I förordet till sin första kokbok skrev Tore Wretman "Laga aldrig mat efter recept". Han menade att man bara ska se recept som inspiration, som en idé. Sällan har det sedan dess sagts så kloka ord inom matlagningen. Tore Wretman var väl först med matlagningsprogram både i radio och TV (I alla fall var han bland de första) När jag tittade på Tinas mat igår på TV blir jag åter påminnd om Tores program. Hans program var direktsändning. Om programmet var en halvtimme, tog inte maten mer än en halvtimme att laga. Där var aldrig något förberett i förväg, utan allt gjordes när det gjordes. Sånt skapar närvaro. Men åter till kokböcker och recept. Jag håller med Tore, man ska inte laga mat efter recept. OCh det går inte att laga mat efter recept. I synnerhet inte om man inte kan laga mat. Man måste ha vissa grundläggande färdigheter i matlagning för att kunna följa ett recept. Det går aldrig att göra ett recept så detaljerat att "vilken idiot som helst" ska kunna följa det. Och de grundläggande färdigheterna kan man inte lära sig enbart med hjälp av hemkunskapsundervisningen (som för övrigt också ska få sig en känga av mig vid tillfälle), man måste laga mat tillsammans med någon som kan. Alltså, barn måste få laga mat med sina föräldrar. Mycket och ofta. I vår familj är det jag som kan matlagning. Andra kan lite grann och när de ska laga mat gör de sådant de redan kan. Men i går skulle det göras köttbullar efter recept. Jag kan säga att det höll på att gå åt helvete. Som tur var kom jag hem mitt i och styrde upp det hela. (Troligen håller inte alla inblandade med om denna beskrivning, men det är min blogg och jag bestämmer vad som ska stå här.) Men i alla fall, jag ansåg att köttbullssmeten var alldeles för lös, och ändå hade inte all vätska enligt receptet tillsatts. Men har man aldrig gjort köttbullar förut, vet man självklart inte hur lös smeten ska vara. Och det är väldigt svårt att i ett recept beskriva detta, man måste öva tillsammans med någon som kan. Problemet i vår familj är att mina barn inte alltid vill vara med och laga mat. Och för en tid sedan förstod jag varför. Jag och en arbetskamrat hade bestämt att våra familjer skulle träffas (vilket vi gör emellanåt). Men i stället för att vi skulle bli bjudna på middag hemma hos dem skulle vi tillsammans planera, handla laga och äta maten. När vi så småningom satt vid deras matbord och åt den underbart goda mat vi fått ihop kom jag på att vi hade inte alls lagat maten tillsammans. Det var jag som hade lagat maten. Jag hade i princip kört ut alla från köket och gjort allt själv. I alla fall allt det roliga. Jag hade totalt tagit över matlagandet. OCh förmodligen är det likadant när jag vill ha med mina barn i matlagningen. Jag låter dem göra det tråkiga och sedan kör jag ut dem så de inte är i vägen. Jag får nog fundera på min ledarstil. Kanske lite mer coaching istället för styrande ledarskap.

Appropå Ulmus inlägg om programmet Solens mat, måste även jag kommentera det programmet. För det första måste jag erkänna att jag inte kände till det förrän Ulmus skrev om det. Igår såg jag det för första gången. Och jag kan bara hålla med Ulmus. Det var kanon. Dessutom kunde man se flera Vespor. (Men ingen lagotto) Det som är så intressant med Italien och mat är deras förhållningssätt till mat. Italienarna har respekt för det som jorden ger. De ser maten som en gåva från jorden. Och det tror jag är bra för miljön och kvalitetn på maten. Dessutom tror jag att det förhållningssättet till maten gör att njutningen blir större när man äter. Sedan är jag också väldigt imponerad av deras förmåga att njuta av enkelheten. Inspirerad av gårdagens program gjorde jag en mycket enkel förrätt till middagen idag. Grissini och lufttorkad skinka. Men återigen, inte Parmaskinka eller proscuitto (eller hur det nu stavas), utan Tvärnöskinka. Vilket jag tror är i enlighet med de italienska kökets grundtankar. Vi ska inte äta mat som färdats över halva Europa, utan närproducerat ska det vara. Tvärnö ligger ju i Roslagen.(För säkerhets skull kollade jag just på internet var skinkan tillverkas. Fan, det är ju i Tyskland. Där föll hela mitt resonemnag.)Var grissinin vi åt är tillverkad vågar jag inte kolla. Och det är just detta jag menar. Skulle italienarna acceptera att man flyttade tillverkningen av parmesanost till ett låglöneland? Eller ett land där storskalighet och effektivitet gör att kostnaderna kan sänkas? Aldrig i livet. Kvalitet framför allt. Nästa fredag blir det Vikabröd med Gustafskorv. De tillverkas i alla fall fortfarande i Sverige, närmare bestämt i Dalarna.

Idag har jag inte varit hemma alls, så vad som sig tilldragit i Switjod (är det någon som förstår den parafrasen) idag vet jag inte riktigt. Dock höll jag i morse på att göra sagan all för den lagotto som Ia mötte i går. När jag skulle dra iväg på Vespan i morse höll jag nästan på att köra över den hunden. Dom passerade utanför vår garageuppfart just när jag skruvade på för att få lite bra böj när jag svängde ut på vägen. Men det gick bra. Jag tror att dagen har varit ganska alldaglig. Ia har haft ett allvarligt samtal med dammsugaren igen, men den verkar fortfarande inte riktigt ha förstått vem det är som bestämmer. Får väl se om hon kan tala förstånd med den nästa vecka.

Så har jag då varit på kurs, en kurs i hur man coachar andra. Ett intressant ämne i och för sig, men fan vad paltkoman slog till efter lunch. Och vespaturen både på morgonen och kvällen satt inte fel. Inte heller espresson. Men liksom vid förra tillfället var det problem med känslan. Espressodrickande på Vespa kräver en Armanikostym, inte MC-ställ.

Idag ska jag återigen på kurs. Inne i stan. Det innebär en lagom lång tur på Vespan, som kan rundas av med en espresso på stans bästa espressobar. En bra start på fredagen. Dessvärre erbjuds det väl inte så stora möjligheter att blogga under dagen (en brist hos kursarrangören, som man i och för sig, i viss mån kan förstå, och dessutom håller kurshelvetet på till klockan 5 i kväll. FEM? På en fredagseftermiddag? Ja, det lär väl behövas en espresso på vägen hem också för att inte tappa modet fullständigt.