Dagen inleddes redan klockan 3 i morse. Det var någon som gnälle och ville komma ur sin hage. Enligt alla hundböcker ska man ignorera sånt, för annars lär sig hunden att det alltid kommer någån om man protesterar. Turligt nog är vi inte speciellt klara i huvudet klockan 3 på morgonen, så sådana lärdomar var som bortblåsta. Och tur var väl det, rent instinktivt och halvt sovande bar jourhavande hundvakt ner henne och släppte ut henne i trädgården. Och det visade vara sig precis det hon ville. Eller snarare behövde. Efter uträttade behov gick hon snällt och la sig igen. Eftersom jag varit på jobbet idag har jag inte riktigt full koll på hur dagen förlöpt, men väl hemkommen var det många som ville visa dagens stora framsteg. Om man sätter sig på golvet och håller en godis i sin knutna hand, tar det inte speciellt lång stund för henne att komma på att hon får godisbiten om hon sätter sig. Och det går att upprepa. Hon sätter sig ganska snart för att få mer godis. Om jag minns rätt kallas en sådan inlärningsmetod för shaping (Rätta mig om jag har fel), alltså hunden måste själv klura ut vad den ska göra för att få en belöning. OCH DET VERKAR FUNKA. Otroligt. Nu återstår bara att lära henne att ordet sitt på något sätt har viss betydelse i sammanhanget också. De korta promenaderna vi gör runt kvarteret är knappast någon uppvisning i konsten att inte dra i kopplet. Hon drar som jag-vet-inte-vad. En lagottovalp kanske? Enligt expertisen kan man lära hunden att inte dra genom att så fort hon drar stanna till. Och så fort hon vänder sig om för att söka kontakt fortsätter man. Men med den metoden kommer vi i stort sett inte längre än till vår egen garageuppfart. Och lite längre skulle man kanske vilja gå. Ibland i alla fall. Men en sådan önskan kanske är att gå för långt.

Nu har 16 personer röstat om vårt hundnamn. Dea var populärast, och endast två tyckte vi ska lämna tillbaka hunden. Ni två kommer inte att få er vilja igenom. Nu kommer en ny livsviktigt omröstning. Tänk efter och gör ert val. Men jag vill göra er uppmärksamma på att karaktärsdragen skiljer sig väsentligt åt i Disneys tolkning jämfört med orginaltexten. Jag utgår givetvis från orginalet. Disney har ju totalt förstört Nalle Puh.

JAg är just hemkommen från en promenad i grannskapet. Jag gick utan hund (annars hade jag aldrig kommit vare sig iväg eller hem). En bit bort i ett radhusområde ser jag på håll hur några stycken släpper lös sina hundar. En cocker spaniel, en labrador och en flat coated retriver som leker vilt med varandra. När jag kommer närmre springer alla hundarna i full fart fram emot mig. Spanieln skäller, retrivern hoppar upp på mig och labradoren buffar. Retrivrarna i all välmening, de vill ju bara hälsa, medan spanieln är lite mer rädd. Hundägarna skriker utan större framgång, men så småningom ger hundarna upp. När jag sedan går vidare upprepas alltihop igen. Då känner spanielns husse att han måste visa var skåpet ska stå. Frågan är bara för vem han skulle visa det. Om det var för hunden kan jag säga att hans metod troligen inte är speciellt framgångsrik. Han sliter tag i hunden och slänger ner den på rygg och talar om att "så får man minsann inte göra" (eller hur han nu uttryckte det). När jag sedan vandrar vidare kan jag inte låta bli att fundera lite. För det första; man ska väl för fanken inte ha sina hundar lösa om man inte har bättre koll på dom än så. För det andra; med de metoder de verkar uppfostra sina hundra tror jag aldrig de kommer att lyckas få dem att komma när de ropar.Som sagt, det är otroligt lätt att vara hundexpert när det gäller andras hundar. Min hund kommer aldrig att springa fram till andra människor och skälla. Min hund kommer bara att vara lekfull och vilja hälsa.

...påstod Rolv Wesenlund i en klassisk sketch. Han hade en poäng med det. Att blanda italienskt och svenskt blir ganska bra. Till middagen åt vi återigen en italiensk risotto och tll det Rishultskorv. Och Rishultskorv är inte italiensk. Om nu inte Småland är Italiens nordligaste provins, men vad jag minns från skolan är det inte så. Men det blir himla gott tillsammans. Och självklart avrundat med en espresso och ett nytt fynd i Lindt-delen av chokladhyllan i vår Ica-butik. En ny mjölkchoklad som var riktigt delikat, Swiss Classic. Kan varmt rekomenderas till alla som tycker att Marabou mjölkchoklad är god. Det är den inte. Inte i jämförelse med Lindt

Den 14 oktober är det åter dags för riksinsamlingen till förmån för Världens barn. Jag deltog igår på ett första möte inom kommunen. Vi pratade lite om hur vi ska kunna engagera folk, vad vi ska göra, hur vi ska göra, etc. Efteråt kändes det ganska bra; vi hade pratat om hur vi genom en ganska liten insats kan göra många barns liv drägligt. Men på vägen hem på Vespan slog mig en tanke. Klart vi ska hjälpa världens barn, men våra egna barn då? Vi i Sverige förmår ju inte ens ge våra egna barn en dräglig uppväxt. Vissa barn blir ju behandlade sämre än hundar (se mitt inlägg från den 27 augusti). Borde vi inte göra något för dem också. Snacka om att känna sig otillräcklig. Men jag har i alla fall räckt till för min familj. (Tycker jag. Vad det själva tycker är kanske en annan sak.) Det var väldigt skönt att komma hem igår kväll. Jag har ju inte varit hemma någon kväll denna vecka. Tur att det är fredag. Då ska jag vara hemma!