Nu har jag hittat ett nytt papper vid datorn. Det är skrynkligt blött och om möjligt ännu mer söndertuggat än det tidigare. Men jag ska i alla fall återigen försöka låta hunden själv komma till tals. Alltså:"Min natthage blir trapphage på dagtid. Jag förstår inte varför. Om lilla jag kan ta mig ut ur den hagen om jag vill, vad ska då inte en stor trappa kunna göra. Eller också är det så att de vill förhindra att jag går uppför trappan när jag själv vill. Det tycker jag är lumpet. Alltså jag är jätteduktig på att gå i trappor En gång kom jag nästan ända upp. Ni skulle sett deras miner, som om dom skulle säcka ihop och dö allihop. Det pratas om dom farliga mellanrummen mellan trappstegen som är helt öppna. Jag vet att dom finns där, men det skulle aldrig falla mig in att halka emellan där - det är ju livsfarligt. Dom verkar äntligen vara på väg att lösa det problemet, så sen kanske man kan få slippa trapphagen. Apropå sovplatser, som jag skrev om igår, jag har ju glömt det viktigaste av dom alla. Nummer uno på sovplatstoppen är att ligga i någon knä. Ofta ägnas en stor det av förmiddagen åt att ligga i mattes knä. Hur ser en typisk dag ut då? Ja, det brukar börja med att någons väckarklocka ringer vid halv sex eller sex och om inte så ringer min egen morgonklocka då. Då får alla upp, utom min minsta lillmatte, som är en riktigt7-sovare. Jag får komma ut i trädgården först och insupa lite härlig morgonluft. Sen är det en himla fart på familjen. Dom äter frukost och flänger omkring i största allmänhet. Vid sju får jag min frukost, det är alltid för lite och alltid för sent. Roar mig sen med att vara ivägen och hindra familjen från att komma ut genom ytterdörren. Särskilt stora lillmatte blir skitsur när jag snor hennes skor eller håller fst i hennes kläder, hon är alldeles för stressad. Till slut är det bara matte och jag kvar. Som jag redan sagt, sover jag rätt mycket i hennes knä. Vi går ut på en förmiddagspromenad i skogsbacken och det är rätt mysigt när man väl kommit till skogen. Vägen dit är lite läskig eftersom det är en väg och där kan ju vad som helst hända, det har jag blivit varse. Tja, dagen varvas mellan sömn och lek och kel samt en himla massa tjatande om att vi ska gå ut i rasthagen. Fast visst, det är rätt skoj där med mossa att slita upp, pinnar att gnaga på och halvrutten fallfrukt från päronträdet att äta på. På eftermiddagen kommer först minsta lillmatte hem, sen stora lillmatte och sist husse. Jag blir överlycklig för varje hemkomst.Just det, mitt på dagen får jag ett till ynkligt mål med torrfoder. Jaha, sen blir det kväll. Jag får ännu ett ynkligt mål mat, fortsätter att springa ut i rasthagen och försöker sova så lite som möjligt så att jag hinner busa med familjen så mycket som möjligt. På kvällen är det jättemysigt att gnaga på alla, men dom är så tråkiga och bara går ifrån mig då. Blä, vilken familj.Dom försöker få ut mig på promenad på kvällen också, men jag har börjat tveka, känner mig lite skeptisk till om jag verkligen gillar att gå ut i mörkret. Ja, sen är det plötsligt dags att gå upp och sova i natthagen igen. Dagarna går verkligen fort och överlag är det väl helt OK. Jag skulle bara önska mig mer käk och mer bus."Ja så långt Ias berättelse. Jag håller kanske inte med om allt, men det förstår säkert ni trogna läsare.

