla fall inte i de jobbiga stunderna. Sen tror jag att det måste finnas fina stunder som ensamstående småbarnsförälder också.Sedan i går morse hag jag alltså ensam haft ansvar för vår hundvalp (Ja ni som läst mina inlägg från igår vet att jag var borta i två timmar i går kväll, så bortsett från det då). Detta att man aldrig kan koppla av är oerhört påfrestande. Det är som att vara chef eller projektledare ute i arbetslivet; man kan aldrig lämna över ansvaret till någon annan, bara befogenheterna. Men är man två föräldrar delar man på ansvaret, och det går att temporärt lämna ifrån sig det. Nu i kväll har jag varit på möte i det ordenssällskap jag är medlem i. Det har varit oerhört skönt, och nu känner jag mig utvilad.´Och ur dessa erfarenheter, som ju är oerhört begränsade, ser jag inga problem i att förstå ensamstående småbarnsföräldrar som tycker det är jobbigt ibland.

Vaknade kvart över 6 i morse av att en viss fröken hund ville komma ut. Sedan sov hon en bra stund i mitt knä när jag satt och halvsov på köksgolvet. Sedan var hon som vanligt lite stirrig medans alla höll på att komma iväg till skolan, men framåt 9 när det blivit tomt hemma somnade hon igen och sov till bortemot 11. Då åkte vi hem till lilla mamma och åt lunch. Morsan har en matta som är grön och luddig som är lite bökig att rulla ihop bara för ett eller annat fjuttigt hundbesök. Gissa om mattan liknar en gräsmatta Gissa vad Ia......Nåväl, med papper, potatismjöl och dammsugare kan man göra underverk.Därefter en liten promenad längs vattnet. Lagotton är ju en så kallad vattenhund som en gång i tiden användes till att apportera sjöfågel. Det trodde jag för dagens hundar tog sig i uttyck av att de gillade vatten. Några sådana tendenser hag vi hittills inte sett med Ia, så det stämmer inte. Men det måste ha blivit något fel i aveln från mitten av 1800-talet då man började skola om lagotton till tryffelhund. För som sagt, Ia badar inte, hon jagar inte fågel, men hon älskar att äta fågelskit från gäss. Never more a strandpromenad med den hunden.Sedan inföll då eftermiddagen och då började bitandet bli lite väl jobbigt. Men så här i efterhand inser jag att det snarare handlade om att jag var för trött. Jag hade ensam haft hand om hunden sedan måndag morgon, jag hade sovit för lite både natten till måndag och natten till tisdag. Då är det lättare att komma ihåg alla stunder hon bits än alla stunder hon inte bits. Och egentligen är dessa bitorgier inte speciellt långa, sett under en hel dag. Det som egentligen är tråkigast är att hon biter sönder kläder och möbler. Mina fingrar och armar växer ju ut igen, men det gör inte väggar och bordsben.

Igår kväll läste jag på en hemsida om hur man kan hantera valpar som bits. DET FUNGERAR INTE. Hon bits lika mycket i alla fall. Att skrika aj, på samma sätt som andra valpar ylar när deras kompis blir för hårdhänt fungerar inte. Att göra som tiken, gå undan, fungerar inte heller. Då börjar hon bita på inredningen i stället. Tuggben och andra substitut för mänskliga fingrar är inte heller intressanta. Men just nu står hon ute i trädgården och gräver en grop i gräsmattan. Inte roligt alls :-(