Nu börjar det bli någon slags rutin på dagarna. Hunden vaknar vid ungefär samma tidpunkt, gör samma saker, äter frukost går morgonpromenad, sover lite, leker lite, sover lite mer, leker, äter lunch, leker, sover, leker, sover, busar, leker, äter middag, leker, går kvällspromenad, leker, sover, blir odräglig och somnar för kvällen. Hon har blivit för jävlig på att bita i framför allt kläder och människor. Skor, elsladdar och möbler klarar sig ganska hyfsat hittills. Idag har det gått lite bättre att promenera i koppel. Nu kan man nästan få henne att gå hela vägen. Riktigt jävligt blir det först när vi närmar oss hemmet igen. Då sätter hon full fart och drar så mycket hon kan för att så snabbt som möjligt komma hem. Dagens landvinning är diskmaskinen. I den finns det nämligen oftast något att slicka på som verkar smaka kuckemaffe. Dessutom har hon lärt sig känna igen ljudet av en diskmaskin som öppnas. Sålunda samlar sig disken i travar på diskbänken för det är omöjligt att komma åt att stoppa in något i diskmaskinen. Men det är väl sånt man får ta som hundägare.

Var kväll på föräldramöte i äldsta dotterns klass. Hon och några till är nya i klassen för läsåret, men de flesta andra har gått i samma klass i många år. Bäst som vi sitter där och väntar på att själva mötet ska börja får jag se hur det glider in en kändis-jävel i klassrummet. Va´i helvete gör han där, tänkte jag. Men sen kom jag på att han kanske faktiskt också har barn, som faktiskt också måste gå i skola. Och det är klart, några barn i Sverige måste ju hamna i klasser där deras klasskamraters föräldrar är kändis-jävlar. Och det är nog inte mycket man kan göra åt det. I mitt fall kan jag ju säga att det var tur att det var en kändis-jävel som jag har stor respekt för. Och jag ser fram emot att få ha barn i samma klass som han har under de kommande tre åren.

Av poetiska skäl har jag döpt om min ugn till Frida, därav rubriken. Ni som ändå inte fattar något rekomenderar jag lite läsning eller lyssning på Birger Sjöbergs visor. Hur som helst; i helgen bakades det matbröd. I och för sig inget märkvärdigt, det gör jag ofta. Eller i alla fall nästan så ofta som det behövs. (Ibland, när tiden inte räcker till förfaller vi åt köpebröd, gärna sötlimpa från Skogaholm) Men igår hann jag. Att baka bröd är något ursprungligt och mäktigt. För de religöst bevandrade har ju brödet ett stort symbolvärde, till exempel i nattvarden är brödet symbol för kristi kropp vill jag minnas (den som vet att jag har fel får gärna kommentera, så ska jag ändra) Brödet har ju i alla tider också varit basfödan nummer ett. I vår familj har det ju en social funktion också. Jag brukar ofta baka så att brödet är klart runt nio tio på kvällen. Nybakat bröd är gott, och familjen brukar därför ofta samlas kring en kopp te och det nybakade brödet. Brödbakning är egentligen något som det är väldigt svårt att skriva ett recept för. Det är ju ganska känt att mängden mjöl är beroende på många saker, luftfuktigheten och därmed mjölets fuktighet, kvaliteten på mjölet, och inte minst hur mycket man knådar degen. Det är ju också väldigt svårt att ange hur mycket en deg ska knådas. Det är ju beroende på hur man knådar, hur mycket gluten mjölet innehåller bl a. Och slutligen, hur beskriver man rätt konsistens på degen. Sålunda att skriva ett idiotsäkert brödrecept är näst intill omöjligt. Kunskapen måste överföras muntligen. I köket. Vid degbunken. Man måste lära sina barn att baka bröd. Men det är inte lätt om man själv inte blivit lärd. Men på något sätt måste vi åter ta makten över vårt dagliga bröd.

efter ytterligare en körlektion. Med tanke pår hur det gick på uppkörningen sist ska man väl inte säga för mycket. Men just nu känns det bra. Allt gick som det skulle. Bromsningar, manöver, krypkörning. Skönt.Men tiden att skriva blogg blir bara mindre och mindre. Nu måste jag jobba, och ikväll är det föräldramöte. Får väl se vad som händer under dagen.