Nu har jag hittat ett nytt papper vid datorn. Det är skrynkligt blött och om möjligt ännu mer söndertuggat än det tidigare. Men jag ska i alla fall återigen försöka låta hunden själv komma till tals. Alltså:"Min natthage blir trapphage på dagtid. Jag förstår inte varför. Om lilla jag kan ta mig ut ur den hagen om jag vill, vad ska då inte en stor trappa kunna göra. Eller också är det så att de vill förhindra att jag går uppför trappan när jag själv vill. Det tycker jag är lumpet. Alltså jag är jätteduktig på att gå i trappor En gång kom jag nästan ända upp. Ni skulle sett deras miner, som om dom skulle säcka ihop och dö allihop. Det pratas om dom farliga mellanrummen mellan trappstegen som är helt öppna. Jag vet att dom finns där, men det skulle aldrig falla mig in att halka emellan där - det är ju livsfarligt. Dom verkar äntligen vara på väg att lösa det problemet, så sen kanske man kan få slippa trapphagen. Apropå sovplatser, som jag skrev om igår, jag har ju glömt det viktigaste av dom alla. Nummer uno på sovplatstoppen är att ligga i någon knä. Ofta ägnas en stor det av förmiddagen åt att ligga i mattes knä. Hur ser en typisk dag ut då? Ja, det brukar börja med att någons väckarklocka ringer vid halv sex eller sex och om inte så ringer min egen morgonklocka då. Då får alla upp, utom min minsta lillmatte, som är en riktigt7-sovare. Jag får komma ut i trädgården först och insupa lite härlig morgonluft. Sen är det en himla fart på familjen. Dom äter frukost och flänger omkring i största allmänhet. Vid sju får jag min frukost, det är alltid för lite och alltid för sent. Roar mig sen med att vara ivägen och hindra familjen från att komma ut genom ytterdörren. Särskilt stora lillmatte blir skitsur när jag snor hennes skor eller håller fst i hennes kläder, hon är alldeles för stressad. Till slut är det bara matte och jag kvar. Som jag redan sagt, sover jag rätt mycket i hennes knä. Vi går ut på en förmiddagspromenad i skogsbacken och det är rätt mysigt när man väl kommit till skogen. Vägen dit är lite läskig eftersom det är en väg och där kan ju vad som helst hända, det har jag blivit varse. Tja, dagen varvas mellan sömn och lek och kel samt en himla massa tjatande om att vi ska gå ut i rasthagen. Fast visst, det är rätt skoj där med mossa att slita upp, pinnar att gnaga på och halvrutten fallfrukt från päronträdet att äta på. På eftermiddagen kommer först minsta lillmatte hem, sen stora lillmatte och sist husse. Jag blir överlycklig för varje hemkomst.Just det, mitt på dagen får jag ett till ynkligt mål med torrfoder. Jaha, sen blir det kväll. Jag får ännu ett ynkligt mål mat, fortsätter att springa ut i rasthagen och försöker sova så lite som möjligt så att jag hinner busa med familjen så mycket som möjligt. På kvällen är det jättemysigt att gnaga på alla, men dom är så tråkiga och bara går ifrån mig då. Blä, vilken familj.Dom försöker få ut mig på promenad på kvällen också, men jag har börjat tveka, känner mig lite skeptisk till om jag verkligen gillar att gå ut i mörkret. Ja, sen är det plötsligt dags att gå upp och sova i natthagen igen. Dagarna går verkligen fort och överlag är det väl helt OK. Jag skulle bara önska mig mer käk och mer bus."Ja så långt Ias berättelse. Jag håller kanske inte med om allt, men det förstår säkert ni trogna läsare.

I alla fall inte om kursen läggs på andra sidan stan, och det således är precis lagom långt för en fin tur på Vespan. Dessutom började kursen först halv nio i morse, så jag hade god tid på mig att stanna till i stan på ett av de kaféer som vet att göra en god espresso. Espresson satt perfekt, men den riktiga italienska feelingen ville inte riktigt infinna sig, troligen beroende på att jag var klädd i fullt MC-ställ i stället för en Armani-kostym. Men varken vädret eller trafiksituationen kombinerat med min köroskicklighet, möjliggjorde en tur i Armani-kostym. (Det faktum att jag inte äger en Armani-kostym ser jag bara som ett mindre problem)