Uppstigning vid halv sju. Sovmorgon bye-bye. Det blir mer och mer fart här hemma. Numer kan hon göra köket-vardags-rummet-hallen-köket på 5 sekunder blankt. Man kan misstänka att det speglar hur tryggheten utvecklas. I min enfald trodde jag också att hon hade börjat betrakta oss som sin familj, eller flock, och det var därför hon blir så glad när jag kommer hem. Men aldrig får man vara glad. I eftermiddags kom det bekanta till äldsta dottern för att hämta henne. Och hunden blev lika glad när de kom, och ville hälsa och leka lika mycket som när jag kommer hem. Otacksamma kräk. Och jag ska ha givit henne mat, gått ut med henne, låtit henne knapra på mina fingrar, öron och skägg i en hel vecka. Sedan blir hon minst lika glad åt gäster som åt mig. HmmmmJag visste inte hur farliga små äpplebitar kan vara. Men det har jag fått lära mig idag, att små äpplebitar som ligger på golvet är inget man bara äter upp. Näe, de kräver att man ligger bakom äpplebiten så man inte blir upptäckt. Sedan gör man ett utfall, tar ett grepp över nacken på den, skakar det till döds och äter sedan upp det. Men inte nog med det. Små äpplebitar är lömskare än så. De försvarar sig även när man försöker äta upp dem, vilket innebär att de tar sig ur munnen på en hund. Sedan får hela proceduren upprepas minst en gång till innan man har fått i sig hela äpplebiten. Tänk vad lite man vet om äpplen.Att gå på promenad i koppel är inte heller så roligt alla gånger. Ibland lägger hon sig ner i diket och vägrar gå längre, ibland ska hon gå åt andra hållet, ovasett vilket håll den ena hållet är. Ikväll bar vi en hund runt kvarteret. Det var väl OK i och för sig, men inte vad vi hade tänkt.Och återigen påminns man om hur lika hundar och barn är. Hon har just sovit några timmar, och nu är hon utvilad och piggare än någonsin. Klockan är kvart över elva, och vi funderar på att lägga oss. Men inte hon. Det blir spännande.

Fan vad svårt det är att ena familjen kring ett namn på hunden. Det finns två läger (läs två barn) som förespråkar Dea respektive Zia, och ibland går diskussionens vågor höga. För ett antal år sedan förekom en annan häftig namndiskussion mellan barnen. Bara på skoj lekte vi med tanken på att ha höns ute i trädgården. Det var ingen som på allvar ville det, men ändå blev det en mycket häftig diskussion om vad hönan, som vi inte skulle ha, skulle heta. Och det är klart sämre att diskutera vad vår icke-höna skulle heta än att diskutera vad vår hund ska heta.

i tomatsås, kryddad med timjan lite vitt vin och därtill risotto, ackompanjerat av ett glas iskall mellanmjölk från Arla 2006, avrundat med en espresso och en bit mörk choklad... och några timmar åtföljd av en äpplekaka med toskatäcke och en kopp kaffe. Kan man må bättre?

Då har jag ett litet tips. Lägg inte pengar på en mossrivare. Det är ett mycket ensidigt och inte speciellt skojigt trädgårdsredskap. Lägg hellre pengarna på en Lagotto; förutom att den är suverän på att riva upp mossa, kan den göra en massa andra roliga saker också. Dessutom kan man ha den i sängen på nätterna. Där sprider den en ljuvlig doft av fuktig jord, och då kanske man drömmer underbara drömmar om vackra trädgårdar.