Jag funderar ibland på de personer vars bloggar man läser och ibland kommenterar. Genom att läsa en blogg får man en ganska bra uppfattning om en person, eller i alla fall vet man en hel del när man läst något hundratal inlägg. Men egentligen vet man ingenting. Alltihop kan ju vara ljug. Eller kan det det? Går det att skriva en blogg som känns trovärdig och som är helt uppdiktad? Skulle jag till exempel kunna vara en 70-årig tant, eller en 20-årig hårdrockare, eller 35-åring och tillhöra ett kriminellt MC-gäng? Eller är jag Lars Ohly? Tja, gissa själva.

Idag har varit en mycket lugn dag. Jag förstår inte vad svägerskan klagade på. Ia är ju världens lungnaste och snällaste hund. I alla fall idag. Jag har kunnat arbeta väldigt mycket (vilket kan vara rätt bra, när man sagt till chefen att man ska "jobba hemifrån". Vi har också lekt "leta godis", dvs jag gömmer en godisbit så får hon leta efter den. Det är inte alltid så lätt att få henne att förstå att hon ska leta, och det är näst intill omöjligt att gömma godis med en hund som alltid följer en i hasorna. Nu i kväll berättas det att hon också varit hur lugn och gosig som helst. Och när hon inte far runt som ett yrväder undrar man vad som är fel. Är hon sjuk på något sätt? Men det känns mer och mer som om man lär känna henne. Och lite tvärt om också. Vilket kanske inte är så konstigt.

Har i kväll varit i en grannstad på möte i det ordenssällskap jag är medlem i. Hemfärden var en 6 mils bilresa i, om inte totalt mörker, i alla fall så mörk det är på kvällen på en inte alltför trafikerad E18. Jag hade det stora förmånen att slippa köra, det gjorde min far. Och då kommer det för mig de resor familjen gjorde för en 30-35 år sedan på hösten i totalt mörker. Då brukade vi åka och hälsa på min mormor och morfar i Karlstad. Och när jag sitter där i bilen i kväll och min far kör, kan jag med obehaglig tydlighet minnas både känslor och dofter från dessa höstresor. För mig var det en fest att åka till mormor och morfar. Dom hade en liten bondgård ute på landet, och när man kom fram var det fuktigt i luften och det låg en typisk höstdoft över gårdstunet, en höstdoft som till stor del bestod av äpplen, eld i spisen och jord. Överallt fanns det äpplen. Trädgården var full, på verandan stod det äpplekorgar och inomhus var det fullt med äpplen. Och så minns jag hur roligt det var att träffa mormor och morfar, dom var alltid så snälla. Och så var det mörkt. MÖRKT. Det var ont om el, (det fanns men den kunde man inte lita på) så belysningen inomhus var framför allt fotogenlampor. Och så sov man antingen på vinden eller i lillstugan, med var sin speciella doft. Lite rått och kallt var det att gå och lägga sig. Och så vaknade man på morgonen efter och gick ner i köket till mormor och fick te och 3 st skorpor, oftast sådana som ser ut som formbröd. (Brandt heter som väl. Dom var för övrigt mycket större då än nu.) Ja, det var tider. Snacka om Sörgårdsidyll. Jag längtar dit!

...Vespans punktering är lagad. Det var ventilen som var trasig. Felmonterad från fabrik och därför böjd och sedan söndersliten. Skönt!

Jag tar mig friheten att stjäla en rubrik av Jossan, för det var så himla bra. Och jag stjäl också innehållet i hennes inlägg. Av samma skäl.Alltså. Det verkar som om ett gäng SFI-studenter (SFI betyder Svenska För Invandrare) har fått i uppdrag att blogga. Och det är ju ett utmärkt sätt att lära sig svenska. Om någon av er SFI:are läser detta, ta då min uppmaning på fullaste allvar, och fortsätt blogga. Det är dessutom roligt.